Bryta sig ur en bubbla - XCO-SM 2020

 Hej! Nu var det väldigt många månader sedan jag senast bloggade. Har ett lika vagt minne om hur man skriver en text om en tävling som mitt vaga minne hur det var att tävla. Över ett år sedan min senaste tävlingsstart på Bergslagsloppet i Ånnaboda, och nästan 1,5 år sedan min senaste start i den olympiska distansen i i Borlänge Tour förra våren. 

Trots bristen på tävlingar så har det här året gått så jäkla fort så jag vet inte vad. Plötsligt är det slutet på september och första tävlingen för i år. Vad hände? Nyss ställde vi ju in resan till Laissac i Frankrike för att köra XCM världscup. Men det var tydligen i april?

Allt har gått i ett i år och jag har befunnit mig i en träningsbubbla, en högskolebubbla, en (två) jobb-bubblor hela året som har varit svåra att sammansluta med varandra. Det ena har bytt av det andra och det fjärde och på det sättet har det nästan varit skönt att inte ha brutit av med tävlingar varje vecka. 

Men nu är det september, sista året på Tränarprogrammet på Högskolan har startat med en smocka i ansiktet och förvirringen, stressen och känslan av "vad fan ska jag börja med?" har befunnit sig i mig en månads tid nu. Samtidigt som man ska försöka bryta sig ur träningsbubblan gjord av betong för att ställa upp på ett Svenskt Mästerskap i en distans man inte längre är van vid att köra. Men trots det bestämde jag mig för att köra SM i sista sekund, anmälde mig sista dagen man kunde anmäla sig och har haft ångest sedan dess. Varför gjorde jag det? Nu kommer ju folk ha förväntningar på mig. Men nej, den enda som egentligen har förväntningar var jag själv. Men hade jag några? Ja och nej. Ja, jag hade förväntningar fram till fredagen den 11/9 då vi körde en 45-minuters träningstävling, där farten fanns i sisådär 7-8 minuter. Sedan tvärdog jag. Varvtiderna blev sämre och sämre, började få ont i ryggen och började tänka varför, varför i helvete anmälde jag mig till SM för. Men dagarna efteråt tänkte jag, jaja, man kan ju ändå inte göra bättre än sitt bästa. Jag drog ned mina förväntningar till inga förväntningar över huvudtaget, jag hade inga UCI-poäng, ingen seedning till SM.

Resan började i fredags och vi hann nästan fram till Skara innan det blev en explosion och vi fick punktering på höger bakhjul på husbilen, mamma och jag. Vi stod och väntade på Assistancekåren i över en timme som hjälpte oss att byta hjul, då varken jag eller mamma har gjort det förut. Kom iväg sent, bestämde oss för att övernatta i Alingsås istället för att åka hela vägen till Skatås i Göteborg. Planen var att gå upp vid 06 för att provköra banan innan 07:30, när tävlingarna drog igång. Men planerna ändrades och jag fick köra ett par varv efter kl 19, då stora delar av banan var mörka så såg man ändå inte så mycket. Men vad gjorde det, vi skulle ju ändå ha 7 varv på oss att hitta rätt.

Söndagen var lika seg som lördagen, starten var kl 16:00 vilket är sämsta möjliga tid för mig som är en morgontränare, tycker att 07 skulle vara en mer rimlig tid att tävla. Tillslut blev det dags att göra sig klar, värma upp och blablabla... 

Startnummer 26, och med 8 stycken i varje startled så betydde det startled 4 för min del. Jag, som inte hade några förväntningar kände mest, "aja". Starten gick och jag kom iväg rätt bra ändå, efter första lilla loopen i skogen som varade i dryga 2 minuter efter start var jag 35 sekunder efter ledarna. Efter ett varv 1:05 efter. Men jag hade plockat placeringar, efter första varvet passerade jag som 13e. Hade bestämt mig innan att hitta fin rytm, köra jämna varvtider och inte ha information framme på Garmin. Det enda jag såg var distans och tid. Det var skönt.

Hittade snabbt min rytm på andra varvet, och hade Erik Mattelin kloss i rygg. Första varvet kändes förvånansvärt lätt, så jag började känna mig trygg med min fart. Satte delmål hela tiden under loppet, exempelvis att inte stressa ifatt om jag närmade mig, fortsätta i mitt eget tempo och skita fullständigt i resten. Märkte att jag då och då under varven fick små luckor på Mattelin som han var tvungen att täppa till dem. Tänkt någonstans för mig själv att det skulle han ju inte orka göra 4-5 gånger per varv i 7 varv, men han höll i. Plötsligt var vi på tredje varvet och jag kom på mig själv att jag inte hade druckit något. Tog en klunk och tänkte att fan vad lätte det ändå känns. Visste sedan tidigare att jag var i hyfsad form, men trodde min oerfarenhet från XCO-lopp i år skulle vara till min nackdel, men det kanske till och med blev min styrka. Kände att det här tempot skulle jag orka köra 7, 10 eller 12 varv i, vilket var betryggande. 

Fjärde varvet kom vi ifatt Joel Burman som vi körde ifrån. Såg även André Eriksson en bit framför, drygt 40 sekunder. Femte varvet släppte plötsligt Mattelin och jag var ensam. Gnetade på utan att gå alltför mycket på rött. Tog in några sekunder per varv på André och tänkte att jag skulle försöka närma mig mer långsamt och stressa honom till något misstag när han märkte det. Var som minst 18 sekunder bakom på sista varvet innan jag tryckte på lite för länge på rött i en backe som tvingade mig till att sänka farten till dieselmotorn igen. Var 23 sekunder efter i mål på en väl godkänd 8:e plats i ett på pappret galet starkt startfält. Mycket bättre än jag trott på innan, och bevisar på att man kan cykla fort utan specifika resultatmål. 

Måste verkligen tacka CK Master till ett riktigt fint arrangemang, och ber dem ta med tanken att låta oss starta senast klockan 07 istället nästa gång ;) Fick mersmak till denna cykeldisciplin igen, och öppnar upp tanken för fler starter i framtiden. 

Samtliga bilder står Mountainbike-SM/CK Master för!

På återhörande!

Abloc Winter Challenge!

Halloj!

Nu var det ett tag sedan sist. Livet flyter på snabbt och jag har redan avklarat halva min högskoleutbildning och vi ska hoppa in i 2020 om några timmar. För ett par dagar sedan körde jag även Abloc Winter Challenge, som här kommer en rapport från. Om ett par dagar kommer även en årssummering här på bloggen.

Abloc Winter Challenge är en sjuk grej där man cyklar tillsammans i 315 kilometer mitt i vintern. Originalsträckan är runt Vättern, och det var även därför jag anmälde mig i somras, för att det skulle vara mäktigt att cykla runt Vättern på vintern. Vätternrundan på sommaren lockar inte jättemycket, och det är bara coolt om man cyklar riktigt snabbt, och det är inget jag vill göra inom närmsta åren. Men på vintern är det mäktigt på riktigt.
Tyvärr fick vi reda på att Trafikverket och Länsstyrelsen stoppat vissa delar som vi skulle cykla runt Vättern, så Abloc fick i sista stund dra om banan helt. Vi cyklister fick inte reda på hur och var vi skulle köra förrän 20:00 kvällen innan.

Foto: Håkan Åkesson

Vi i snabbgruppen startade så sent som 06:30 från centrala Jönköping, hela 1,5 timme senare än hjältarna i snygg-gruppen. Termometern visade runt -9 grader men enligt källor skulle det bli varmare under dagen, runt -4. Jag tror vi var 22 tappra cyklister som trampade iväg med Jönköping i ryggen i mörkret i snabbgruppen och satte kurs mot Huskvarna. Det var riktigt kallt men bra stämning i gruppen, där vi var en hel del som tog vår Winter Challenge-oskuld medan det var fler som körde för femte gången. Kilometrarna gick ganska fort i början medan temperaturen tickade ned mot -11 när vi kom upp på lite höjder och bort från stan. Sportdrycken i flaskan frös efter dryga timmen vilket försvårade min nutritionsplan lite. Planen var att dricka 750ml sportdryck mellan varje stopp, samt äta snickers och ta gels.

Såhär såg nutritionsplanen ut från början, men det blev inte riktigt som jag tänkt:

Första fikan var efter 45 kilometer, och då hade jag varit kissnödig i dryga 20 km. Fyllde på flaskan med varm saft och hade den i ryggfickan istället. Åt lite innan vi drog vidare. Började frysa något förfärligt om fingrarna när det gick utför efter stoppet, men det blev bättre när vi började köra lite uppför igen. Åkte runt och snackade med massa fler trevliga vintercyklister, körde fina vägar, såg en legend som var ute och klippte gräset i -8 grader den 28 december vilket genererade till ännu ett samtalsämne några minuter därefter.
När vi började närma oss 100 km började det kännas lite i benen och man såg fram emot våfflorna och byte av underställ efter 112 km.

Efter 112km. Foto: Richard Kitzberger

Foto: Håkan Åkesson

Foto: Håkan Åkesson

Foto: Håkan Åkesson

I med våfflor, en nocco och lite annat smått o gott, på med nytt, torrt underställ och batterierna till el-sulorna och man kände sig pånyttfödd igen. Det kändes riktigt bra. Låg och drog en hel del därefter och fick fina pratstunder med b.la. Richard Larsén. Riktigt trevlig. Och sinnessjukt stark. Kilometrarna tickade på och det blev fler och fler som började bli lite mosiga innan nästa fika, som skulle vara efter 162 km, lite mer än halvvägs. Kändes fortfarande riktigt bra och man hade ingen aning om vart vi var, men glada var vi ändå. Kisspaus, och lite fika efter 16 mil gjorde susen för många, iallafall ett tag. Vi körde på och helt plötsligt var vi i Mjölby. Där blev vi inledda på cykelbanor och tillslut snurrade vi runt i villakvarter och undrade vart fan vi skulle. Hittade tillslut ut ur Mjölby och tog sikte på lunchen i Vadstena. Ungefär här började jag få huvudvärk och hade min första lilla dipp, troligtvis pg.a. lite för lite vätska. Kroppen kändes fortsatt bra men huvudet bultade. Försökte dricka och äta så mycket jag kunde. Dock var det många som hade det värre än mig och blev avhängda mellan Mjölby och Vadstena och vi fick åka runt och vänta in dem då och då.

Lunchbuffén i Vadstena satt som ett smäck, gryta med mos som man bara kunde sluka i sig utan o tugga. Byte av underställ även här, samt satte jag på mig en varmare jacka och ett par varmare handskar. Det började bli mörkt igen och jag trodde det skulle bli kallare, men det blev det inte. Motvind söderut och vi fick igång ett fint flyt med en belgisk kedja ett par - tre mil. Många var krokiga och låg längst bak och hängde på, men jag kände mig stark och körde på. Passerade snygg-gruppen och då var det några som bytte från vår grupp till deras. Från Ödeshög efter 235km var det inte många fler än Larsén som fick vinden på näsan. Han gnetade på och vi låg på ett led bakom honom fram till femte och sista fikan efter 263km.

Fika vid 263km. Foto: Håkan Åkesson

Foto: Håkan Åkesson

Foto: Håkan Åkesson

Fikade, bytte batteri på lampan för säkerhetsskull, och påbörjade de sista 52 kilometrarna in mot mål. Kände mig stark igen och låg där framme tillsammans med Larsén och hjälpte till i ca 15 km. Sedan märkte jag att det var mycket mer bekvämt att ligga bakom. Vid Ölmstad efter 288km började energin tryta ordentligt. Fick i mig en Mars och det kändes lite bättre iallafall. Strax därefter fick vi syn på halvsnabba gruppen framför oss, och då gick farten upp ordentligt. Vi passerade dem strax innan Skärstad och hejade på Ludde som låg med där. Kollade bak och såg till min förvåning att Fredrik fortfarande låg på mitt hjul, det trodde jag inte. Riktigt imponerad av honom, då även jag började slita hårt för att orka.

Det började gå riktigt fort när vi närmade oss Huskvarna igen och jag försökte peppa både mig och Fredrik. Han var ordentligt trött och när vi rullade in på torget efter 315 kilometer, nästan 11:45 timmar och över 2600 höjdmeter blev jag riktigt glad. Vi var 22 stycken som startade i snabbgruppen kl 06:30 på morgonen, och vi var typ 10 kvar när vi gick i mål strax efter 20:00 samma kväll och att jag och Fredrik var två av dem som var kvar hela vägen är jag riktigt stolt över.

Efter målgång. Foto: Håkan Åkesson

Det var en riktigt häftig upplevelse att hålla på så länge och det gav verkligen mersmak. Turen gick i mörker stora delar av dagen så vi såg inte mycket av Småland och Östergötland, men jag tror att den även hade varit fantastiskt fin på sommaren i ljuset.

Rutten på Strava:

Gott nytt år!

3:a på Bergslagsloppet!

Halloj!

Klockan är 06:35 måndag morgon i ett regnigt Falun med kaffekoppen vid min sida. Igår kördes Bergslagsloppet i Ånnaboda, ett långlopp utanför Långloppscupen men som är väl värd att köra, en grym bana som håller hög klass, utslagsgivande för alla oavsett åkkapacitet. Mycket stig, mycket grusvägar och runt 1000 höjdmeter på den knappt 70km långa banan.

Denna tävling var även min sista denna säsong och redan nu är det dags för off season, ovanligt tidigt men det ska bli skönt att kunna fokusera på att hålla mig till Dalarna på helgerna och fokusera på träning och skola.

Tävlingen:
Jag har kört detta lopp ett par gånger tidigare som junior, när det var Långlopps-SM 2015 och 2016. Båda de gångerna hamnade jag utanför pallen på en 4:e plats i junior. Körde även 2017 och kom 8:a i elit, vilket jag var nöjd med.

Foto: MTBfoto.se

Igår gick starten klockan 11 och det var gemensam start herrar och damer. Det är lätta inledande kilometer där det är 11km till första stigen, innan dess endast grusvägar. Jag tog kommandot ganska snabbt och fick sedan hjälp av Viktor Junell, Micke Olsson, Johan Limpan Lindbom och Joel Karlsson med farthållningen. Det var dock många med de första kilometrarna. I den första lite längre grusbacken drog Micke ganska hårt och det splittrades upp mer och mer bakom, men vissa kunde återansluta efteråt. Det var egentligen efter en mil vi blev 6 stycken i tätgruppen. Micke Olsson, Micke Flockhart, jag, Limpan, Junell och Joel Karlsson. Men på den första stigen strax därefter körde Micke på i högt tempo och Junell och Joel tvingades släppa. Plötsligt var vi fyra stycken som fick en ganska stor lucka.

När vi passerade slalombacken vid Storstenshöjden visste jag att det var en lång backe upp till Ånnaboda igen, drygt 100 höjdmeter. Trodde Micke skulle slakta oss där, men väl uppe var vi fortfarande tillsammans och jag kunde få en ny flaska sportdryck av Landhage och Emilia efter 22 kilometer.

Foto: MTBfoto.se

Nu väntade det en lång utförslöpa på stig där jag kunde ligga på tredje hjul och spara energi bakom Micke och Micke. Jag visste att jag inte skulle ha mycket att sätta emot Micke Olsson och att Limpan hade ryggbesvär, och Flockhart är alltid stark men jag kände mig riktigt bra och hade bra dagsform.

Vi kom till Klockhammar för första gången efter 34 kilometer och det var Olsson som gjorde det största jobbet där framme. Kunde (oftast) ligga med ganska "bekvämt". Vi passerade halvvägs vid 35 kilometer och jag tänkte att "orkar jag köra med första halvan orkar jag andra halvan också".

Vi hjälps åt på grusvägarna men det är mest Micke som håller tempot. Snart kommer ett av de två ställen jag är mest orolig för på hela banan. En 1,7km lång backe på stig som inte har en enda jävla stenjävel som sitter fast i marken, samtliga är runda, lösa, rör på sig och skickar hjulen fram och tillbaka över hela stigen. Olsson såg sin chans och ökade farten på stigen och det blev små luckor mellan honom och Flockhart, Flockhart och mig, och mig och Limpan. Såg Micke segla iväg och tröstade mig med att jag var närmare Flockhart än va han var Olsson iallafall. Men det slutade med att Flockhart gick ikapp Olsson igen och hängde av mig och Limpan. Enligt strava körde Micke och Micke upp på 5:47 vilket resulterade i KOM medan jag körde på 6:09 och Limpan på 6:17.

Hade duon av Mikaels i sikte framför mig på grusvägarna efteråt och räknade till 22 sekunders lucka vid en sväng. Men samtidigt såg jag inte Limpan bakom mig, så jag borrade ned blicken och körde. På nästkommande svagt utförslutande stig märkte jag att jag närmade mig ordentligt, och efter en kraftansträngning på grusvägen efter kom jag ikapp igen efter att ha jagat in de sekundrarna på ett par kilometer.
Men visste samtidigt att väl i Klockhammar igen efter 46kilometer skulle jag inte ha en chans mot åtminstone Olsson då Klockhammarbacken väntade. Som väntat, Micke satte ett ordentligt tempo redan i botten av backen och jag fick en ny flaska sportdryck av Fredrik. Jag valde att inte ens försöka gå med då sprängningen skulle vara ett faktum. Men höll ett högt tempo och såg att även Flockhart slet ordentligt och tvingades släppa. Väl uppe på "branten" hade Olsson ca 20 sek på Flockhart som hade typ densamma ned mot mig. Kunde återhämta mig lite när backen flackade ut och kunde trycka på ordentligt samtidigt som benen rensade ut mjölksyran. Men jag kunde inte närma mig Flockhart.

Väl helt uppe för den 4km långa backen hade jag tappat 1:03 på Olsson och var 24 sekunder bakom Flockhart (enligt strava-segmentet i efterhand). Men jag såg inte heller Limpan bakom mig och jag insåg att det skulle bli drygt 22 kilometer solokörning. Det var ju ingenting, jämfört med förra helgens 80 km. Tur att jag trivs i mitt eget sällskap. Jag kände mig fortsatt stark och körde på hårt. Flockhart kunde ju tröttna eller krascha eller krampa eller liknande så hoppet var aldrig ute. Då och då såg jag honom framför mig på grusvägar eller i någon backe, och vi körde ganska jämt, möjligtvis att han drog ifrån någon sekund här och där.

Plötsligt kom jag på att det är en sjujävla lång backe som brantar till ordentligt med dryga milen kvar. Puh.
Nu börjar vi även komma in på samma bana som de motionärer som kör kortare bana och ibland blev det sick-sack mellan motionärerna. Som tur var gick det bra och med bra framförhållning att man kommer bakifrån och säger "tack, bra kört" så blir alla glada.

Med milen kvar börjar det gå uppför och jag tror jag ser Flockhart framför mig, men det visar sig vara en motionär med blå tröja även han. Håller bra tryck uppför och väl i slutet på "Flimmerbacken" kommer branten som inte var lika farlig som jag kom ihåg den. På toppen fick jag beskedet att jag var ca 3 min efter Olsson. 8 kilometer kvar på stigar och skidspår. Kände mig stark och kunde attackera uppför små korta backar i skidspåren. Kilometrarna flög förbi och plötsligt var det en kilometer kvar. Ut på asfalten vid Ånnaboda Camping, sedan var det bara en kort loop runt gräset innan målgång.

Foto: MTBfoto.se 

Foto: MTBfoto.se

3:a i mål efter två starka Mickes är jag riktigt nöjd med. Är även nöjd med hur kroppen kändes och jag tror nästan att detta var den bästa känslan jag haft på tävling i år. Möjligtvis att Långa Lugnet bjöd på lika bra dagsform. Riktigt skönt att ta med sig en sån känsla in i hösten och vinterträningen!

Foto: MTBfoto.se

Strava:

Bockstensturen och punkt för årets Långloppscup.

Halloj!

Hur fort har inte den här säsongen gått då? Helt sjukt. Att hela Långloppscupen redan är slut känns konstigt, men även skönt så man kan fokusera på höst och vinter snart igen.

Mamma och jag tog husbilen ned till Varberg redan i torsdags för att ha en extra dag där nere innan loppet på lördagen. Vi kom dit på eftermiddagen och jag mekade ett par timmar med cykeln, gaffeln ville inte dra tillbaka vajern så vi trodde det var reglaget som behövde bytas. Bytte reglage, vajer och hölje och började sedan bli lite panikslagen när jag märkte att det inte gjorde någon skillnad. Det fungerade fortfarande inte. Stack ut och cyklade sista milen på banan och var tvungen att hjälpa till att dra i vajern för att gaffeln skulle låsa sig.

Morgonen efter tog vi husbilen bort till Cykelmagneten i Falkenberg och hoppades att de skulle kunna fixa problemet. Lämnade in cykeln och bad till gudarna. Ett par timmar senare fick vi meddelande att det var fixat och en lättnad spred sig genom mig. Så ett riktigt stort tack till Cykelmagneten och Paul i verkstaden som kunde fixa problemet.

Vi åkte nu ut till Åkulla där jag körde ett väckningspass genom att köra igenom Åkullaloopen som är ca 17 km och vi skulle tävla på dagen efter. En riktigt fin och hård loop, och jag började känna mig bra igen.

Tävlingen:
Lördag morgon och det var dags för tävling. 100 stenhårda kilometer och en dryg timme längre tävlingstid än vad man är van med. Varken tiden eller distansen skrämde mig inte nämnvärt men jag kände fortfarande en viss nervös känsla innan start. Träningen sedan Vasan har varit sporadisk och jag var osäker på formen. Men även om jag skulle ha en dålig dag skulle distansen gynna mig då längre lopp brukar passa mig.

Det var ett ganska glest elitfält vilket gjorde det ganska lätt att kunna få en bra placering. Starten var omgjord till i år pga. att de inte fick dra loppet genom stan längre och detta var under all kritik. Flera kilometer cykelbanor med tvära svängar in i skogspartier med träd och buskar mitt i vägen som inte var markerade och allmänt farlig åkning. Att föråkarna på motorcyklarna dessutom åker fel på ett ställe som gör att vi längst fram måste köra igenom sly, lövhögar och pinnar gjorde inte saken bättre. Nej, det måste ni ändra på till nästa år, Varbergs MTB.

Foto: Happyride.se

När vi väl kom ut på andra sidan stan ökade farten men det gick inte skyhögt, en uns av motvind gjorde att farten hölls hyfsat låg och fältet ganska samlat. Flashback från Vasan. Men efter 17 kilometer börjar backarna och stigarna så där gällde det att ligga långt fram. Redan på platten och i första backen kände jag mig stum innan pulsen ens kom upp i tröskelpuls. Hoppades att det skulle släppa. Tog mig ändå upp ganska långt fram efter första backen och med i svansen på backe två. Men farten hade höjts rejält så vi var endast 10 stycken i tätklungan, varav en junior i André Eriksson.
I den tredje backen ett par kilometer senare gick det hårt och jag bestämde mig för att släppa, för att sedan kunna köra i mitt eget tempo. Albin Andersson släppte samtidigt och Henrik Sparr och Albin Pettersson en bit efter oss.

Jag drog upp Albin och mig till Sparr och Albin och vi fyra sällskapade bort till Åkulla och första langningen. Där såg vi tätgruppen och de var 50 sek före oss, och vi hade ungefär lika långt till de som låg bakom oss. Jag höll mitt tempo som kändes bra. Märkte ganska tidigt in på Åkullaloopen att Sparr och de övriga släppte mig meter för meter. Sade till mig själv att inte vänta in dem utan att fortsätta i min fart, kom de ifatt igen fick de göra det och det var inte det hela världen. Men kilometerna tickade på och luckan bakåt ökade successivt.

Efter 34 kilometer kom en av banans längsta backar, upp till banans högsta topp på 198 m.ö.h. Fick syn på Niclas Gustafsson 15-20 sekunder framför mig i backen. Han och jag körde nog ganska jämt ett tag då jag inte såg till honom på ett tag. Ett par kilometer senare körde jag förbi Mattelin som oturligt nog kände sig sjuk och bröt loppet. Han berättade att Niclas inte var långt före och att jag låg 5:a och att jag skulle fortsätta köra mitt race. det gjorde jag och i slutet på banvallen som tar oss tillbaka till Åkulla igen var jag ifatt. Han viftade förbi mig direkt och jag gick upp och fortsatte köra mitt tempo.

I Åkulla efter drygt 44 kilometer fick jag en ny flaska sportdryck av mamma och viftade fram Niclas. Han gick fram ett par-trehundra meter innan han viftade fram mig innan stigarna igen. Därefter hände inte mycket. Jag gjorde allt jobb och han låg på mitt hjul. Fokuserade på mig själv och mitt cyklande och struntade i Niclas bakom mig. Jag körde mitt race. Efter 54 kilometer började krampen komma krypandes. Värmen var hög, ansträngningen ännu högre och mängden salt på tröjan högst. Som tur var släppte krampkänningen på höger insida lår ganska snabbt.

Foto: Cykelkanalen.se

När vi passerade Dagsås efter 63 kilometer stod mamma åter med en ny flaska sportdryck. Försökte vifta fram Niclas för att få lite vindskydd på grus och asfalten men fick ingen hjälp. Han skyllde på att han var helt tom och ett par kilometer senare visade det sig när han tvingades släppa i samma backe jag tvingats släppa pga. kramp för tre år sedan. Men nu ökade jag farten istället för att stanna och massera bort krampen. Niclas försvann bakåt och nu var det jag mot klockan - på riktigt.
Började räkna ned varje kilometer och samtidigt började huvudvärken smyga sig på. Försökte dricka så mycket jag förmådde men det var inte tillräckligt. Började även komma ifatt fler och fler motionärer som startat tidigare och kör en annan sträckning, 50 eller 75 kilometer. De flesta omkörningarna skedde smidigt och de var väldigt snälla att köra åt sidan, men ibland blev man hindrad på stigarna ett tag, vilket inte lugnade ned en precis.

Sista gången jag passerade mamma var efter 78 kilometer, precis då kom krampen på riktigt i båda baksida lår. Helvete tänkte jag med två mil kvar till mål och en hel del matande på vägar. Fick uppgifter att André Eriksson endast var 40 sekunder framför och jag tänkte att det skulle nog kunna vara möjligt, på 20 kilometer. En kilometer senare var jag ikapp, och om. André lade sig på mitt hjul och jag klandrade honom inte, han såg ruskigt trött ut. Vi körde ändå inte i samma klass så jag brydde mig inte heller så mycket.
15 kilometer blev 10 och härifrån hade jag kört ett par dagar tidigare så jag visste om banan. André lade sig dessvärre ned i en hal gruskurva och jag seglade ifrån. När jag närmade mig Varberg MTBs klubbstuga var André endast 3 sekunder bakom och jag förväntade mig nästan att han skulle gå ikapp igen nu på hans hemmastigar. Men avståndet växte. Och växte. Sista kilometrarna var en plåga, de tog aldrig slut och jag hade en sprängande huvudvärk. När jag väl kom ut och körde längs havet bort till fästningen igen kom en lättnad, att efter 80 kilometer solokörning (i princip) komma 4:a och förbättra mitt personbästa i cupen! Och även klättra från sjunde till femte-platsen i totalen! Superskönt och jag är riktigt nöjd med hela säsongen :)

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Nästa blir Bergslagsloppet i Ånnaboda nästa helg vilket även sätter punkt för denna tävlingssäsong.