Cyprus Sunshine Cup!

Halloj.

Sitter nu igen hemma i snön igen efter en härlig vecka på Cypern. Likt förra året skulle Cyprus Sunshine Cup köras, men olikt förra året åkte jag inte ner med Isak o bodde i Tochni utan med Tommy och Fredrik och bodde i grannbyn Kalavasos.

Vi flög ner tidigt måndag den 19 februari och anlände i Kalavasos på eftermiddagen med lite hjälp av Börje Ekstam som hämtade på flygplatsen, stort tack!

På tisdagen mötte vi upp Micke Olsson på torget i byn, och fick sedan skjuts av Börje upp till Pano Lefkara, där etapp 1 och 2 startar. Därifrån började vi trampa den långa backen upp till toppen av etapp 2. Vi rullade runt hela etapp 2 för att friska upp minnet lite från förra året. De hade gjort ett par ändringar, men inget speciellt svårt. Tillbaka i Lefkara efter ca 55km/1800 hm som etappen är. Där åt vi lunch innan vi körde vidare bansträckningen för etapp 1 som i princip endast är utför ner till byn Skarinou,ca 650hm längre ner. Därifrån rullade vi hem och fick nästan ihop 5 timmar och 2300 höjdmeter. Fint!

Dagen efter cyklade vi bort till Lefkara igen för att köra sträcka 1 igen, kändes bra.


Torsdag och etapp 1 - 14km prolog

Start ungefär 14:30 vilket gav mig lång tid att chilla innan loppet. Fredrik och Tommy startade runt 12 och de båda körde svinbra, Fredrik tvåa i den öppna klassen och Tommy vann Master 3. Jag och Micke fick skjuts av Börje upp till byn igen där vi rullade runt och kikade lite, mötte Martin och de andra svenskarna.

14:36 startade jag och jag kom iväg rätt kontrollerat. Trappan strax efter start var mitt ända orosmoment, hatar trappor... Men kom ner utan större bekymmer och började svänga mig igenom byn, sicksack mellan konor, katter och tanter. Tog inga större risker genom byn utan började kötta på i den första av två backar på banan. "En sprintbacke" tänker man när man kör in i den, men när man är en och en halv minut in i den och har en och en halv minut kvar upp så tänker man inte "sprintbacke" längre.
70 höjdmeter senare och mjölksyran forsar ur öronen samtidigt som man börjar kolla i kors i 97% av maxpuls, ska man börja koncentrera sig för brandvägarna där det kan ligga lösa stenar lite var som helst och man släpper på bromsarna i uppåt 60 knyck. Kul var det iallafall försökte man intyga sig själv, när man började skymma tomten som startade 60sek tidigare.

Det kändes kontrollerat ner mot dammen och och närmade mig sekund för sekund. Upptäckte att det inte var en, utan två tomtar framför mig tillsammans. En kilometer senare och banans andra "sprintbacke" (ca 3min den också) så var jag nästan ikapp dem båda. Gick om så fort jag var ikapp och attackerade direkt. Eller attackerade och attackerade, jag fortsatte hålla mina drygt 11km/h förbi dem och de orkade inte följa, så det låter bättre att säga attackera.
Väl uppe och man kunde försöka kippa efter syre igen, gick dock sådär. Men nu var det i princip bara lättare grusväg in mot mål där man kunde bomba på rätt hårt. Imål på 25:19 och som ny ledare, häll dock bara några gubbar till men ändå kul. Slutade 43:a för dagen tror jag.

Fredag och etapp 2 - Point to Point 55km/1800hm

Point to point skriver dem, men det är det egentligen inte då start och mål var på samma ställe. Point to point betyder att man startar på A och går imål på B, men aja. Cypr(idi)oters logik.

Starten gick i ett lätt duggregn, inget jag brydde mig om direkt. Låg långt till vänster o helt plötsligt har jag ingen framför mig. Visade sig att alla vejat för en menyskylt från en restaurang som stod utanför deras entré. Passade på att köra in i den, och fick stopp och släppte alla förbi. Fan då. När man ligger längst bak i en masterstart tenderar det till att bli en herrejävlars dragspelseffekt, gasa, bromsa, gasa bromsa. Jag blev trött redan innan masterbilen släppt och när de väl höjde farten där framme hade jag inte mycket att svara med. La mig snabbt i mitt eget tempo och fick sällskap att ett par tre till som är lika svaga som jag. Vi samarbetade rätt bra upp till Vavatsinia, där man svängde ner vänster från asfalten och fick en liten utförskörning innan stigningen fortsatte i drygt 500hm till.

Fick aldrig riktigt något bra flyt uppför, som förra året, utan slet väldigt mycket i ett lågt tempo. När jag äntligen kom upp på toppen hade det börjat regna ordentligt och de 10-15 minuterna singletrack utför efter toppen var en ren plåga på 1200 meters höjd i +5 grader och regn. Kom ganska snabbt ifatt en israel (jag vet att han var en israel eftersom att det stod Israel på hans rygg). Efter några minuter på stigen av att tycka synd om mig själv började jag tänka att, nog fan hade israelen det värre. Han kan inte vara van med +5 och regn. Då kändes det bättre. Min kompis och jag samarbetade rätt bra där ett tag, han var starkare uppför så han drog där, jag var starkare utför så jag låg först där. Rättvist. Efter ett tag kom vi ifatt ett par till grabbar och jag bestämde mig för att lämna israelen bakom och slog följe bakom de andra. Israelen tappade utför, stackarn. Allt var frid och fröjd, känslan medioker, farten tyvärr ganska låg. Regnet började igen. Nere i botten av banan tittade regnbågen fram, samtidigt som leran fastnade i däcken som tuggummi under skon. H-e-l-v-e-t-e vad tungt det gick. Mina nygamla följeslagare var starkare än mig uppför sista backen, så de försvann.

Nu började jag bli ganska less på att cykla och ville bara upp. Nog fan gick det upp allt. Rakt upp. Hela vägen. Israelen jag hängde av tidigare kom ifatt och hängde av mig, den jäveln. Aja. Kollade bak och såg en i grön ledartröja som visar att man leder Masterklassen. Jag trodde Tommy fått en iom att han vann prologen. Sket nästan på mig när jag trodde det var han, och började planera några bra undanflykter. Funderade på att slänga mina två hela slangar jag hade med mig och skylla på dubbelpunka.
Det visade sig att det inte alls var Tommy. Skönt. Kunde ta en placering i slutet av backen och rullade imål som typ 65a isch. Ingen koll. Spelar ingen större roll. Var inte alls nöjd med dagen faktiskt, men det var ju inte så mycket man kunde göra åt saken då.

Lördag och etapp 3 - Point to Point 62km/2100hm

Ännu ett point to point race som inte heller var point to point. Ska man kalla denna etapp kungaetappen kanske. Om fredagen var jobbig är det en fis i rymden jämfört med denna. Nja, inte riktigt.
Start i centrala Lythrodontas, sedan med masterstart bortåt. Vet inte vart, så skriver bara bortåt. Rövben deluxe stod på menyn idag, utan att ens få smaka någon halvdan förrätt innan. Tar sällskap av två rumäner och en till kille, som jag även körde med förra året. Isak, om du läser detta snackar jag om den lilla spinkiga Cannondalekillen i baggy-shorts som inte kan ett ord engelska.

Det kändes skit, men under kontroll. Slet rätt mycket med sjukt låg puls. Dessutom började det regna. Fan vad det började regna. Jag tyckte att jag körde ganska ekonomiskt, då jag visste vad som väntade lite senare. 850 höjdmeter rätt upp. Asfalt, stig, grus, asfalt. Upp till himlen och sen vidare upp till bolljäveln, bollfan, helvetesbollen. Ett hatobjekt har många namn. Hamnade helt plötsligt ensam när vi gick in på stigen. Därifrån körde jag mitt tempo som jag nästan var säker att garmin skulle autopausa för. Vevade vidare uppför Mt. Everest, passerade månen innan jag började skymta bollfan strax bakom solen. Juste, fick langning av mamma, Ebba och Börje en bit ner. Tack för det! Med ca kilometern kvar till toppen blir jag plötsligt ikappåkt av Annika Langvad. Då inser ni hur långsamt det gick för mig. För att då försöka behålla lite heder, la jag mig på hjul på henne och jag kan ju säga att det var skönt att det inte var en meter till upp. Jävlar vad stark hon är. I o med att hon ledde damklassen lät jag henne köra först utför också. Jag vill ju liksom inte ligga före och kanske sabba något för henne. Hon gasade på rätt friskt utför på de ganska hala stenarna. Inga större problem att hänga på utför, vilket var en klen tröst trots allt. 20 minuter senare, när det började luta lite uppför igen försvann hon som en avlöning. Jag fortsatte mitt tempo de sista 16-17km kvar till mål, med ca 20% syn kvar, då resten av ögonen var täckta av lera. Såg inte en enda stackare på resten av vägen till mål. Kom imål, typ. Kall, blöt och lerig. Kanske liknande placering som dagen innan. Vad vet jag.

Söndag och etapp 4 - XCO 28km/1000hm

Sista etappen. Banan var den samma som i fjol. Dvs, väldigt jobbig med en ännu jobbigare startloop som enligt säkra källor aldrig tar slut.
Sol dagen till ära, skönt det.

Står långt bak, vilket baseras på totalresultaten från tidigare dagar. Ingen masterstart idag, vilket innebär rallystart. Lyckades på nåt sätt hamna på Martins hjul hela startloopen, och kände mig för en gångs skull stark. Gick om, och den starka känslan försvann ganska snabbt igen när de gick om och försvann igen. Aja, in i mitt flow. Tycker ändå att jag körde bra. Det gick långsamt men jag hade för en gångs skull bra känsla. Fyra varv a la ca 20min skulle avverkas efter startloopen. Första varvet tog aldrig slut, in på det andra och man kunde äntligen börja tänka lite positivt. Typ: "om 20min är jag klar med detta varv och då är det bara hälften kvar" eller "när jag kommer hit nästa gång är det bara två gånger till efter det". Ni hör ju, det gick ju skitbra det där. Nej men helt plötsligt var man inne på sista varvet, var rätt trött men kunde ändå se ljuset i tunneln. Gasade på så mycket som tilläts och lite till, och kom imål, relativt nöjd med dagen. Hade nästan velat haft ett par tre dagar tävlande till, när man väl kom in i det.

Efter tävlingen rullade jag och Micke hem till Kalavasos igen, en skön urrullning på ca 40km/600hm.

Allt som allt en väldigt rolig vecka, var grymt kul att bo med Tommy och Fredrik, att lära känna Micke och att vara ute och tävla igen. Även om tävlingarna gick sådär var det bra träning iallafall, med nästan 20h och över 9000hm på 6 dagar.

Vi höres senare.