måndag 15 maj 2023

XCM World Cup Nove Mesto, 45:a!

Hej!


Jag sitter nu i bilen påväg hem från Tjeckien efter en långhelg i de tjeckiska landskapen. Nove Mesto na Morave ligger ca 3,5 timmar öster om Prag och omges av massor av kullar och ingen mobiltäckning. Vi påbörjade resan ned i onsdags och tog färjan Trelleborg - Rostock på natten till torsdag, sedan fortsatte vi att bila ned hela torsdagen ner till boendet ca 30km utanför Nove Mesto. Åkte sedan in till tävlingsområdet för att se Jakob och övriga u23-herrar tävla XCC på torsdag kväll. 


Fredagen gick åt till att testa bana. Min marathonbana var ca 60 kilometer lång och drygt 1300 höjdmeter, och vi skulle köra två varv. Jag skippade att köra de första 15 kilometerna, utan hoppade på banan vid langningszon 1+2 (man körde en ca 20km loop och kom tillbaka till det stället).

Banprofil + höjdkurva

De sista drygt 45 kilometerna på varvet jag körde var hela tiden upp och ner, höjdprofilen liknade mest en EKG-kurva. Banan var väldigt lättåkt med hela 54 % grusvägar, 8 % asfalt och resten skulle vara stig/skogsvägar. Stig kanske var att ta i, det var väldigt snabb och lättåkt terräng med endast ett par nedfarter som var brutalt steniga och tekniska. Rent tidsmässigt så skulle jag säga att det var max 10-12 minuter av totala tävlingstiden som gick åt att styra cykeln genom teknisk terräng. Annars var det en otroligt fin bana, men inte vad jag förväntat mig och hoppats på kanske. För snabb och lättåkt.


Vi stannade kvar på området när jag kört banan och tittade på när Linn och Jenny körde sitt XCC, samt såklart även herrarna. Sedan åkte vi tillbaka till boendet.


Lördag och tävlingsdag

Det var en tidig start kl. 08:00 så det var uppstigning kl. 05. Vaknade dock kl 04 och gick på toa, men lyckades somna om därefter. Åkte bort till Nove Mesto så vi var på plats ca 80 minuter innan start. Gjorde mig redo, letade reda på Richard Larsén och Therese Andersson och körde startloopen + startbacken. Hade inte riktigt förstått att startbacken skulle vara så hård som den visade sig vara, riktigt branta partier första halvan av backen sedan en dryg slakmota andra halvan. 


Rullade ned mot start igen. Jag hade startnummer 44 av de 127 startande baserat på mina UCI-poäng från 2022. Det kändes bra. 




Kl 08:00 gick starten, det var ca 10 grader och regn i luften. Startloopen runt området var snabb och lättåkt och ett par minuter lång innan backen började. Nu förstår jag hur brant det är när skidskyttarna tävlar världscup här på vintern. Det gick riktigt hårt och jag kämpade för att hålla placering men samtidigt inte spränga mig ordentligt. Jag tycker jag håll ihop det rätt bra första halvan av backen, där det var partivis riktigt brant och partivis lättåkt. Men det var andra halvan, när vi kom ut på asfalten som farten skruvades upp rejält. Jag slet ordentligt mycket för att gå med men det kändes som om folk bara körde om till höger och vänster. Efter ett tag kom Richard ikapp och om med startnummer 115. Försökte bita mig fast på hjul men det var stumt. Lyckades ändå kriga mig med när det började gå utför, men till vilken kostnad? Det hade inte ens tävlats i 10 minuter och jag var nära på att sätta min bästa 5-min power någonsin med 115 kilometers tävlande kvar. Plockade ett par placeringar utför och lade mig bakom Richard, men såfort det blev minsta uppför igen var jag stum och folk passerade mer och mer.


Jag intalade mig att det skulle lunga ned sig någon gång, men det hade tagit ett rejält tag på psyket i det läget. Hade förväntat mig att ligga betydligt längre fram. Snabbt var vi framme vid första langning efter 15 kilometer. Då hade jag endast hunnit dricka en klunk sportdryck, så jag tog ingen ny flaska. Det hade bildats en grupp på ca 7-10 stycken, inklusive ett par killar jag kände igen från förra årets tävlingar i Ornans och Frejus i Frankrike. Av de jag minns var med var det nr. 53, Felipe Fransisco (Portugal), nr. 35 Loic Blanc (Schweiz), nr 73 Lorenzo Trincheri (Italien) och nr 23 Remi Groslambert (Frankrike). 


Jag fick slita hårt i backarna och kände att det skulle dröja innan tempot skulle sätta sig. Som tur var kunde jag positionera mig bra i gruppen och låg aldrig längre bak än 4a. När det bar uppför kunde jag falla bak, och vid de lättåkta partierna kunde jag avancera igen. När de vinkade upp mig för dragjobb gick jag fram och drog lite halvhjärtat tills någon bestämde sig för att det gick för långsamt och tog över stafettpinnen. Det var en bra plan. Inför en av banans längsta klättringar som tog drygt 10 minuter kunde jag få en lucka i en utförskörning in i backen, som det sedan tog ett par tre minuter för övriga att täppa till. Detta gjorde att jag kunde ligga strax under 400w till de gick ikapp, sedan bita mig med. Klarade av att gå med, och sista minuten/två minuter var rätt teknisk stig lätt uppför där många verkade ha det kämpigt. Jag kunde plocka placeringar där inför den absolut svåraste nedförskörningen för dagen. Det hade regnat under natten och hade blivit mycket halare på rötter och sten ner än dagen innan när det var torrt. Dessvärre hamnade jag bakom ett par vars tekniska förmåga inte alls imponerade, utan de gick ned med cykeln dragandes bredvid sig som tog upp hela stigen. Kunde så småning om passera båda och gasa på lite. Kom ifatt en annan kille (nr. 36 Caleb Kieninger Tyskland) och vi började samköra ett tag. 


Foto: Tilde Hammarström


Strax framför oss hade vi Martin Röste Omdahl, Norge som vi hämtade in i en av banans längre klättringar. Därefter kom stora delar av resten av gruppen ikapp oss igen efter att ha jagat hårt ett par kilometer. Jag började komma in i loppet mer och mer och började spela mer på mina styrkor och svagheter. Vi hade kört drygt 30 kilometer och jag hade börjat acceptera läget mer och mer. Att jag inte hade dagen riktigt och att folk var för åkstarka jämfört med mig på den tävlingsbana det bjöds på.


Efter 35 kilometer kom vi tillbaka till langningsplatsen där jag nu tog en ny flaska sportdryck av mamma. Någon minut senare skulle nästa väldigt kritiska parti av banan komma också, en av de kanske tuffaste stigningarna. Drygt 2 kilometer rak asfaltsväg så man såg långt fram. Jag gick fram och fejk-drog ett tag i botten innan de tröttnade och körde förbi ochökade farten. Nr 35, Loic Blanc, som också cyklade på en ARC8 Evolve FS hoj vände sig till mig och sa “Best bike, eh?” varpå jag svarade “Yeah, It’s great!”. Sedan ökade han och jag föll bak i ledet. På något sätt lyckades jag klamra mig fast i klungan hela vägen upp och gav mig själv en mental klapp på axeln.


Därefter bar det utför och klungan drogs ut lite igen medan jag återhämtade mig. Nu hade den tjeckiska mästaren, Petrus Lubomir kommit ikapp oss efter att ha haft något strul tidigare i loppet. Han gick upp och höjde farten rejält när vi kom till ett gärde och där gick repet för mig, Loic Blanc och Caleb Kieninger. Vi såg Martin Omdahl och gänget glida ifrån mer och mer men orkade inte återansluta när tjecken körde sönder oss från hjul. Det var ca 15 kilometer kvar till varvning, och dessa var rätt lättåkta. En hel del utför, inga större klättringar där de skulle kunna köra ifrån. Jag började känna mig piggare och piggare medan Loic och Caleb började visa mer och mer svaghetstecken. Speciellt Loic. Det tog längre tid för dem att täppa luckor fram till mig efter kurvor eller något stigparti. Detta fick jag motivation av. 


De sista 5 kilometerna var i mångt och mycket byggda flowleder ner mot arenan i Nove Mesto igen. Riktigt roliga stigar med ett par ställen som bröts av med kortare små klättringar. Med 3 kilometer kvar på varvet tog jag täten på stigarna och lekte mig ifrån mina två kompanjoner. Snabbt såg jag även den tjeckiske mästaren framför mig, han hade nog gått på tokrött ett bra tak i gruppen framför och inte hade någon energi kvar. Jag passerade honom och fortsatte ta in på en till kille som släppt. Jag kom ifatt precis i botten av startbacken igen. Jag hade drygt 10 sekunders lucka bak till Caleb samtidigt som jag passerade och hängde av en trött åkare (nr 99, Martin Gluth, Tyskland). Fick en ny flaska sportdryck av Alexander Vincent Blomqvist (stort tack för det!). Det tog ända upp till asfaltspartiet i startbacken tills Caleb kom ikapp. När vi båda märkte att Loic Blanc inte skulle ansluta igen började vi att hjälpas åt. Han frågade var jag kom ifrån och vad jag hette, så snackade vi lite och ta till varandra att “the second lap is ours”. Vi kom snart ikapp nr 67, Sasha Starker (Tyskland) och han hoppade in på vår rulle. 



Caleb och Sasha var fortsatt starkare än mig och jag spelade lite för galleriet att jag var tröttare än jag egentligen var. När vi kom till stigar gick jag gärna fram och pressade farten lite, så att de skulle slita mer. Men då hörde jag det, ett litet pysande ljud och stansvätska som sprutade från framdäcket. Jag fortsatte köra i hopp om att det skulle täta av sig själv men det gjorde det inte. Stannade till och de båda tyskarna passerade och körde iväg. När jag stannat tätade vätskan hålet, men det var lite obekvämt lite luft kvar, speciellt när det var så lättåkt bana. Jag pumpade i lite luft och körde sedan iväg igen. Hade väl tappat kanske 30-35 sekunder på tyskarna men det var ett ganska långt stigparti så jag tog in sekund för sekund, tillslut kunde jag ansluta igen strax innan vi kom till langningsplatsen där mamma och Michele stod igen med sportdryck och vatten. Detta varv hade jag hunnit dricka upp innehållet och tog en ny. 


Efter 78 kilometer kom en snabb utförsbacke som jag tog täten in i. Direkt efter skulle en av de tre längre backarna köras så jag ville återigen ha några sekunders marginal i backen. Fick lucka direkt utför och fortsatte att trycka på. Tyvärr började det spruta stansvätska igen i botten av backen så jag fick stanna igen. Hålet var litet och tätade igen men denna gång pumpade jag i lite mer luft. Tyskarna hade passerat och dragit ifrån. Jag orkade inte närma mig i backen utan fick se dem segla iväg meter för meter. De kom ikapp två killar till i backen som hoppade in på deras hjul. De försvann mer och mer. Till min stora glädje var nästa nedförslöpa den väldigt tekniska stigen, som började vara teknisk redan sista minuterna upp till toppen. Tre av de fyra åkare som var framför hade stora problem redan på stigen uppför, medan jag trummade på utan större problem. Passerade tre nära toppen och den fjärde när han sprang utför. En skön känsla. 


På grusvägarna efter kom Caleb och Sasha ikapp mig och började köra uppför nästa långa stigning. Det märktes dock att de hade börjat mattats av, då de inte orkade köra lika hårt som tidigare. Jag kunde gå med hela vägen upp utan större bekymmer. Dock var jag övertygad om att jag skulle tvingas släppa i den långa asfaltsbacken efter langning. Jag bestämde mig för att skapa ännu en lucka, så stor som möjligt, när det bar utför på den andra av de två tekniska stigarna efter 89 kilometer. Jag attackerade på toppen och fick en bra lucka fort, coh fortsatte gasa hela vägen ner till langning. Tog en flaska sportdryck av mamma och fortsatte trycka på på grusvägen bort till asfaltsbacken. Kollade bak och uppskattade luckan till ca 20 sekunder. Visste inte om det skulle hålla, men om de skulle komma ikapp sista tredjedelen av backen skulle jag förhoppningsvis kunna ansluta igen utför efteråt. 

En av de två tekniska stigar, utför.


Jag ställde in mig på att köra mellan 360-380w uppför. Kollade bak och såg de två tyskarna. Fortsatte. Kollade bak. De såg inte ut att ha tagit in något. Fortsatte. Fortfarande lika stor lucka. Skulle jag hålla över toppen? Isåfall skulle det gå att gå solo in mot mål. Med minuten kvar av backen hade jag fortfarande drygt 20 sek uppskattningsvis, så då sparade jag inte på något. 20 kilometer kvar till mål på toppen. Blev motiverad av detta och körde på allt jag kunde kommande minuter. Nerför, uppför, platt. Över det gärde/äng där vi blivit avhängda varvet innan när tjeckiska mästaren kom dundrande och sprängde sig. Fortsatte gasa järnet utför och ligga under gränsen uppför. 


Kom till nästa by, Kadov, där sista langningen var. Vi hade inte planerat att langa där, men mamma och Michele hade hunnit dit och stod där ändå. Tog en flaska, drack lite, och kastade den sen. Bakom mig såg jag en ensam cyklist i vita kläder. Ingen jag kände igen. Men han närmade sig snabbt. När han kom ikapp och körde om såg jag att han hade lettiska kläder och nr 33. Han hade kört av kedjan redan i starten och kom nu dundrande ikapp och förbi. Jag försökte inte ens att gå med.




10 kilometer kvar och nu visste jag att varken Sasha eller Caleb skulle komma ikapp, det var för mycket stig och för lite uppför för att de skulle ta in tiden på mig. Jag började ta in loppet och analysera redan där. Varför var jag i den position jag befann mig i? Varför inte bättre? Detta gäckade mig sista milen samtidigt som jag ville sluka upp känslan och omgivningarna. Tillvaron. Sista 5 kilometerna njöt jag ordentligt av de fina flowstigarna längs hela tävlingsområdet. Men det var riktigt skönt att gå imål. 

Jag blev 45:a, +19:23 efter segraren. Jag kan och vill bättre än så och hade som målsättning att vara topp 30 och inom 15 minuter efter. Det var ett galet hårt startfält och en så lättåkt bana gjorde det väldigt svårt för mig. Jag behöver svårare banor för att kunna hävda mig längre upp. Men nu vet jag vad jag behöver förbättra.


Överlag var det en otroligt fin helg med fantastiska nya erfarenheter. I’ll be back. 



Strava:

söndag 7 maj 2023

3:a på Billingeracet - Tävlingsrapport!

 Hej!

Vilken dag Skövde och Billingen bjöd på! Kanonfint väder, bra arrangemang, en till stor del helt ny bansträckning, hård racing och fantastiskt fina stigar som man aldrig ville ta slut. 

Vi åkte från Falun fredag morgon och kom ned till Billingen strax efter lunch, när vi stack ut för att reka banan lite. Jag, Moa,  Jakob och David från Team Vostroblock Evolite snurrade runt första loopen och konstaterade att det skulle bli positionskrig, riktigt hårt och lättåkt från start. Vi upptäckte att det var väldigt många tillfällen under första loopen som vi absolut inte kunde vara sämre än topp 7 allihop, helst ännu längre fram. 

Vi kom tillbaka till Billingen efter första loopen och hade väl egentligen redan då klart för oss vilket jobb som behövdes göras. Vi rullade vidare och körde den tredje och sista loopen också, som var den längsta och den som till stor del var samma som tidigare år, men med mer inlägg av stig. Det var en fin bana även i år.

Tävlingsdagen:

Det var inte start förrän 11:30 för oss herrar, en hel timme efter damerna som hade en egen start. Vi åt frukost, gjorde oss klara, sedan cyklade vi upp till Billingen från boendet Karstorp Säteri. Det låg bara ett stenkast från tävlingsbanans sista 5 kilometer. Jag, Jakob och David cyklade lugnt och fint upp till Billingen i tid för att se Moa starta. Hon kom iväg kanonbra och gjorde ett grymt bra första "riktiga" långlopp (bortsett från Cykelvasan). En sjundeplats med tight racing placeringarna framför. 

Det var dags att börja värma upp, körde första delen fram till första stigen, försökte visualisera mig, Jakob och David 1-2-3 in på stigen. Körde någon kilometer till på banan innan jag vände tillbaka och åkte mot start. Det var ett starkt startfält, både i bredden och i toppen på herr-elit sidan. 62 stycken anmälda vilket är mycket bra! Bortsett från ett gäng starka XCO-cyklister som testar vingarna i Rye Terrengsykkelfestival i Oslo var alla till start. 

Starten:

Starten. Foto: Cykelkanalen.se
Lite nervöst var det innan start, då det inte var många minuters lättåkt körning innan det fanns risk att bli köbildning in på första stigpartiet. Vi hade mastermotorcykel i drygt 15 sekunder innan den släppte oss fria på en kort och lättåkt 2 minutersrunda innan vi passerade mål och det lättåkta fortsatte. Det fanns två kritiska skarpa svängar innan stigen också där det kunde bli stoppning. I den första av de två svängarna gick det åt helvete. Jag och Henke Jansson kom på innern och försökte smita in i ledet, men körde ihop. Tvingades stanna, sätta ned foten och försöka komma igång igen. Det gick ändå relativt smärtfritt, men tappade all fart och 10-15 placeringar kanske. Nu var det bara att jaga järnet. Gick innern igen i nästa kritiska sväng, men löste det bra. Därifrån var det en max 30-sekundare till vänster om hela gruppen för att ta mig fram till första stigen. Blev lite förvånad att det gick, vi var bra med in på stigen. Emil först, Wengan 2:a, Jakob 3 och jag 4:a. Därifrån gick det relativt smärtfritt. Någon minut senare blev det löparspår igen, och jag blev lite trängd när jag försökte ta mig fram och tvingades ned i diket, tappade fart och momentum, men kom upp bra och kunde fortsätta. 

Foto: Cykelkanalen.se
Resten av första delen fram till den asfalterade banvallen var det bara att försöka gå med, spara energi och slåss för sin position. Både jag, Jakob och David låg bra med topp 7-8 ungefär. Jakob ofta högre upp än mig och David men vi kunde köra rätt smärtfritt. Ut mot banvallen sa Jesper Svensson att det var en liten lucka bakåt, kollade bak och såg det men därefter vet jag inte om folk kom ikapp eller ej. 

Ut på banvallen gick det fort men kontrollerat. Tog en gel samtidigt som det blev lite attackåkning av främst Richard Larsén som jag, David, Jakob, Wengan, Edvin eller Axel turades om att täppa. Banvallen körde vi på i ca 3 kilometer. När vi närmade oss ännu en kritisk 90-graders högersväng upp i en rätt teknisk stig försökte jag ta mig fram ännu mer. Med 3-400 meter kvar till svängen tänkte jag precis attackera för att vara först in. Då frågar Wengan: "Hur långt kör man på banvallen egentligen?". Jag, som vet exakt hur länge till men såklart inte vill säga det till honom i det läget svarar: "Jag vet inte". 2 sekunder senare ställer jag mig upp och attackerar för att vara först in. Det blev ändå lite i tidigaste laget då Emil och Erik Zälle hade samma plan men lite senare. De två + Wengan hann förbi in i skogen under kraftledningsgatan. Jag kände att det var lätt att gå med, även i efterföljande två grusvägsbackar. Zälle, Jesper, Axel och Martin tvingades släppa i sista backen innan de lättåkta löparspåren tillbaka mot Billingen, så vi var en tätgrupp på Wengelin, Emil, Jakob, Larsén, David, Edvin och jag genom första langning och ut på loop 2. 

Slutet av loop 1. Foto: Cykelkanalen.se

Loop 2 hade vi inte kört så vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Inledningsvis var det en hel del stig med efterföljande dragspelseffekt ut på motionsspåren när det trycktes på efter stigpartier. Efter ett par kilometer ut på andra loopen var det mest bara motionsspår och vi låg nästan och väntade på att det skulle komma fler och fler stigar. Det blev lite positionskrig då och då, samtidigt som Axel, Jesper och Martin anslöt bakifrån. Det kördes rätt avvaktande men det var desto mer hetsigare om positionerna i gruppen, då ingen ville ligga för långt bak. Andra loopen gick fort och avvaktande.

Foto: Cykelkanalen.se
Ut på den tredje, sista och längsta loopen var vi fortsatt en tätklunga på 10 stycken. Jag kände mig fortsatt pigg och stark. Efter ett kort stigparti var det asfalt en bit, sedan en till stigsnutt innan en rätt lång grusväg. På grusvägen lyckades Larsén och Wengan få ca 50 meter. En farlig duo att släppa iväg, så jag sa åt Jakob att jag tar luckan. Jag går stenhårt men blir snabbt trött också. Luckan minskar och Jakob tar över och knyter ihop säcken. Vi är samlade igen innan den snabba, lösa utförspartiet på grusväg där jag tidigare år kört riktigt bra och fått luckor bakåt. Har dock aldrig legat i tätklungan där så det var inte att tänka på. Det gick fort utför, sedan en skarp sväng över en väg och in på en stig igen. Låg med bra på stigen innan den klassiska vitsippestigen. Där njuter man alltid oavsett hur trött man än är. Otroligt fint med vitsippefylld skog med en smal stig som slingrar sig ned mitt i havet av blommor. Där njöt man.

Ut på loop 3. Foto: Cykelkanalen.se


Fortsättningsvis var det rätt lättåkt och jag åkte med och försökte vila upp mig så mycket jag kunde inför stigarna runt Ryd. Vi körde över åkern, under riksväg 26 mot Mariestad och sedan vidare mot Ryd-skogarna. Snackade lite med Martin hur det kändes. Strax därefter var det dags för langning 3. När jag såg mamma med flaskan gick jag upp längst fram i högra ledet och tog flaskan, och sedan låg jag först in på nästföljande stig med Wengan på hjul, David bakom honom sedan Emil och resten av gruppen. 

En av teamets taktiker för dagen var att jag skulle köra hårt och jämt på dessa stigar, för att försöka grilla andra så mycket som möjligt samtidigt som Jakob och David var våra säkraste kort för pallplatser. Ett av mina stora mål för dagen var också att få ett hårt lopp i kroppen inför XCM världscupen i Nove Mesto, Tjeckien nästa helg. När det första stigpartiet var slut ropade David att det skett en krasch bakom, och att vi hade en lucka. Både jag och Wengan hörde dock bara att vi hade en lucka, så vi hade ingen aning om att Emil kraschat bakom och tyvärr brutit något revben i smällen. Övriga fastnade bakom, säkerställde att han var ok innan de körde vidare. Det som gick runt i mitt huvud vid denna tidpunkt var att det var Jakob som legat på Davids hjul och medvetet släppt en lucka så att vi kom loss. Det var det enda jag tänkte på när jag fortsatte köra hårt men kontrollerat. 

Vid något tillfälle såg jag gruppen bakom oss men jag fokuserade på att ta ut mig så mycket jag kunde på alla stigar och fram till sista backen, så skulle David bara få lösa resten därifrån medan jag kunde lugna mig, vänta in gruppen med Jakob och kanske hjälpa till där också om jag orkade. 

Wengan gick upp och drog en kort bit på en sprängstensväg samt en kort stigsnutt annars var det jag som gjorde jobbet för David. Vi kom tillbaka till langning igen och tog en flaska jag drack direkt ur och slängde, då jag hade sportdryck kvar i flaskan på cykeln och det bara var ca en mil kvar. Jag började bli ordentligt trött men gav fan på att jag skulle göra jobbet fram till asfalten och cykelbanan in mot Skövde igen, sedan fick David lösa problemet Wengelin bäst han kunde. 

Vid något tillfälle såg jag bakåt och såg att Jakob var påväg ikapp, med Edvin. De två anslöt någon kilometer senare så nu var vi 5 i tät, varav 3 stycken Vostroblock Evolite mot en Team Norra och en Länna Sport. Tyvärr gör David ett misstag strax därefter, och samtidigt som han klickar ur foten för att kliva upp så börjar det krampa för honom. Han får stå kvar några sekunder extra innan han kan köra vidare. Bakom honom hade Edvin fastnat också och tappat mig, Wengan och Jakob. Jag körde på den sista kilometern på stig också innan cykelbanan. Där vinkade jag upp Wengan medan jag vinglade åt sidan, ordentligt trött. Jakob frågade hur det var med mig, och jag svarade något slöddrande. Men jag gick med på hjul då jag såg att Edvin jagade själv 10-15 sekunder bakom, med David ensam ungefär lika långt bakom Edvin. 

Jag gav mig själv en mental käftsmäll och sa åt mig själv att hjälpa Jakob mer. När vi passerat 5km kvar till mål-skylten gick jag förbi igen och satte ett så hårt tempo jag mäktade med genom bostadsområdet och upp mot sista backen. Där var planen att Jakob skulle göra sitt och försöka gå ifrån Wengelin. Efter drygt 20 sekunder in i backen går han om, med Wengan på hjul och höjer farten. Jag försöker inte ens gå med utan ropar till Jakob att bara köra. Vänder mig om och ser Edvin, fortsatt dryga 15 sekunder bakom. Om jag skulle ha någon chans att hålla undan gällde det att inte gå över tröskeln en enda gång, då skulle det förmodligen skita sig. Kollade titt som tätt bakåt och såg bara Edvin med samma lucka. Kom ut på asfalten som är de sista 2 minuterna av backen. Körde om en damcyklist. Kollade bak igen. Edvin. Samma lucka. Det kunde gå. Körde 30 sekunder till. Kollade bak. Allebike-kläder. Fan, hade damen jag precis passerat haft Allebike-kläder på sig? Jag tror inte det. Kollar igen. Richard Larsén. Helvete. Han såg ut att köra mycket fortare förbi Edvin och närmade sig. 

Jag försökte ställa mig upp och öka tempot. Bara jag hade 10 sekunder på toppen skulle jag ha en stor chans att lösa det, då de sista 2 kilometerna inledningsvis var rätt teknisk stig och där har jag ett övertag över Richard. Uppe och in i skogen med en lucka bak. Andades ut lite och körde otroligt dåligt och kantigt utför. Faan, vad det gick långsamt och dåligt tekniskt men jag bara fortsatte. På de lättåkta partierna kändes det otroligt jobbigt men på stigarna framöver hade jag bra flyt. Med en kilometer kvar visste jag att jag skulle hålla undan. En otrolig känsla. Första pallplatsen i Långloppscupen i elit på 6 års försökande. 

Jag kom in på upploppet otroligt glad, både för mig själv men även för teamet, hur vi hade kört och bestämt loppet. Wengan lyckades knäcka Jakob tyvärr, men dubbla pallplatser och David på en 7:e är otroligt bra. Där bak gjorde även Stefan ett stabilt lopp och blev 32:a i ett riktigt hårt startfält. En grym teaminsats där vi växer som individer i laget. 

Glad innan målgång. Foto: Cykelkanalen.se
Målgång. Foto: Cykelkanalen.se

Nöjd. Foto: Cykelkanalen.se


Det var en riktigt fin bansträckning organisationen kring Billingeracet lyckats få till i år, även om startbacken var saknad. Riktigt kul att se! Kul att vi är igång igen!

Resultat herr elit:

1. Matthias Wengelin (Länna Sport): 2:28:34
2. Jakob Söderqvist (Team Vostroblock Evolite Cycling): 2:28:39 (+ 0:05)
3. Erik Åkesson (Team Vostroblock Evolite Cycling): 2:29:22 (+ 0:48)
4. Richard Larsén (Team Serneke Allebike): 2:29:48 (+ 1:14)
5. Edvin Lindh (Team Norra/SKF): 2:29:56 (+ 1:22)
6. Martin Setterberg (IF Hallby SOK): 2:30:02 (+ 1:28)
7. David Risberg (Team Vostroblock Evolite Cycling): 2:30:17 (+ 1:43)
8. Jesper Svensson (Träningskonsulten Sc): 2:30:35 (+ 2:01)
9. Johan Norén (Team Serneke Allebike): 2:33:32 (+ 4:58)
10. Erik Zälle (Träningskonsulten Sc): 2:33:50 (+ 5:16)

Pallen. Från vänster: Richard Larsén, Jakob Söderqvist, Matthias Wengelin, Erik Åkesson, Edvin Lindh


Strava:





onsdag 3 maj 2023

Falu Bergsrunda

 Hej!

Falu Bergsrunda är en nästan mytisk runda här i Falun som Fredrik Ericsson har skapat som involverar nästan samtliga av Faluns närliggande bergstoppar. Man är aldrig längre än någon mil från Falun trots att rutten är strax över 110 kilometer lång. Start och mål är vid riksskidstadion på Lugnet, men "riktiga" avslutet kan man nog säga är i botten av Hallon & Blåbär i Källviken, för därifrån är det bara transport genom stan tillbaka till Lugnet.

Rutten har över 2600 höjdmeter och runt 14 kilometer är asfalt som transportsträckor, ungefär lika mycket är fin grusväg, resten stig och lite sämre skogsvägar blandat med spår från skogsmaskiner. 

Jag har aldrig kört hela rundan tidigare då det har tagit så galet lång tid. Sist jag gav mig på den tillsammans med Martin regnade det och jag gav mig efter sex timmar och då hade jag drygt en timme kvar på rutten. Jag tror att den tar närmare 7 timmar i behaglig distansfart om det är torrt och fint hela vägen.

För en månad sedan ungefär bestämde jag mig för att jag skulle köra Falu Bergsrunda som träningstävling, en rejäl urladdning inför XCM-världscupen i Nove Mesto den 13/5. Jag hade dock svårt att hitta en dag som passade bra då det krävdes att snön skulle smält bort, och att jag inte skulle äventyra annan träning genom att vrida ur trasan så mycket. Jag bestämde mig för att ta den lediga dagen första maj som den dag jag skulle utföra bravaderna. Två dagar efter SWE-CUP i Säter och 5 dagar innan Billingeracet, och drygt två veckor innan Nove Mesto, så förhoppningsvis riskerar jag inte att vrida ur kroppen ordentligt så jag inte kan återhämta mig tills dess. Det är en chansning men jag tog den. Jag vill komma så förberedd jag kan till världscupen. Rutten går igenom militärområde A efter ett par kilometer bara, och tyvärr var det militärövningar där och strikt förbjudet att köra igenom. Gränsen mellan område A och områdena F och C (där det inte var övning idag) går precis på Carl Larsson-leden. För säkerhetsskull mailade jag försvarsmakten och frågade om det var förbjudet att cykla "på gränsen" till område A. Fick till svar att det var lugnt. Så istället för att köra grusväg genom område A upp till Carl Larsson-leden tog jag asfalt runt.

Dagen innan tog jag en lugn tur bort till kilometer 32 och kilometer 89, där jag gömde två förberedda flaskor med sportdryck på båda ställena där jag planerade att stanna och byta. 

På måndag morgon den första maj sade alla väderprognoser olika, Yr.no och klart.se lovade regn redan på förmiddagen, medan SMHI avvaktade till kl. 13 innan regnet skulle falla. Jag litade på SMHI. Det var 3 grader ute bara, men jag skulle bli varm under träningstävlingen, så jag velade mellan att ta benvärmare eller ej. Jag tog det och nu i efterhand tackar jag gudarna för det. Jag rullade bort till Lugnet och kände mig peppad. Det skulle bli ordentligt spännande att se hur det skulle gå. 

Höjdmeterkurvan

Väl på Lugnet tog jag av mig västen och körde bara arm- och benvärmare. Hade en USWE-ryggsäck på mig där jag hade lite verktyg, en extra slang utöver Samurai, en regnjacka och västen. Nu var det bara att köra. 



Start:

Starten uppför Lugnet XCO-climb är hårt, men det gick bra. Körde sedan ned "The Enemy Within" på andra sida hoppbackarna, innan jag tog mig igenom Järlinden upp till Högbobacken och sedan bort till Carl Larsson-leden. Efter 4 kilometer gick jag in på CL-leden och redan nu var det ordentligt blött, när snön smälter bort och iskallt vatten rinner på stigarna. Det var partivis även lite snö kvar, men det gick att passera bra. Körde bort ned mot Emmas Stig och tog den ned till Björnmyra och Hobborn. 
Jag gasade på mot Sundborn och tog min första gel här efter dryga halvtimmen. Sedan tog jag mig ann Bodberget från norra sidan, strax över 100 höjdmeter på 2 kilometer grusväg, dock en väldig massa sprängsten andra delen av backen. Ner igen och tillbaka bort mot Lugnets naturreservat. Jag tog mig upp bakvägen upp längs en stig som brukar vara med på Långa Lugnet. Stigen var numera snarare en bäck fylld av iskallt snövatten från skidspåren på 10 och 15km skidspåren. 

Utöver det kalla vattnet kon nu nästa problem. Skidspåren var fortsatt fyllda med en del snö på långa partier, som inte hunnit smälta än. Att cykla igenom det var omöjligt, så många partier fick springas. Det hade gått runt en timme nu, och jag var redan tokkall om fötterna, och det blev inte bättre av löpturerna i snön. Det var otroligt demoraliserande att ha fötter som tegelstenar och försöka springa och veta att det är drygt 10 mil otroligt hård cykling kvar. Jag körde ned Second Chance och Halloween Knights, sedan bort och ned Everytime She Smiles också. Över Skuggarvsvägen och upp till toppen på Jungfruberget för första gången. Jag körde ned Grillmorran för att sedan ta mig upp till toppen av Jungfruberget igen via Garfves Bod. 

Efter 31 kilometer hade jag som sagt lagt ut nya flaskor med sportdryck. Dit kom jag efter drygt 1:40h. Passade även på att lätta på trycket en snabbis medan jag stannade. Sedan vidare bort mot Hornberget och en av de allra värsta backarna, SS5 på DSA Test Track. Ner SS6 som var ordentligt blöt. Fötterna var nu tegelstenar och jag hade ingen som helst känsel i dem. Här efteråt kommer en del lättåkt på asfalt som transportsträcka till Rostberg. Här var jag tyvärr tvungen att stanna någon minut till då en hundägare hade båda sina hundar lösa, och de, jag citerar honom "gillar att jaga saker och människor". Väntade tills han fått tag på hundarna och kopplat dem, innan jag körde vidare. På toppen av Rostberg svängde jag in vad som brukade vara en stig, men som numera är en uppkörd skogsmaskinspår som var så mjukt i lera och vatten att jag verkligen fick ta i även för att ta mig utför. Moralen sviktade ordentligt här och jag skrek rakt ut vilket jävla helvete jag befann mig i. Dum som man är glömmer man snabbt det direkt när man kommer ut på lättåkt igen. 

Jag fortsatte inta energi och tog en gel till vid Haghed, där jag vek in på en stig/häststig bort mot Hedens Gård. Där blev jag mött av nästa helvete. Dammen hade svämmat över ut över stigen och var drygt 50 meter lång. Omöjligt att cykla runt. Jag bet i det sura äpplet och började köra igenom. Fruktansvärt kallt om fötterna och pölen var så djup så man inte kunde "skydda" fötterna genom att bitchcranka igenom. Vattnet gick upp till mitten på vaderna och det var fruktansvärt kallt med mina tunna strumpor och sommarskor. Fortsatte upp mot Buråsen, där det på toppen fortsatt låg snö så det blev åter en kort löpsväng med fötter som var tegelstenar. Känslan utför utan känsel i fötter och vader var märklig och jag vet faktiskt inte hur man löser att fortsätta cykla utan att ha någon känsel i fötterna. 

Fortsatte upp mot Gassarvet via ytterligare en stigbäck, och sedan vidare uppför Bondberget. Bondberget tog jag mig ann 2 gånger och ned Miss Understanding innan jag kör in genom Grycksbo där jag äntligen får jag en lättare period i några kilometer. Det var såklart motvind bort mot Stensjöområdet. Nu hade jag kört drygt 74 kilometer och passerat 3,5 timme. Nu började det utlovade regnet dugga, en riktigt stämningshöjare även det. Upp mot Järnhatt och Kråkmyran kom nästa käftsmäll, ytterligare en översvämning över vägen och ytterligare ett femtiotal meter med smalbensdjupt smältvatten. Hundra meter senare hade snön inte smält och det var dags att försöka efterlikna någon springande stil igen. Fötterna kändes inget och låren skrek av protest av ett annat rörelsemönster än trampande. 

När kråkmyran kom började jag bli ordentligt orolig över en väldigt aggressiv tjäder som attackerat mig och Hugo i onsdags. Nu skulle jag passera där själv, trött och långsam. Som tur var var det ingen tjäder på plats och jag kunde andas ut. Jag körde uppför Igentjärnsberget, och ner den orimligt tekniskt krävande men otroligt roliga utförsåkningen ner mot Igeltjärn. Strax därefter var det dags för min andra vätskedepå, efter 81 kilometer och drygt 4:15h. 

Regnet började komma mer och mer, och blev snöblandat så fort man kom upp några höjdmeter. Körde upp på Kunterberget och sedan ner för att ta mig vidare till Stångtjärn och "Trissans favorit" på Lövberget. Såklart gick rutten upp och ner på Lövberget också, innan jag tog mig bort mot Kårarvstraversen och sedan ner genom Ingarvet mot Gruvan. Känseln i fingrarna började nu försvinna också och jag ifrågasatte helt klart mig själv, mina livsval och varför jag ens envisades med att köra vidare när det bara var någon kilometer hem till en lång varm dusch. Men att vara oerhört trött och fruktansvärt jävla stelfrusen är ingen rimlig anledning till att inte fullfölja sista knappa timmen. Tog stigar över Krondiket bort mot Gruvriset och Vällan, för att sedan köra Kåres Väg över Falukrossen. Kåres väg kan jag gladeligen döpa om till Kåres forsränning då det rann decimeterdjupt vatten över hela den så kallade "vägen". Därefter körde jag faktiskt ner en stig jag aldrig kört förut men jag var för trött och kall för att ens reflektera över det där och då. Körde över Olsbackavägen och tog banvallen tillbaka mot Källviken. Frestelsen var stor att ta lätta vägen runt och upp till toppen, men min moral sade nej. Rätt ska vara rätt. När jag tog mig upp till toppen på Källviken och bara hade Hallon och Blåbär kvar ner visste jag inte om jag skulle ta mig ner. Hela kroppen gjorde ont efter en otrolig fysisk påfrestning, triceps värkte av belastning, händerna kunde inte hålla i styret ordentligt, eller bromsa eller växla. Fötterna ska vi inte ens tala om. Men jag tog mig ner. 

Tillfredsställelsen var enorm när jag stannade nere på parkeringen och tryckte av min Garmin. 6 timmar, 1 minut och 44 sekunder. 112,11 kilometer och 2681 höjdmeter. Jag orkade inte göra någonting. Till slut tog jag på mig regnjackan och sedan började jag rulla hem, med gråten i halsen för att allt gjorde så ont. Jag tog mig hem och tackade gudarna för att Emilia fortfarande var hemma så jag slapp försöka låsa upp dörren. Gick in och gick rakt in i duschen med allting på. Där stod jag jag vet inte hur länge innan jag ens kunde börja tänka på att klä av mig eller annat. Det var den skönaste och mest fruktansvärda dusch jag någonsin tagit. Det gjorde så jävla ont när fötterna började tina att jag ville skrika högt. Efter kanske 20 minuter kunde jag stänga av och göra mig klar. Drack te och hade en vetekudde och la mig i soffan. Jag hade ont överallt.

Nu, onsdag kl. 21:00 när jag skriver klart detta har jag ett område på trampdynan under vänster stortå som fortfarande känns som att den är bortdomnad. 

Jag är otroligt glad att jag gjorde det, att jag tog mig igenom allt men jag tänker absolut inte göra det igen. Åtminstone inte i 3 grader,
regn och blötmark. 

Lite siffror från Garmin:

Lite siffror som kan vara roliga att veta.

 Jag drack upp 6 stycken 500 ml flaskor med 90 gram sportdryck i, samt åt upp 8 stycken gel med 30 gram kolhydrater i. Totalt 3 liter vätska i form av sportdryck och 540 g kolhydrater från sportdryck och 240 g kolhydrater från gels. Totalt ca780 g kolhydrater (ca 3120 kcal) med reservation att det var slattar av sportdryck kvar i flaskorna. 





Pulsen var överlag väldigt låg (snitt på 146 bpm och max 164) Varför jag inte kom upp högre vet jag inte då jag brukar ha ca 160 i snitt och 175-180 i max på långlopp. Kanske en kombination att jag körde ensam samt uttröttat sympatiskt nervsystem efter SWE-CUP. Jag vet inte. Jag tog i allt jag hade för dagen iallafall.

Kärntemperaturen i grönt, skinntemperaturen i blått och höjdkurvan i grått. Skinntemperaturen följer höjdmeterna bra då skinnet kyls ned av fartvinden och ökar när det går långsamt (uppför). Kärntemperaturen steg ordentligt upp till 39,77 C efter två timmar innan den började sjunka ned igen och lämnade en snitt-temperatur på 38,72 C. Ett ordentligt värmestimuli-pass alltså ;)


Strava:


tisdag 2 maj 2023

Tävlingsrapport från SWE-CUP Klippingracet XCO!

 Halloj!

Efter förra helgens smakprov med nummerlapp var det nu dags för tävlingssäsongen att dra igång "på riktigt". SWE-CUP i grannbyn Säter brukar starta upp tävlingsschemat. Det bjöds på dystert väder veckan inför, men nollgradigt, regn och snö under veckan. Men jag fick in mina nykelpass under veckan och börjar känna mig mer och mer hemma på ARC8-hojen.

Vi åkte till Säter med Hagströmska på fredagen på skolans träningstid och testade banan, inga förändringar från tidigare år. Jag har haft svårt att gilla Säterbanan då den aldrig riktigt passat mina kvalitéer som cyklist, och det tycker jag väl egentligen inte nu i efterhand heller. Den har alltid varit rolig att träna på, men att tävla är en helt annan sak. Mycket naturliga tekniska stigar, korta backar, mycket svängar och igångdrag. Banan har egentligen allt som står på min "svaga kvalitéer"-lista. Men det kändes bra och jag fick bra flyt under träningen på fredagen, så det bådade gott. Jag visste ju att formen var rätt bra från helgen innan men visste inte vad jag kunde förvänta mig. 

Tävlingsdagen:

Vi startade inte förrän 13:15 men jag var tvungen att köra dit en buss från skolan med juniorer som startade på förmiddagen. Vi stack strax före 09 och kom dit och rullade banan ett varv innan det var dags för junisarna att köra. Det var fortsatt torrt och fint i skogen men rätt kallt med 5-6 grader och moln. Det utlovades regn lagom till tävlingsstart för oss. Åt lite lunch sedan kikade jag på juniorerna. Höll på att frysa ordentligt så stack ut och värmde upp. När det närmade sig start var det dags att rulla in, startade som nr. 11 baserat på UCI-poäng i XCO och fick stå i andra startled. Strax innan start höll vi en otroligt fin tyst minut och fick höra ett tal för Vilgot, som jag vet att vi alla som stod på startlinjen där och då körde för. 

Starten gick uppför den korta startbacken, kom iväg helt okej men blev passerad av en hel del. Låg väl ca 18-20 position nedför första stigen men jag kände mig lugn. Banan inleds med tre riktiga powerclimbs, något som talar starkt för min nackdel. Men jag slet mig med rätt bra ändå tycker jag, och kände mig förvånansvärt fräsch när de första tre backarna var avklarade. Lyckades smita förbi ett par cyklister här och där och tog mig rätt snabbt upp till en grupp med b.la. Jesper Svensson, Joel Burman, Casper Johansson och William Högberg. Vi hade några sekunder fram till Martin Setterberg Hugo Sandin som hade några sekunder upp till Samuel Örnborg som hade några sekunder fram till täten på 7 cyklister, Jakob Söderqvist, André Eriksson, Viktor Lindqvist, Edvin Lindh, David Risberg, Emil Lindgren och Matthias Wengelin. 

Jag gick om gruppen och körde ikapp Martin och Hugo ut på varv 2. Varvade som 12:a (det står 11:a på Sportstiming men Jakobs chip fungerade inte). Det kändes fortfarande oförskämt bra och jag fasade nästan för fakturan jag skulle få betala senare i loppet om jag fortsatte. Men jag fortsatte ändå. Jag körde förbi Martin, Hugo och Joel och blev snart själv i jakten på Samuel. Jag kom ikapp Samuel också och gick ganska snart om och fortsatte i mitt flow. I slutet på varv 2 släppte Samuel också och jag blev ensam ut på varv 3 där jag varvade som 8:a, drygt 30 sekunder efter täten på 7 åkare. Jag kände mig fortsatt riktigt bra och fortsatte gasa på i en fart jag tyckte att jag skulle kunna hålla. Jag såg gänget framför flera gånger per varv och jag märkte att jag körde lika fort som dem. Jag såg att Edvin började få problem att gå med övriga någonstans på varv 3. 

Ut på varv 4 varvade jag 16 sekunder efter Edvin och 32 sekunder efter täten. Jag kom ikapp Edvin efter ett par minuter på varvet och låg bakom och hämtade andan ett tag, innan jag körde om på den kortare delen av grusvägen. Gav honom en dunk i ryggen och fortsatte i mitt fina flow. Edvin släppte ganska snart också och jag började nästan bli lite rädd att det fortfarande kändes riktigt bra efter en timme. Fortsatte ta i mig energi i form av sportdryck och ett par gels. Testade ett nytt nutritionsmärke nu, så det kanske var det? (För övrigt har vi i Team Vostroblock Evolite ingen samarbetspartner inom nutrition om det är någon som känner någon... ;))

Foto: Cecilia Dahlgren
Jag märkte att tätsextetten började splittras också, med André, Viktor och Jakob som tättrio och Emil jagandes solo framför Wengan framför David. Efter den sista av "första tre backarna" på varv 5 såg jag tättrion på väg ner, där Jakob hade en liten lucka fram till André och Viktor. Ropade lite peppande åt honom att han skulle ta den luckan, men det visade sig att han inte klarat av det. André och Viktor var i en klass för sig i helgen och ökade farten mycket de sista två varven trots att det började regna just då. 

Jag tog min sista gel på varv 5 och fortsatte gasa på. Ett varv till i samma intensitet skulle gå alldeles utmärkt. Märkte att David var trött framför mig, och när vi gick ut på sista varvet var jag bara 10 sekunder bakom. Jag tog in någon sekund här och där i de tre första backarna med dess nedfarter och var ikapp honom 5 minuter och 53 sekunder in på sista varvet. jag låg bakom honom i 1 minut och 56 sekunder innan jag tog mig om och han var riktigt trött. Fick lucka direkt och körde på. Tog mig igenom sista varvet på ett bra och smärtfritt sätt och tog in mer och mer tid till Wengan, men tyvärr var det inte 7 varv vi skulle köra, utan 6. 

Jag gick imål som 6:a, otroligt nöjd med främst prestationen men även resultatet som överraskade otroligt mycket. Jag trodde innan att topp 15 hade varit bra och rimligt, på en bana jag har svårt för och som inte passar mina kvalitéer på riktigt. Men jag är otroligt nöjd faktiskt. 

Det bästa av allt var trots allt att samtliga i teamet var topp 7! Jakob 3:a, jag 6:a, David och Moa 7:a! Otrolig start på säsongen! Hojarna fungerar felfritt och vi alla gör bra prestationer!


Strava:

 









Samtliga bilder står Cecilia Dahlgren för: https://flickr.com/photos/103370239@N08/