söndag 7 maj 2023

3:a på Billingeracet - Tävlingsrapport!

 Hej!

Vilken dag Skövde och Billingen bjöd på! Kanonfint väder, bra arrangemang, en till stor del helt ny bansträckning, hård racing och fantastiskt fina stigar som man aldrig ville ta slut. 

Vi åkte från Falun fredag morgon och kom ned till Billingen strax efter lunch, när vi stack ut för att reka banan lite. Jag, Moa,  Jakob och David från Team Vostroblock Evolite snurrade runt första loopen och konstaterade att det skulle bli positionskrig, riktigt hårt och lättåkt från start. Vi upptäckte att det var väldigt många tillfällen under första loopen som vi absolut inte kunde vara sämre än topp 7 allihop, helst ännu längre fram. 

Vi kom tillbaka till Billingen efter första loopen och hade väl egentligen redan då klart för oss vilket jobb som behövdes göras. Vi rullade vidare och körde den tredje och sista loopen också, som var den längsta och den som till stor del var samma som tidigare år, men med mer inlägg av stig. Det var en fin bana även i år.

Tävlingsdagen:

Det var inte start förrän 11:30 för oss herrar, en hel timme efter damerna som hade en egen start. Vi åt frukost, gjorde oss klara, sedan cyklade vi upp till Billingen från boendet Karstorp Säteri. Det låg bara ett stenkast från tävlingsbanans sista 5 kilometer. Jag, Jakob och David cyklade lugnt och fint upp till Billingen i tid för att se Moa starta. Hon kom iväg kanonbra och gjorde ett grymt bra första "riktiga" långlopp (bortsett från Cykelvasan). En sjundeplats med tight racing placeringarna framför. 

Det var dags att börja värma upp, körde första delen fram till första stigen, försökte visualisera mig, Jakob och David 1-2-3 in på stigen. Körde någon kilometer till på banan innan jag vände tillbaka och åkte mot start. Det var ett starkt startfält, både i bredden och i toppen på herr-elit sidan. 62 stycken anmälda vilket är mycket bra! Bortsett från ett gäng starka XCO-cyklister som testar vingarna i Rye Terrengsykkelfestival i Oslo var alla till start. 

Starten:

Starten. Foto: Cykelkanalen.se
Lite nervöst var det innan start, då det inte var många minuters lättåkt körning innan det fanns risk att bli köbildning in på första stigpartiet. Vi hade mastermotorcykel i drygt 15 sekunder innan den släppte oss fria på en kort och lättåkt 2 minutersrunda innan vi passerade mål och det lättåkta fortsatte. Det fanns två kritiska skarpa svängar innan stigen också där det kunde bli stoppning. I den första av de två svängarna gick det åt helvete. Jag och Henke Jansson kom på innern och försökte smita in i ledet, men körde ihop. Tvingades stanna, sätta ned foten och försöka komma igång igen. Det gick ändå relativt smärtfritt, men tappade all fart och 10-15 placeringar kanske. Nu var det bara att jaga järnet. Gick innern igen i nästa kritiska sväng, men löste det bra. Därifrån var det en max 30-sekundare till vänster om hela gruppen för att ta mig fram till första stigen. Blev lite förvånad att det gick, vi var bra med in på stigen. Emil först, Wengan 2:a, Jakob 3 och jag 4:a. Därifrån gick det relativt smärtfritt. Någon minut senare blev det löparspår igen, och jag blev lite trängd när jag försökte ta mig fram och tvingades ned i diket, tappade fart och momentum, men kom upp bra och kunde fortsätta. 

Foto: Cykelkanalen.se
Resten av första delen fram till den asfalterade banvallen var det bara att försöka gå med, spara energi och slåss för sin position. Både jag, Jakob och David låg bra med topp 7-8 ungefär. Jakob ofta högre upp än mig och David men vi kunde köra rätt smärtfritt. Ut mot banvallen sa Jesper Svensson att det var en liten lucka bakåt, kollade bak och såg det men därefter vet jag inte om folk kom ikapp eller ej. 

Ut på banvallen gick det fort men kontrollerat. Tog en gel samtidigt som det blev lite attackåkning av främst Richard Larsén som jag, David, Jakob, Wengan, Edvin eller Axel turades om att täppa. Banvallen körde vi på i ca 3 kilometer. När vi närmade oss ännu en kritisk 90-graders högersväng upp i en rätt teknisk stig försökte jag ta mig fram ännu mer. Med 3-400 meter kvar till svängen tänkte jag precis attackera för att vara först in. Då frågar Wengan: "Hur långt kör man på banvallen egentligen?". Jag, som vet exakt hur länge till men såklart inte vill säga det till honom i det läget svarar: "Jag vet inte". 2 sekunder senare ställer jag mig upp och attackerar för att vara först in. Det blev ändå lite i tidigaste laget då Emil och Erik Zälle hade samma plan men lite senare. De två + Wengan hann förbi in i skogen under kraftledningsgatan. Jag kände att det var lätt att gå med, även i efterföljande två grusvägsbackar. Zälle, Jesper, Axel och Martin tvingades släppa i sista backen innan de lättåkta löparspåren tillbaka mot Billingen, så vi var en tätgrupp på Wengelin, Emil, Jakob, Larsén, David, Edvin och jag genom första langning och ut på loop 2. 

Slutet av loop 1. Foto: Cykelkanalen.se

Loop 2 hade vi inte kört så vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Inledningsvis var det en hel del stig med efterföljande dragspelseffekt ut på motionsspåren när det trycktes på efter stigpartier. Efter ett par kilometer ut på andra loopen var det mest bara motionsspår och vi låg nästan och väntade på att det skulle komma fler och fler stigar. Det blev lite positionskrig då och då, samtidigt som Axel, Jesper och Martin anslöt bakifrån. Det kördes rätt avvaktande men det var desto mer hetsigare om positionerna i gruppen, då ingen ville ligga för långt bak. Andra loopen gick fort och avvaktande.

Foto: Cykelkanalen.se
Ut på den tredje, sista och längsta loopen var vi fortsatt en tätklunga på 10 stycken. Jag kände mig fortsatt pigg och stark. Efter ett kort stigparti var det asfalt en bit, sedan en till stigsnutt innan en rätt lång grusväg. På grusvägen lyckades Larsén och Wengan få ca 50 meter. En farlig duo att släppa iväg, så jag sa åt Jakob att jag tar luckan. Jag går stenhårt men blir snabbt trött också. Luckan minskar och Jakob tar över och knyter ihop säcken. Vi är samlade igen innan den snabba, lösa utförspartiet på grusväg där jag tidigare år kört riktigt bra och fått luckor bakåt. Har dock aldrig legat i tätklungan där så det var inte att tänka på. Det gick fort utför, sedan en skarp sväng över en väg och in på en stig igen. Låg med bra på stigen innan den klassiska vitsippestigen. Där njuter man alltid oavsett hur trött man än är. Otroligt fint med vitsippefylld skog med en smal stig som slingrar sig ned mitt i havet av blommor. Där njöt man.

Ut på loop 3. Foto: Cykelkanalen.se


Fortsättningsvis var det rätt lättåkt och jag åkte med och försökte vila upp mig så mycket jag kunde inför stigarna runt Ryd. Vi körde över åkern, under riksväg 26 mot Mariestad och sedan vidare mot Ryd-skogarna. Snackade lite med Martin hur det kändes. Strax därefter var det dags för langning 3. När jag såg mamma med flaskan gick jag upp längst fram i högra ledet och tog flaskan, och sedan låg jag först in på nästföljande stig med Wengan på hjul, David bakom honom sedan Emil och resten av gruppen. 

En av teamets taktiker för dagen var att jag skulle köra hårt och jämt på dessa stigar, för att försöka grilla andra så mycket som möjligt samtidigt som Jakob och David var våra säkraste kort för pallplatser. Ett av mina stora mål för dagen var också att få ett hårt lopp i kroppen inför XCM världscupen i Nove Mesto, Tjeckien nästa helg. När det första stigpartiet var slut ropade David att det skett en krasch bakom, och att vi hade en lucka. Både jag och Wengan hörde dock bara att vi hade en lucka, så vi hade ingen aning om att Emil kraschat bakom och tyvärr brutit något revben i smällen. Övriga fastnade bakom, säkerställde att han var ok innan de körde vidare. Det som gick runt i mitt huvud vid denna tidpunkt var att det var Jakob som legat på Davids hjul och medvetet släppt en lucka så att vi kom loss. Det var det enda jag tänkte på när jag fortsatte köra hårt men kontrollerat. 

Vid något tillfälle såg jag gruppen bakom oss men jag fokuserade på att ta ut mig så mycket jag kunde på alla stigar och fram till sista backen, så skulle David bara få lösa resten därifrån medan jag kunde lugna mig, vänta in gruppen med Jakob och kanske hjälpa till där också om jag orkade. 

Wengan gick upp och drog en kort bit på en sprängstensväg samt en kort stigsnutt annars var det jag som gjorde jobbet för David. Vi kom tillbaka till langning igen och tog en flaska jag drack direkt ur och slängde, då jag hade sportdryck kvar i flaskan på cykeln och det bara var ca en mil kvar. Jag började bli ordentligt trött men gav fan på att jag skulle göra jobbet fram till asfalten och cykelbanan in mot Skövde igen, sedan fick David lösa problemet Wengelin bäst han kunde. 

Vid något tillfälle såg jag bakåt och såg att Jakob var påväg ikapp, med Edvin. De två anslöt någon kilometer senare så nu var vi 5 i tät, varav 3 stycken Vostroblock Evolite mot en Team Norra och en Länna Sport. Tyvärr gör David ett misstag strax därefter, och samtidigt som han klickar ur foten för att kliva upp så börjar det krampa för honom. Han får stå kvar några sekunder extra innan han kan köra vidare. Bakom honom hade Edvin fastnat också och tappat mig, Wengan och Jakob. Jag körde på den sista kilometern på stig också innan cykelbanan. Där vinkade jag upp Wengan medan jag vinglade åt sidan, ordentligt trött. Jakob frågade hur det var med mig, och jag svarade något slöddrande. Men jag gick med på hjul då jag såg att Edvin jagade själv 10-15 sekunder bakom, med David ensam ungefär lika långt bakom Edvin. 

Jag gav mig själv en mental käftsmäll och sa åt mig själv att hjälpa Jakob mer. När vi passerat 5km kvar till mål-skylten gick jag förbi igen och satte ett så hårt tempo jag mäktade med genom bostadsområdet och upp mot sista backen. Där var planen att Jakob skulle göra sitt och försöka gå ifrån Wengelin. Efter drygt 20 sekunder in i backen går han om, med Wengan på hjul och höjer farten. Jag försöker inte ens gå med utan ropar till Jakob att bara köra. Vänder mig om och ser Edvin, fortsatt dryga 15 sekunder bakom. Om jag skulle ha någon chans att hålla undan gällde det att inte gå över tröskeln en enda gång, då skulle det förmodligen skita sig. Kollade titt som tätt bakåt och såg bara Edvin med samma lucka. Kom ut på asfalten som är de sista 2 minuterna av backen. Körde om en damcyklist. Kollade bak igen. Edvin. Samma lucka. Det kunde gå. Körde 30 sekunder till. Kollade bak. Allebike-kläder. Fan, hade damen jag precis passerat haft Allebike-kläder på sig? Jag tror inte det. Kollar igen. Richard Larsén. Helvete. Han såg ut att köra mycket fortare förbi Edvin och närmade sig. 

Jag försökte ställa mig upp och öka tempot. Bara jag hade 10 sekunder på toppen skulle jag ha en stor chans att lösa det, då de sista 2 kilometerna inledningsvis var rätt teknisk stig och där har jag ett övertag över Richard. Uppe och in i skogen med en lucka bak. Andades ut lite och körde otroligt dåligt och kantigt utför. Faan, vad det gick långsamt och dåligt tekniskt men jag bara fortsatte. På de lättåkta partierna kändes det otroligt jobbigt men på stigarna framöver hade jag bra flyt. Med en kilometer kvar visste jag att jag skulle hålla undan. En otrolig känsla. Första pallplatsen i Långloppscupen i elit på 6 års försökande. 

Jag kom in på upploppet otroligt glad, både för mig själv men även för teamet, hur vi hade kört och bestämt loppet. Wengan lyckades knäcka Jakob tyvärr, men dubbla pallplatser och David på en 7:e är otroligt bra. Där bak gjorde även Stefan ett stabilt lopp och blev 32:a i ett riktigt hårt startfält. En grym teaminsats där vi växer som individer i laget. 

Glad innan målgång. Foto: Cykelkanalen.se
Målgång. Foto: Cykelkanalen.se

Nöjd. Foto: Cykelkanalen.se


Det var en riktigt fin bansträckning organisationen kring Billingeracet lyckats få till i år, även om startbacken var saknad. Riktigt kul att se! Kul att vi är igång igen!

Resultat herr elit:

1. Matthias Wengelin (Länna Sport): 2:28:34
2. Jakob Söderqvist (Team Vostroblock Evolite Cycling): 2:28:39 (+ 0:05)
3. Erik Åkesson (Team Vostroblock Evolite Cycling): 2:29:22 (+ 0:48)
4. Richard Larsén (Team Serneke Allebike): 2:29:48 (+ 1:14)
5. Edvin Lindh (Team Norra/SKF): 2:29:56 (+ 1:22)
6. Martin Setterberg (IF Hallby SOK): 2:30:02 (+ 1:28)
7. David Risberg (Team Vostroblock Evolite Cycling): 2:30:17 (+ 1:43)
8. Jesper Svensson (Träningskonsulten Sc): 2:30:35 (+ 2:01)
9. Johan Norén (Team Serneke Allebike): 2:33:32 (+ 4:58)
10. Erik Zälle (Träningskonsulten Sc): 2:33:50 (+ 5:16)

Pallen. Från vänster: Richard Larsén, Jakob Söderqvist, Matthias Wengelin, Erik Åkesson, Edvin Lindh


Strava:





onsdag 3 maj 2023

Falu Bergsrunda

 Hej!

Falu Bergsrunda är en nästan mytisk runda här i Falun som Fredrik Ericsson har skapat som involverar nästan samtliga av Faluns närliggande bergstoppar. Man är aldrig längre än någon mil från Falun trots att rutten är strax över 110 kilometer lång. Start och mål är vid riksskidstadion på Lugnet, men "riktiga" avslutet kan man nog säga är i botten av Hallon & Blåbär i Källviken, för därifrån är det bara transport genom stan tillbaka till Lugnet.

Rutten har över 2600 höjdmeter och runt 14 kilometer är asfalt som transportsträckor, ungefär lika mycket är fin grusväg, resten stig och lite sämre skogsvägar blandat med spår från skogsmaskiner. 

Jag har aldrig kört hela rundan tidigare då det har tagit så galet lång tid. Sist jag gav mig på den tillsammans med Martin regnade det och jag gav mig efter sex timmar och då hade jag drygt en timme kvar på rutten. Jag tror att den tar närmare 7 timmar i behaglig distansfart om det är torrt och fint hela vägen.

För en månad sedan ungefär bestämde jag mig för att jag skulle köra Falu Bergsrunda som träningstävling, en rejäl urladdning inför XCM-världscupen i Nove Mesto den 13/5. Jag hade dock svårt att hitta en dag som passade bra då det krävdes att snön skulle smält bort, och att jag inte skulle äventyra annan träning genom att vrida ur trasan så mycket. Jag bestämde mig för att ta den lediga dagen första maj som den dag jag skulle utföra bravaderna. Två dagar efter SWE-CUP i Säter och 5 dagar innan Billingeracet, och drygt två veckor innan Nove Mesto, så förhoppningsvis riskerar jag inte att vrida ur kroppen ordentligt så jag inte kan återhämta mig tills dess. Det är en chansning men jag tog den. Jag vill komma så förberedd jag kan till världscupen. Rutten går igenom militärområde A efter ett par kilometer bara, och tyvärr var det militärövningar där och strikt förbjudet att köra igenom. Gränsen mellan område A och områdena F och C (där det inte var övning idag) går precis på Carl Larsson-leden. För säkerhetsskull mailade jag försvarsmakten och frågade om det var förbjudet att cykla "på gränsen" till område A. Fick till svar att det var lugnt. Så istället för att köra grusväg genom område A upp till Carl Larsson-leden tog jag asfalt runt.

Dagen innan tog jag en lugn tur bort till kilometer 32 och kilometer 89, där jag gömde två förberedda flaskor med sportdryck på båda ställena där jag planerade att stanna och byta. 

På måndag morgon den första maj sade alla väderprognoser olika, Yr.no och klart.se lovade regn redan på förmiddagen, medan SMHI avvaktade till kl. 13 innan regnet skulle falla. Jag litade på SMHI. Det var 3 grader ute bara, men jag skulle bli varm under träningstävlingen, så jag velade mellan att ta benvärmare eller ej. Jag tog det och nu i efterhand tackar jag gudarna för det. Jag rullade bort till Lugnet och kände mig peppad. Det skulle bli ordentligt spännande att se hur det skulle gå. 

Höjdmeterkurvan

Väl på Lugnet tog jag av mig västen och körde bara arm- och benvärmare. Hade en USWE-ryggsäck på mig där jag hade lite verktyg, en extra slang utöver Samurai, en regnjacka och västen. Nu var det bara att köra. 



Start:

Starten uppför Lugnet XCO-climb är hårt, men det gick bra. Körde sedan ned "The Enemy Within" på andra sida hoppbackarna, innan jag tog mig igenom Järlinden upp till Högbobacken och sedan bort till Carl Larsson-leden. Efter 4 kilometer gick jag in på CL-leden och redan nu var det ordentligt blött, när snön smälter bort och iskallt vatten rinner på stigarna. Det var partivis även lite snö kvar, men det gick att passera bra. Körde bort ned mot Emmas Stig och tog den ned till Björnmyra och Hobborn. 
Jag gasade på mot Sundborn och tog min första gel här efter dryga halvtimmen. Sedan tog jag mig ann Bodberget från norra sidan, strax över 100 höjdmeter på 2 kilometer grusväg, dock en väldig massa sprängsten andra delen av backen. Ner igen och tillbaka bort mot Lugnets naturreservat. Jag tog mig upp bakvägen upp längs en stig som brukar vara med på Långa Lugnet. Stigen var numera snarare en bäck fylld av iskallt snövatten från skidspåren på 10 och 15km skidspåren. 

Utöver det kalla vattnet kon nu nästa problem. Skidspåren var fortsatt fyllda med en del snö på långa partier, som inte hunnit smälta än. Att cykla igenom det var omöjligt, så många partier fick springas. Det hade gått runt en timme nu, och jag var redan tokkall om fötterna, och det blev inte bättre av löpturerna i snön. Det var otroligt demoraliserande att ha fötter som tegelstenar och försöka springa och veta att det är drygt 10 mil otroligt hård cykling kvar. Jag körde ned Second Chance och Halloween Knights, sedan bort och ned Everytime She Smiles också. Över Skuggarvsvägen och upp till toppen på Jungfruberget för första gången. Jag körde ned Grillmorran för att sedan ta mig upp till toppen av Jungfruberget igen via Garfves Bod. 

Efter 31 kilometer hade jag som sagt lagt ut nya flaskor med sportdryck. Dit kom jag efter drygt 1:40h. Passade även på att lätta på trycket en snabbis medan jag stannade. Sedan vidare bort mot Hornberget och en av de allra värsta backarna, SS5 på DSA Test Track. Ner SS6 som var ordentligt blöt. Fötterna var nu tegelstenar och jag hade ingen som helst känsel i dem. Här efteråt kommer en del lättåkt på asfalt som transportsträcka till Rostberg. Här var jag tyvärr tvungen att stanna någon minut till då en hundägare hade båda sina hundar lösa, och de, jag citerar honom "gillar att jaga saker och människor". Väntade tills han fått tag på hundarna och kopplat dem, innan jag körde vidare. På toppen av Rostberg svängde jag in vad som brukade vara en stig, men som numera är en uppkörd skogsmaskinspår som var så mjukt i lera och vatten att jag verkligen fick ta i även för att ta mig utför. Moralen sviktade ordentligt här och jag skrek rakt ut vilket jävla helvete jag befann mig i. Dum som man är glömmer man snabbt det direkt när man kommer ut på lättåkt igen. 

Jag fortsatte inta energi och tog en gel till vid Haghed, där jag vek in på en stig/häststig bort mot Hedens Gård. Där blev jag mött av nästa helvete. Dammen hade svämmat över ut över stigen och var drygt 50 meter lång. Omöjligt att cykla runt. Jag bet i det sura äpplet och började köra igenom. Fruktansvärt kallt om fötterna och pölen var så djup så man inte kunde "skydda" fötterna genom att bitchcranka igenom. Vattnet gick upp till mitten på vaderna och det var fruktansvärt kallt med mina tunna strumpor och sommarskor. Fortsatte upp mot Buråsen, där det på toppen fortsatt låg snö så det blev åter en kort löpsväng med fötter som var tegelstenar. Känslan utför utan känsel i fötter och vader var märklig och jag vet faktiskt inte hur man löser att fortsätta cykla utan att ha någon känsel i fötterna. 

Fortsatte upp mot Gassarvet via ytterligare en stigbäck, och sedan vidare uppför Bondberget. Bondberget tog jag mig ann 2 gånger och ned Miss Understanding innan jag kör in genom Grycksbo där jag äntligen får jag en lättare period i några kilometer. Det var såklart motvind bort mot Stensjöområdet. Nu hade jag kört drygt 74 kilometer och passerat 3,5 timme. Nu började det utlovade regnet dugga, en riktigt stämningshöjare även det. Upp mot Järnhatt och Kråkmyran kom nästa käftsmäll, ytterligare en översvämning över vägen och ytterligare ett femtiotal meter med smalbensdjupt smältvatten. Hundra meter senare hade snön inte smält och det var dags att försöka efterlikna någon springande stil igen. Fötterna kändes inget och låren skrek av protest av ett annat rörelsemönster än trampande. 

När kråkmyran kom började jag bli ordentligt orolig över en väldigt aggressiv tjäder som attackerat mig och Hugo i onsdags. Nu skulle jag passera där själv, trött och långsam. Som tur var var det ingen tjäder på plats och jag kunde andas ut. Jag körde uppför Igentjärnsberget, och ner den orimligt tekniskt krävande men otroligt roliga utförsåkningen ner mot Igeltjärn. Strax därefter var det dags för min andra vätskedepå, efter 81 kilometer och drygt 4:15h. 

Regnet började komma mer och mer, och blev snöblandat så fort man kom upp några höjdmeter. Körde upp på Kunterberget och sedan ner för att ta mig vidare till Stångtjärn och "Trissans favorit" på Lövberget. Såklart gick rutten upp och ner på Lövberget också, innan jag tog mig bort mot Kårarvstraversen och sedan ner genom Ingarvet mot Gruvan. Känseln i fingrarna började nu försvinna också och jag ifrågasatte helt klart mig själv, mina livsval och varför jag ens envisades med att köra vidare när det bara var någon kilometer hem till en lång varm dusch. Men att vara oerhört trött och fruktansvärt jävla stelfrusen är ingen rimlig anledning till att inte fullfölja sista knappa timmen. Tog stigar över Krondiket bort mot Gruvriset och Vällan, för att sedan köra Kåres Väg över Falukrossen. Kåres väg kan jag gladeligen döpa om till Kåres forsränning då det rann decimeterdjupt vatten över hela den så kallade "vägen". Därefter körde jag faktiskt ner en stig jag aldrig kört förut men jag var för trött och kall för att ens reflektera över det där och då. Körde över Olsbackavägen och tog banvallen tillbaka mot Källviken. Frestelsen var stor att ta lätta vägen runt och upp till toppen, men min moral sade nej. Rätt ska vara rätt. När jag tog mig upp till toppen på Källviken och bara hade Hallon och Blåbär kvar ner visste jag inte om jag skulle ta mig ner. Hela kroppen gjorde ont efter en otrolig fysisk påfrestning, triceps värkte av belastning, händerna kunde inte hålla i styret ordentligt, eller bromsa eller växla. Fötterna ska vi inte ens tala om. Men jag tog mig ner. 

Tillfredsställelsen var enorm när jag stannade nere på parkeringen och tryckte av min Garmin. 6 timmar, 1 minut och 44 sekunder. 112,11 kilometer och 2681 höjdmeter. Jag orkade inte göra någonting. Till slut tog jag på mig regnjackan och sedan började jag rulla hem, med gråten i halsen för att allt gjorde så ont. Jag tog mig hem och tackade gudarna för att Emilia fortfarande var hemma så jag slapp försöka låsa upp dörren. Gick in och gick rakt in i duschen med allting på. Där stod jag jag vet inte hur länge innan jag ens kunde börja tänka på att klä av mig eller annat. Det var den skönaste och mest fruktansvärda dusch jag någonsin tagit. Det gjorde så jävla ont när fötterna började tina att jag ville skrika högt. Efter kanske 20 minuter kunde jag stänga av och göra mig klar. Drack te och hade en vetekudde och la mig i soffan. Jag hade ont överallt.

Nu, onsdag kl. 21:00 när jag skriver klart detta har jag ett område på trampdynan under vänster stortå som fortfarande känns som att den är bortdomnad. 

Jag är otroligt glad att jag gjorde det, att jag tog mig igenom allt men jag tänker absolut inte göra det igen. Åtminstone inte i 3 grader,
regn och blötmark. 

Lite siffror från Garmin:

Lite siffror som kan vara roliga att veta.

 Jag drack upp 6 stycken 500 ml flaskor med 90 gram sportdryck i, samt åt upp 8 stycken gel med 30 gram kolhydrater i. Totalt 3 liter vätska i form av sportdryck och 540 g kolhydrater från sportdryck och 240 g kolhydrater från gels. Totalt ca780 g kolhydrater (ca 3120 kcal) med reservation att det var slattar av sportdryck kvar i flaskorna. 





Pulsen var överlag väldigt låg (snitt på 146 bpm och max 164) Varför jag inte kom upp högre vet jag inte då jag brukar ha ca 160 i snitt och 175-180 i max på långlopp. Kanske en kombination att jag körde ensam samt uttröttat sympatiskt nervsystem efter SWE-CUP. Jag vet inte. Jag tog i allt jag hade för dagen iallafall.

Kärntemperaturen i grönt, skinntemperaturen i blått och höjdkurvan i grått. Skinntemperaturen följer höjdmeterna bra då skinnet kyls ned av fartvinden och ökar när det går långsamt (uppför). Kärntemperaturen steg ordentligt upp till 39,77 C efter två timmar innan den började sjunka ned igen och lämnade en snitt-temperatur på 38,72 C. Ett ordentligt värmestimuli-pass alltså ;)


Strava:


tisdag 2 maj 2023

Tävlingsrapport från SWE-CUP Klippingracet XCO!

 Halloj!

Efter förra helgens smakprov med nummerlapp var det nu dags för tävlingssäsongen att dra igång "på riktigt". SWE-CUP i grannbyn Säter brukar starta upp tävlingsschemat. Det bjöds på dystert väder veckan inför, men nollgradigt, regn och snö under veckan. Men jag fick in mina nykelpass under veckan och börjar känna mig mer och mer hemma på ARC8-hojen.

Vi åkte till Säter med Hagströmska på fredagen på skolans träningstid och testade banan, inga förändringar från tidigare år. Jag har haft svårt att gilla Säterbanan då den aldrig riktigt passat mina kvalitéer som cyklist, och det tycker jag väl egentligen inte nu i efterhand heller. Den har alltid varit rolig att träna på, men att tävla är en helt annan sak. Mycket naturliga tekniska stigar, korta backar, mycket svängar och igångdrag. Banan har egentligen allt som står på min "svaga kvalitéer"-lista. Men det kändes bra och jag fick bra flyt under träningen på fredagen, så det bådade gott. Jag visste ju att formen var rätt bra från helgen innan men visste inte vad jag kunde förvänta mig. 

Tävlingsdagen:

Vi startade inte förrän 13:15 men jag var tvungen att köra dit en buss från skolan med juniorer som startade på förmiddagen. Vi stack strax före 09 och kom dit och rullade banan ett varv innan det var dags för junisarna att köra. Det var fortsatt torrt och fint i skogen men rätt kallt med 5-6 grader och moln. Det utlovades regn lagom till tävlingsstart för oss. Åt lite lunch sedan kikade jag på juniorerna. Höll på att frysa ordentligt så stack ut och värmde upp. När det närmade sig start var det dags att rulla in, startade som nr. 11 baserat på UCI-poäng i XCO och fick stå i andra startled. Strax innan start höll vi en otroligt fin tyst minut och fick höra ett tal för Vilgot, som jag vet att vi alla som stod på startlinjen där och då körde för. 

Starten gick uppför den korta startbacken, kom iväg helt okej men blev passerad av en hel del. Låg väl ca 18-20 position nedför första stigen men jag kände mig lugn. Banan inleds med tre riktiga powerclimbs, något som talar starkt för min nackdel. Men jag slet mig med rätt bra ändå tycker jag, och kände mig förvånansvärt fräsch när de första tre backarna var avklarade. Lyckades smita förbi ett par cyklister här och där och tog mig rätt snabbt upp till en grupp med b.la. Jesper Svensson, Joel Burman, Casper Johansson och William Högberg. Vi hade några sekunder fram till Martin Setterberg Hugo Sandin som hade några sekunder upp till Samuel Örnborg som hade några sekunder fram till täten på 7 cyklister, Jakob Söderqvist, André Eriksson, Viktor Lindqvist, Edvin Lindh, David Risberg, Emil Lindgren och Matthias Wengelin. 

Jag gick om gruppen och körde ikapp Martin och Hugo ut på varv 2. Varvade som 12:a (det står 11:a på Sportstiming men Jakobs chip fungerade inte). Det kändes fortfarande oförskämt bra och jag fasade nästan för fakturan jag skulle få betala senare i loppet om jag fortsatte. Men jag fortsatte ändå. Jag körde förbi Martin, Hugo och Joel och blev snart själv i jakten på Samuel. Jag kom ikapp Samuel också och gick ganska snart om och fortsatte i mitt flow. I slutet på varv 2 släppte Samuel också och jag blev ensam ut på varv 3 där jag varvade som 8:a, drygt 30 sekunder efter täten på 7 åkare. Jag kände mig fortsatt riktigt bra och fortsatte gasa på i en fart jag tyckte att jag skulle kunna hålla. Jag såg gänget framför flera gånger per varv och jag märkte att jag körde lika fort som dem. Jag såg att Edvin började få problem att gå med övriga någonstans på varv 3. 

Ut på varv 4 varvade jag 16 sekunder efter Edvin och 32 sekunder efter täten. Jag kom ikapp Edvin efter ett par minuter på varvet och låg bakom och hämtade andan ett tag, innan jag körde om på den kortare delen av grusvägen. Gav honom en dunk i ryggen och fortsatte i mitt fina flow. Edvin släppte ganska snart också och jag började nästan bli lite rädd att det fortfarande kändes riktigt bra efter en timme. Fortsatte ta i mig energi i form av sportdryck och ett par gels. Testade ett nytt nutritionsmärke nu, så det kanske var det? (För övrigt har vi i Team Vostroblock Evolite ingen samarbetspartner inom nutrition om det är någon som känner någon... ;))

Foto: Cecilia Dahlgren
Jag märkte att tätsextetten började splittras också, med André, Viktor och Jakob som tättrio och Emil jagandes solo framför Wengan framför David. Efter den sista av "första tre backarna" på varv 5 såg jag tättrion på väg ner, där Jakob hade en liten lucka fram till André och Viktor. Ropade lite peppande åt honom att han skulle ta den luckan, men det visade sig att han inte klarat av det. André och Viktor var i en klass för sig i helgen och ökade farten mycket de sista två varven trots att det började regna just då. 

Jag tog min sista gel på varv 5 och fortsatte gasa på. Ett varv till i samma intensitet skulle gå alldeles utmärkt. Märkte att David var trött framför mig, och när vi gick ut på sista varvet var jag bara 10 sekunder bakom. Jag tog in någon sekund här och där i de tre första backarna med dess nedfarter och var ikapp honom 5 minuter och 53 sekunder in på sista varvet. jag låg bakom honom i 1 minut och 56 sekunder innan jag tog mig om och han var riktigt trött. Fick lucka direkt och körde på. Tog mig igenom sista varvet på ett bra och smärtfritt sätt och tog in mer och mer tid till Wengan, men tyvärr var det inte 7 varv vi skulle köra, utan 6. 

Jag gick imål som 6:a, otroligt nöjd med främst prestationen men även resultatet som överraskade otroligt mycket. Jag trodde innan att topp 15 hade varit bra och rimligt, på en bana jag har svårt för och som inte passar mina kvalitéer på riktigt. Men jag är otroligt nöjd faktiskt. 

Det bästa av allt var trots allt att samtliga i teamet var topp 7! Jakob 3:a, jag 6:a, David och Moa 7:a! Otrolig start på säsongen! Hojarna fungerar felfritt och vi alla gör bra prestationer!


Strava:

 









Samtliga bilder står Cecilia Dahlgren för: https://flickr.com/photos/103370239@N08/


söndag 23 april 2023

Kolmårdsbiken! Pallplats!

 Halloj!

Äntligen en tävlingsrapport! Det har kliat i fingrarna under den långa vintern att få sätta mig ned någon timme efter tävlingarna och tänka igenom och analysera tävlingen, vad som hände, vad jag tänkte och lärdomar jag tar med mig. Det är främst för mig själv jag skriver detta, men det verkar vara en stor skara människor som uppskattar mina texter.

Kolmårdsbiken är en tävling jag sjukt nog har lyckats undvika i alla år. Ibland har det krockat med andra lopp, eller så har jag bara struntat i att det finns då det är en individuell tävling och inte ingår i någon cup. I år bestämde jag mig dock för att köra tävlingen istället för Första Chansen XCO i Ramnäs som jag kört de senaste åren. Dels för att prova en ny tävling, men främst för att få ett långlopp-ish aktig tävling i mig inför XCM-världscupen i Nove Mesto den 14:e maj. Det är alltid bra att få en något prestigelös tävling i benen efter en lång vintersäsong innan det drar igång på riktigt. 

Jag, mamma och Emilia åkte ned från Ransta till Sörsjöns naturområde, strax norr om Norrköping där tävlingen äger rum. Vi åkte ned på morgonen, starten gick inte förrän kl. 11. Jag packade in min nya hoj, en ARC8 Evolve FS, levererad i tisdags av Lerdala Sport i bilen och drog oss ned. Kom ned i god tid, hämtade nummerlapp och åt lite ris med ägg och majonäs. Fick sällskap av Stefan, Johnny och Michele från teamet (Vostroblock Evolite Cycling) där Stefan, jag och Johnny skulle tävla och Michele, mamma och Emilia supporta. Jag värmde upp de sista 3 kilometerna innan mål för att ha lite koll på de, men annars var det rätt tillbakalutat. 

Bansträckningen och banprofilen hade jag studerat noga på Strava i veckan, då jag aldrig varit där förut och memorerat stenar, stigar och svängar. Hur långa backarna var, när olika stigpartier började och slutade, var man bör positionera sig rätt osv. Det var till stor hjälp och jag kände mig lugn när starten väl gått. Jag hade satt upp en del olika scenarion i huvudet hur jag skulle köra, taktiskt och tekniskt. Planerna fick revideras redan innan start, när jag såg att både Viktor Lindqvist och Erik Mattelin efteranmält sig till loppet. Men, det var bara kul. 

Tävlingen:
Det var ett bra gäng som startade, ovan nämnda Viktor och Erik, men även Viktor Henrysson, Joel Karlsson, Mikael Stjernqvist, Fredrik Lagercrantz mm. De som saknades var främst de svartvita kläderna. Starten gick och jag var först igenom svängen ut på asfalten, sedan lugnade jag mig. Ville ta mig igenom den utan bekymmer. Det var någon kilometer asfalt innan vi svängde in på grusväg. Här skulle det vara ganska exakt 12 kilometer grusväg innan första stigen. Något jag missat dock var att det redan efter drygt 4,5 kilometer var spurtpris, där Lukas Merkel och Viktor Lindqvist körde hårt i backen med en liten lucka till mig som sedan hade en lucka bakåt. Jag fattade först inte varför de gått så hårt. Trodde spurtpriset skulle vara ut på andra loopen, inte så tidigt. Skitsamma. Vi fortsatte i ganska högt men behagligt tempo bort på grusvägarna. Det var lite krascher här och där, Stjernqvist krascha såg jag, hörde sedan efteråt att det var fler, b.la. teamkompis Johnny. Det var synd. 

Jag försökte ständigt hålla mig topp 6-7 för att undvika trubbel och det gjorde jag utan större bekymmer. När vi började passera 13 kilometer letade jag mig upp på andra rulle, strax därefter gick jag fram och låg längst fram till vänster med Lagercrantz till höger om mig. Då han är banchef frågade jag om det inte var stig strax, jo, svarade han och sa att han kunde linjerna genom alla surhål. Bestämde mig där att ligga på hans hjul på stigen istället för först. Det var surhål, men inte så farligt som jag trodde och det var inte så mycket heller. Jag hade bra flyt på stigen och tyckte inte det gick så hårt. Efter ett par minuter kom vi till ett öppet parti och jag passerade Fredrik och ökade farten. Fick snabbt en lucka och ut på nästa grusväg hade jag 50 meter ner till Mattelin och Viktor Lindqvist, som även de kommit om Lagercrantz. De hade sedan en liten lucka ned till Henrysson, som såg ut att vara själv. Jag körde på halvt om halvt, fick med mig Mattelin och Viktor och vi gasade lite i nästa backe så att Henrysson inte skulle ansluta. 

Där, efter drygt 16 kilometer, var vi tre i tät och jag kände mig orimligt fräsch med tanke på kvalitén på de vi kört ifrån utan större ansträngning. Vi hjälptes åt lite den kilometer som var till nästa stigparti. Där kom jag först in och körde på med bra flyt. Efter ett tag märkte jag att Erik slet bakom och han hade Viktor bakom sig. Jag körde på i min fart och kände mig mer och mer bekväm på ARC8-hojen som levererade grymt över lerhål, rötter och sten. Kändes nästan som att man leviterade ovanför. Otrolig känsla. Jag hade några sekunder bak till dem på nästa grusvägsparti och passade på att äta och dricka lite. 

Jag och Erik gjorde det mesta av jobbet och med känslan jag hade i kroppen nu så var det garanterat en pallplats. Tänkte om lite och fokuserade på att få ett bra och hårt träningspass. Största delen av resterande del av första loopen låg jag först och körde ändå på en del. Höll hög fart men gick inte över rött. 

Loop 2:

Vid varvning ut på loop 2, som endast var ca 9 kilometer, fick jag en flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av Emilia som jag hällde över mig. Där och då hade vi ca 1:10 min ned till nästa grupp, men det fick vi ju inte veta då. Loop 2 började med lite stig, sedan ut på samma grusväg som första loopen. Förbi spurtpriset igen, men sedan vek vi av vänster in på en annan grusväg nu istället för höger, som vi gjort någon timme tidigare. Grusvägen vi nu körde på vet jag inte om man kan kalla grusväg, det var utlagt en otrolig mängd sprängsten som inte alls var behagligt att cykla på. Löst, jobbigt och tråkigt underlag. Men det var bara att köra vidare. 

Efter nästan 32 kilometer var det en skarp sväng in på ännu en stig igen, detta hade jag rekat på Strava i veckan innan och memorerat. Jag tog mig friheten att ta täten in på stigen och ville hålla hög fart, i förhoppning att de skulle slita alternativt börja göra misstag. De kunde gå med utan vad som visuellt var större besvär. Vi började närma oss varvning igen. Loopen var som sagt endast 9 kilometer och tog strax över 20 minuter. Är dock stolt att jag lyckats hinna dricka upp hela flaskan sportdryck på endast 20 minuter. Innan varvning skulle vi ta oss an drygt 30 höjdmeter. Majoriteten av dessa gjordes på ett gärde/äng/åkerskant, vilket var otroligt drygt, då det var vattenfyllt gräs och spårig lera. Erik hade tät där och tog väl lite bättre spårval igenom det värsta området och han fortsatte gasa ordentligt även när underlaget hade ändrats till vanligt gräs. Här var första gången jag verkligen fick gå upp över rött för att ta ikapp luckan, med Viktor på hjul. Tog mig ikapp men det var jobbigt. 

Loop 3:

Jag återhämtade mig, fick en flaska sportdryck och en flaska vatten igen, och vi tog oss ann loop 3. Här fick vi reda på att vi varit 1:10min före andraklungan redan efter första loopen. Nu kändes det väldigt tryggt. Jag hade tagit reda på att Loop 3 skulle vara den värsta, både stigmässigt och höjdmetersmässigt, men jag kände mig förberedd och stark. Loopen började med ett parti stig där Erik tog täten före mig och Viktor. På nästa grusvägsparti försökte Erik något litet i en kort backe, men jag svarade hyfsat lätt på det.

Nu började jag tvinga upp Viktor att ta lite förningar genom att lägga mig bakom honom istället för bakom Erik. Vi hjälptes åt lite på de lättåkta gruspartierna. På nästa stigparti går Erik in först framför Viktor och mig. Ville se hur det fungerade. Inledningsvis gick det bra, sedan kom vi till en utförsbacke där devarnade för en bro. Bron låg lite till höger på stigen medan Mattelin kom med lite för hög fart och körde ner till vänster ner i det blöta partiet och tvingades stanna. Ingen krasch dock, och Viktor och jag hann till höger upp på bron. Vi fick några sekunder gratis där innan Erik var igång igen. Viktor körde på i bra fart på stigen och Erik jagade några sekunder bakom. På nästa grusväg hade Erik kommit ikapp igen och här var bansträckningen något annorlunda än den varit tidigare år, vilket jag studerat inför loppet. Nu körde man en ganska kuperad liten skogsväg i cirka 2 kilometer istället för en, vad som verkar, rätt roligt stig utför. 

Här var det dags att förbereda sig mentalt, för nu skulle banans tuffaste parti strax börja. Den kallas trestegsbacken då det går som i tre etapper. Tidigare år har de kommit lite längre nerifrån med mer fart medan vi nu kom in i backen lite längre upp och ur en skarp högersväng. Jag låg på Viktors hjul med Mattelin bakom mig. Backen skulle ta ca 5 minuter och var drygt 70 höjdmeter på 1,3 kilometer. Den var mycket mer teknisk än jag trodde innan. Viktor körde ett hårt tempo och jag försökte se framför honom vad som skulle komma, och köra lite andra linjer där det gick. Det gick ordentligt hårt och jag fick samla mig mentalt för att inte släppa "för att det är bekvämt". Jag fick uppfattningen att Mattelin hade släppt några meter och då tvingade jag mig själv att ge mig själv chansen till segern där och då. Jag lyckades klamra mig fast bakom Viktor och gav mig själv en mental klapp på axeln över den bedriften. Glädjen var kortvarig dock, när jag märkte att meterna blev fler och fler mellan Viktor och mig utför stigen efteråt. Jag ville inte låta honom komma undan så lätt, så jag släppte på mer och kom ifatt honom igen up mot nästa grusvägsparti. Här hjälptes vi åt igen för att inte bjuda in Mattelin in i matchen igen. En 50% chans att vinna är betydligt bättre odds än 33% som det var några minuter tidigare. 

Vi två kändes jämnstarka både på grusvägarna och i skogen, men jag kände mig inte bekväm med att Viktor verkade så lugn och avslappnad. Jag vet att 8 gånger av 10 förlorar jag en regelrätt spurt mot honom, men jag vet också att jag 10 gånger av 10 inte kan attackera ifrån honom. Min chans skulle vara att bryta ned honom med en hög, jämn intensitet över längre tid, men med drygt 5 kilometer kvar skulle den idén inte fungera. Då 8/10 är en större chans än 10/10 föll lotten på spurt. De sista kilometerna, som även de var rätt tuffa med lite höjdmeter och stig, spelade jag upp olika scenarion framför mig. Att vara först in i sista svängen var det scenario som verkade mest rimligt, då upploppet var så kort att det knappt kan kallas upplopp. Det var liksom sista svepande 180 graderskurvan sedan mål. 

Med 500 meter kvar kände jag mig fortsatt stark och hade planerat var jag skulle köra om. Vad jag inte räknat med dock var att det skulle vara så tungcyklat, blåsa motvind och gå så hårt som han gjorde sista 300 meterna. Det var näst intill omöjligt att skapa tillräckligt med fart bakom honom för att hinna om, men jag försökte iallafall. Höll ut mer och siktade på innern. Det var farten bakifrån som inte var tillräcklig, Viktor hann stänga den dörren och jag fick bromsa in i stolpen och bandet på insidan och förlorade all fart och momentum medan han inte gjorde det. 

Målgång:

Gick i mål 2 sekunder bakom men var ändå riktigt nöjd med hur jag körde loppet, taktiker, mentaliteten men främst även hur bra kroppen svarade och hur otroligt hemma jag redan känner mig på nya ARC8-hojen efter ett par år på samma Supercaliber. Jag är otroligt nöjd med den faktiskt, lätt, styv, lättmanövrerad och kan köra på bra utför. Nu längtar jag bara till vi i teamet får våra nya teamkläder för att få en bättre känsla och sammanhållning. Det kommer bli ett grymt år tillsammans med Vostroblock, Lerdala Sport, ARC8 och övriga sponsorer. 

Kolmårdsbiken var en otroligt fin, rolig och avslappnad tävling, en perfekt början på säsongen! Jag kommer gärna tillbaka nästa år om det passar! Jag behöver ju kliva ett steg högre upp på prispallen :) 


Strava: