XCM World Cup Nove Mesto, 45:a!

Hej!

Jag sitter nu i bilen påväg hem från Tjeckien efter en långhelg i de tjeckiska landskapen. Nove Mesto na Morave ligger ca 3,5 timmar öster om Prag och omges av massor av kullar och ingen mobiltäckning. Vi påbörjade resan ned i onsdags och tog färjan Trelleborg - Rostock på natten till torsdag, sedan fortsatte vi att bila ned hela torsdagen ner till boendet ca 30km utanför Nove Mesto. Åkte sedan in till tävlingsområdet för att se Jakob och övriga u23-herrar tävla XCC på torsdag kväll. 

Fredagen gick åt till att testa bana. Min marathonbana var ca 60 kilometer lång och drygt 1300 höjdmeter, och vi skulle köra två varv. Jag skippade att köra de första 15 kilometerna, utan hoppade på banan vid langningszon 1+2 (man körde en ca 20km loop och kom tillbaka till det stället).

Banprofil + höjdkurva

De sista drygt 45 kilometerna på varvet jag körde var hela tiden upp och ner, höjdprofilen liknade mest en EKG-kurva. Banan var väldigt lättåkt med hela 54 % grusvägar, 8 % asfalt och resten skulle vara stig/skogsvägar. Stig kanske var att ta i, det var väldigt snabb och lättåkt terräng med endast ett par nedfarter som var brutalt steniga och tekniska. Rent tidsmässigt så skulle jag säga att det var max 10-12 minuter av totala tävlingstiden som gick åt att styra cykeln genom teknisk terräng. Annars var det en otroligt fin bana, men inte vad jag förväntat mig och hoppats på kanske. För snabb och lättåkt.

Vi stannade kvar på området när jag kört banan och tittade på när Linn och Jenny körde sitt XCC, samt såklart även herrarna. Sedan åkte vi tillbaka till boendet.

Lördag och tävlingsdag

Det var en tidig start kl. 08:00 så det var uppstigning kl. 05. Vaknade dock kl 04 och gick på toa, men lyckades somna om därefter. Åkte bort till Nove Mesto så vi var på plats ca 80 minuter innan start. Gjorde mig redo, letade reda på Richard Larsén och Therese Andersson och körde startloopen + startbacken. Hade inte riktigt förstått att startbacken skulle vara så hård som den visade sig vara, riktigt branta partier första halvan av backen sedan en dryg slakmota andra halvan. 

Rullade ned mot start igen. Jag hade startnummer 44 av de 127 startande baserat på mina UCI-poäng från 2022. Det kändes bra. 

Kl 08:00 gick starten, det var ca 10 grader och regn i luften. Startloopen runt området var snabb och lättåkt och ett par minuter lång innan backen började. Nu förstår jag hur brant det är när skidskyttarna tävlar världscup här på vintern. Det gick riktigt hårt och jag kämpade för att hålla placering men samtidigt inte spränga mig ordentligt. Jag tycker jag håll ihop det rätt bra första halvan av backen, där det var partivis riktigt brant och partivis lättåkt. Men det var andra halvan, när vi kom ut på asfalten som farten skruvades upp rejält. Jag slet ordentligt mycket för att gå med men det kändes som om folk bara körde om till höger och vänster. Efter ett tag kom Richard ikapp och om med startnummer 115. Försökte bita mig fast på hjul men det var stumt. Lyckades ändå kriga mig med när det började gå utför, men till vilken kostnad? Det hade inte ens tävlats i 10 minuter och jag var nära på att sätta min bästa 5-min power någonsin med 115 kilometers tävlande kvar. Plockade ett par placeringar utför och lade mig bakom Richard, men såfort det blev minsta uppför igen var jag stum och folk passerade mer och mer.

Jag intalade mig att det skulle lunga ned sig någon gång, men det hade tagit ett rejält tag på psyket i det läget. Hade förväntat mig att ligga betydligt längre fram. Snabbt var vi framme vid första langning efter 15 kilometer. Då hade jag endast hunnit dricka en klunk sportdryck, så jag tog ingen ny flaska. Det hade bildats en grupp på ca 7-10 stycken, inklusive ett par killar jag kände igen från förra årets tävlingar i Ornans och Frejus i Frankrike. Av de jag minns var med var det nr. 53, Felipe Fransisco (Portugal), nr. 35 Loic Blanc (Schweiz), nr 73 Lorenzo Trincheri (Italien) och nr 23 Remi Groslambert (Frankrike). 

Jag fick slita hårt i backarna och kände att det skulle dröja innan tempot skulle sätta sig. Som tur var kunde jag positionera mig bra i gruppen och låg aldrig längre bak än 4a. När det bar uppför kunde jag falla bak, och vid de lättåkta partierna kunde jag avancera igen. När de vinkade upp mig för dragjobb gick jag fram och drog lite halvhjärtat tills någon bestämde sig för att det gick för långsamt och tog över stafettpinnen. Det var en bra plan. Inför en av banans längsta klättringar som tog drygt 10 minuter kunde jag få en lucka i en utförskörning in i backen, som det sedan tog ett par tre minuter för övriga att täppa till. Detta gjorde att jag kunde ligga strax under 400w till de gick ikapp, sedan bita mig med. Klarade av att gå med, och sista minuten/två minuter var rätt teknisk stig lätt uppför där många verkade ha det kämpigt. Jag kunde plocka placeringar där inför den absolut svåraste nedförskörningen för dagen. Det hade regnat under natten och hade blivit mycket halare på rötter och sten ner än dagen innan när det var torrt. Dessvärre hamnade jag bakom ett par vars tekniska förmåga inte alls imponerade, utan de gick ned med cykeln dragandes bredvid sig som tog upp hela stigen. Kunde så småning om passera båda och gasa på lite. Kom ifatt en annan kille (nr. 36 Caleb Kieninger Tyskland) och vi började samköra ett tag. 

Foto: Tilde Hammarström

Strax framför oss hade vi Martin Röste Omdahl, Norge som vi hämtade in i en av banans längre klättringar. Därefter kom stora delar av resten av gruppen ikapp oss igen efter att ha jagat hårt ett par kilometer. Jag började komma in i loppet mer och mer och började spela mer på mina styrkor och svagheter. Vi hade kört drygt 30 kilometer och jag hade börjat acceptera läget mer och mer. Att jag inte hade dagen riktigt och att folk var för åkstarka jämfört med mig på den tävlingsbana det bjöds på.

Efter 35 kilometer kom vi tillbaka till langningsplatsen där jag nu tog en ny flaska sportdryck av mamma. Någon minut senare skulle nästa väldigt kritiska parti av banan komma också, en av de kanske tuffaste stigningarna. Drygt 2 kilometer rak asfaltsväg så man såg långt fram. Jag gick fram och fejk-drog ett tag i botten innan de tröttnade och körde förbi ochökade farten. Nr 35, Loic Blanc, som också cyklade på en ARC8 Evolve FS hoj vände sig till mig och sa “Best bike, eh?” varpå jag svarade “Yeah, It’s great!”. Sedan ökade han och jag föll bak i ledet. På något sätt lyckades jag klamra mig fast i klungan hela vägen upp och gav mig själv en mental klapp på axeln.

Därefter bar det utför och klungan drogs ut lite igen medan jag återhämtade mig. Nu hade den tjeckiska mästaren, Petrus Lubomir kommit ikapp oss efter att ha haft något strul tidigare i loppet. Han gick upp och höjde farten rejält när vi kom till ett gärde och där gick repet för mig, Loic Blanc och Caleb Kieninger. Vi såg Martin Omdahl och gänget glida ifrån mer och mer men orkade inte återansluta när tjecken körde sönder oss från hjul. Det var ca 15 kilometer kvar till varvning, och dessa var rätt lättåkta. En hel del utför, inga större klättringar där de skulle kunna köra ifrån. Jag började känna mig piggare och piggare medan Loic och Caleb började visa mer och mer svaghetstecken. Speciellt Loic. Det tog längre tid för dem att täppa luckor fram till mig efter kurvor eller något stigparti. Detta fick jag motivation av. 

De sista 5 kilometerna var i mångt och mycket byggda flowleder ner mot arenan i Nove Mesto igen. Riktigt roliga stigar med ett par ställen som bröts av med kortare små klättringar. Med 3 kilometer kvar på varvet tog jag täten på stigarna och lekte mig ifrån mina två kompanjoner. Snabbt såg jag även den tjeckiske mästaren framför mig, han hade nog gått på tokrött ett bra tak i gruppen framför och inte hade någon energi kvar. Jag passerade honom och fortsatte ta in på en till kille som släppt. Jag kom ifatt precis i botten av startbacken igen. Jag hade drygt 10 sekunders lucka bak till Caleb samtidigt som jag passerade och hängde av en trött åkare (nr 99, Martin Gluth, Tyskland). Fick en ny flaska sportdryck av Alexander Vincent Blomqvist (stort tack för det!). Det tog ända upp till asfaltspartiet i startbacken tills Caleb kom ikapp. När vi båda märkte att Loic Blanc inte skulle ansluta igen började vi att hjälpas åt. Han frågade var jag kom ifrån och vad jag hette, så snackade vi lite och ta till varandra att “the second lap is ours”. Vi kom snart ikapp nr 67, Sasha Starker (Tyskland) och han hoppade in på vår rulle. 

Caleb och Sasha var fortsatt starkare än mig och jag spelade lite för galleriet att jag var tröttare än jag egentligen var. När vi kom till stigar gick jag gärna fram och pressade farten lite, så att de skulle slita mer. Men då hörde jag det, ett litet pysande ljud och stansvätska som sprutade från framdäcket. Jag fortsatte köra i hopp om att det skulle täta av sig själv men det gjorde det inte. Stannade till och de båda tyskarna passerade och körde iväg. När jag stannat tätade vätskan hålet, men det var lite obekvämt lite luft kvar, speciellt när det var så lättåkt bana. Jag pumpade i lite luft och körde sedan iväg igen. Hade väl tappat kanske 30-35 sekunder på tyskarna men det var ett ganska långt stigparti så jag tog in sekund för sekund, tillslut kunde jag ansluta igen strax innan vi kom till langningsplatsen där mamma och Michele stod igen med sportdryck och vatten. Detta varv hade jag hunnit dricka upp innehållet och tog en ny. 

Efter 78 kilometer kom en snabb utförsbacke som jag tog täten in i. Direkt efter skulle en av de tre längre backarna köras så jag ville återigen ha några sekunders marginal i backen. Fick lucka direkt utför och fortsatte att trycka på. Tyvärr började det spruta stansvätska igen i botten av backen så jag fick stanna igen. Hålet var litet och tätade igen men denna gång pumpade jag i lite mer luft. Tyskarna hade passerat och dragit ifrån. Jag orkade inte närma mig i backen utan fick se dem segla iväg meter för meter. De kom ikapp två killar till i backen som hoppade in på deras hjul. De försvann mer och mer. Till min stora glädje var nästa nedförslöpa den väldigt tekniska stigen, som började vara teknisk redan sista minuterna upp till toppen. Tre av de fyra åkare som var framför hade stora problem redan på stigen uppför, medan jag trummade på utan större problem. Passerade tre nära toppen och den fjärde när han sprang utför. En skön känsla. 

På grusvägarna efter kom Caleb och Sasha ikapp mig och började köra uppför nästa långa stigning. Det märktes dock att de hade börjat mattats av, då de inte orkade köra lika hårt som tidigare. Jag kunde gå med hela vägen upp utan större bekymmer. Dock var jag övertygad om att jag skulle tvingas släppa i den långa asfaltsbacken efter langning. Jag bestämde mig för att skapa ännu en lucka, så stor som möjligt, när det bar utför på den andra av de två tekniska stigarna efter 89 kilometer. Jag attackerade på toppen och fick en bra lucka fort, coh fortsatte gasa hela vägen ner till langning. Tog en flaska sportdryck av mamma och fortsatte trycka på på grusvägen bort till asfaltsbacken. Kollade bak och uppskattade luckan till ca 20 sekunder. Visste inte om det skulle hålla, men om de skulle komma ikapp sista tredjedelen av backen skulle jag förhoppningsvis kunna ansluta igen utför efteråt. 

En av de två tekniska stigar, utför.

Jag ställde in mig på att köra mellan 360-380w uppför. Kollade bak och såg de två tyskarna. Fortsatte. Kollade bak. De såg inte ut att ha tagit in något. Fortsatte. Fortfarande lika stor lucka. Skulle jag hålla över toppen? Isåfall skulle det gå att gå solo in mot mål. Med minuten kvar av backen hade jag fortfarande drygt 20 sek uppskattningsvis, så då sparade jag inte på något. 20 kilometer kvar till mål på toppen. Blev motiverad av detta och körde på allt jag kunde kommande minuter. Nerför, uppför, platt. Över det gärde/äng där vi blivit avhängda varvet innan när tjeckiska mästaren kom dundrande och sprängde sig. Fortsatte gasa järnet utför och ligga under gränsen uppför. 

Kom till nästa by, Kadov, där sista langningen var. Vi hade inte planerat att langa där, men mamma och Michele hade hunnit dit och stod där ändå. Tog en flaska, drack lite, och kastade den sen. Bakom mig såg jag en ensam cyklist i vita kläder. Ingen jag kände igen. Men han närmade sig snabbt. När han kom ikapp och körde om såg jag att han hade lettiska kläder och nr 33. Han hade kört av kedjan redan i starten och kom nu dundrande ikapp och förbi. Jag försökte inte ens att gå med.

10 kilometer kvar och nu visste jag att varken Sasha eller Caleb skulle komma ikapp, det var för mycket stig och för lite uppför för att de skulle ta in tiden på mig. Jag började ta in loppet och analysera redan där. Varför var jag i den position jag befann mig i? Varför inte bättre? Detta gäckade mig sista milen samtidigt som jag ville sluka upp känslan och omgivningarna. Tillvaron. Sista 5 kilometerna njöt jag ordentligt av de fina flowstigarna längs hela tävlingsområdet. Men det var riktigt skönt att gå imål. 

Jag blev 45:a, +19:23 efter segraren. Jag kan och vill bättre än så och hade som målsättning att vara topp 30 och inom 15 minuter efter. Det var ett galet hårt startfält och en så lättåkt bana gjorde det väldigt svårt för mig. Jag behöver svårare banor för att kunna hävda mig längre upp. Men nu vet jag vad jag behöver förbättra.

Överlag var det en otroligt fin helg med fantastiska nya erfarenheter. I’ll be back. 

Här finns resultat från tävlingen!

Strava: