2:a på Ottarsloppet och inför Långa Lugnet

Halloj!

Äntligen är jag tillbaka från penicillinkuren och på tävlingsbanan. Penicillinkuren tog slut kl 14 i onsdags och 25 timmar senare var det dags för start på Ottarsloppet.

Ottarsloppet är en jättefin tävling med ett bra arrangemang och fin bana, ganska lättåkt men väldigt mycket fina stigar. Det var tredje året jag startade där och efter att ha varit 5:a 2017 och 3:a 2018 ville jag väldigt gärna vinna.
Kom dit i god tid och jag hann reka första kilometerna av banan samt sista kilometrarna. De var liknande tidigare år förutom att de dragit om starten till det bättre. Jag gjorde upp en plan i huvudet om hur jag skulle avsluta och vart jag skulle attackera om det skulle sluta i spurt i år igen.

Foto: MTBfoto.se

Foto: MTBfoto.se

Starten gick kl 15:00 och det var start bakom en fyrhjuling i ca 100 meter innan de släppte loss oss. Henrik Sparr tog genast tag i taktpinnen innan jag tog över efter ett tag och körde på rätt hårt i motvinden och in på första stigen. Det hade splittrats upp så vi var ett mindre gäng där framme. Jag och Sparr hjälptes åt och i nästa stigning efter ca 4-5km tryckte Sparr på lite och jag kunde lätt gå med medan vi två fick en lucka bakåt. Efter det turades vi om att ta långa, hårda förningar och snart såg vi ingen bakom oss. Det var lite som jag trott innan att det skulle stå mellan oss två. Jag ville gärna ligga först på stigarna och låg väl och drog lite mer av oss två första varvet. Banan går upp och ned för en ås med fina tallhedsstigar och en del rullsten. Inga stora eller långa stigningar utan de gick ganska fort allihop. Känslan i kroppen var inte helt 100 och jag hade svårt att bli av med mjölksyran efter backarna, svårt att få ned pulsen. Misstänker att det kan vara pga penicillinet då jag känt mig seg och trött under de träningspass jag kört under kuren.

Första varvet a la 25km (vi skulle köra två varv) samarbetade vi bra och varvade in på 54 minuter, då förstår ni att det gick fort då största delen av banan ändå går på stigar om än inte så tekniska. Redan vid varvning hade vi en lucka på dryga 2 minuter till gruppen som slogs om tredje platsen. Vi fortsatte kämpa på där framme men ingen av oss ville trycka på stenhårt så det blev ett lite lugnare varv. Efter drygt halva andra varvet vinkade jag fram Sparr så han fick ta en förning, vad jag inte var beredd på då var att han attackerade uppför banans längsta stigning. Han fick direkt 5-6 meter. Fick gräva djupt för att hålla kvar de få meterna och på toppen kollade han bak och såg att han inte blivit av med mig, så då kördes det lugnare igen. Det var en rejäl urblåsning och det tog längre tid än normalt att komma tillbaka från den.

Efter den attacken gick det lugnare än vanligt och jag tror att vi båda var inställda på att det skulle bli spurt. Jag kände mig väldigt självsäker och kände på mig att jag kunde ta hem den. Visste exakt vart jag skulle attackera. Vi hjälptes fortsatt åt att dra och in på stigen med 5 kilometer kvar tog jag täten och la mig i behagligt tempo så jag ändå kunde återhämta mig lite. Med 3-4 kilometer kvar kör man nästan enbart på elljusspår och därifrån var det katt och råtta-lek som jag aldrig varit med om förut. Bitvis stod vi stilla för att ingen ville ligga först. Det var säkert 4-5 gånger som vi stannade upp och väntade på att den andra skulle gå upp. Till slut när vi nästan var framme där jag hade tänkt attackera bakifrån, i den sista lilla knäppan stannar Sparr till och jag tvingas fram. Tänker att det får bära eller brista och trycker på från stillastående ca 70 meter innan jag egentligen tänkt attackera. Dessvärre var Sparr med på det och kom med och i sista stund kom han om innan vi skulle in på de sista 200 meterna stig innan upploppet. Fick en urkass sväng på stigen och han fick 2-3 meter direkt som jag inte kunde ta ikapp in på det korta upploppet och därmed förlorade jag. Var ruskigt besviken då jag var inställd på att vinna. Vi hade en stor lucka på ca 2:30 innan trean trots vår körning sista biten.

Foto: MTBfoto.se

Foto: MTBfoto.se

Foto: MTBfoto.se

Foto: MTBfoto.se

Det var åtminstone skönt att få en tävling i benen efter penicillinkuren och innan Långa Lugnet nu på söndag hemma i Falun. Jag ser väldigt mycket fram emot Långa Lugnet då det är min favorittävling i Långloppscupen (OBS: är förmodligen partisk).

Ottarsloppet var ett perfekt tömningspass inför Långa Lugnet. Jag brukar alltid få till ett så kallat "tömningspass" tre dagar innan tävling där jag kör hårt och långt för att tömma kroppen på energi. Sedan brukar jag vila eller rulla lugnt en timme två dagar innan loppet. Dagen innan brukar jag också då rulla en timme men en hårdkörning på ca 10-15 minuter för att få kroppen och känna hur det känns inför tävlingen. Det brukar vara ett bra koncept för mig :)

Hur förbereder ni er dagarna innan ni kör ett lopp?

DNS på Lida Loop

Halloj!

Jag måste tyvärr meddela att det inte blir något Lida Loop för mig i år. Tråkigt, då det är en fin tävling med en grym bana. Anledningen till varför jag inte kommer köra började redan i söndags, när jag skulle tävla Pearl Izumi MTB Race i Uppsala.

I söndags vaknade jag tidigt då starten i Uppsala redan var kl 09:00. Kände redan när jag vaknade att en lymfkörtel i underkäken under tungan var lite svullen. Jag tänkte inte så mycket på det då den brukar svälla lite och göra ont på morgnarna, men oftast i samband med frukost och det brukar släppa efter 20-30 minuter. Jag gick iallafall upp, det kändes normalt och jag började äta frukost. Kände att det fortsatte göra ont och jag hade lite svårt att tugga och ingen aptit. Tänkte att det borde släppa snart, så gjorde mig klar och vi åkte till Uppsala. Väl där började jag värma upp och känna lite på banan, men kände direkt att kroppen inte var på hugget. Väl när pulsen började gå upp så blev mitt saliv mer och mer tjockt och slemmigt. Tänkte att den dåliga känslan förmodligen släpper när starten väl gått. En timme innan start tog jag en banan, men fick bara i mig några tuggor för jag kunde inte öppna munnen ordentligt eller tugga/svälja bananen. Började bli lite orolig men jag startade iallafall.

Redan under masterstarten kände jag att det inte skulle funka. Hade svårt att komma upp i puls, svårt att hänga med och allt var bara dåligt. Efter ca 2-3 kilometer började jag spotta grönt slem och det gjorde mer och mer ont i underkäken, lokalt på vänster sida. Visste av tidigare erfarenhet att det förmodligen var en lymfkörtel som svällt upp. Efter 5 kilometer slutade jag försöka och bara rullade ett par kilometer till, innan jag klev av och försökte orientera mig tillbaka till Uppsala slott och start och målområdet.

Men det var på hemvägen det blev värre och värre. Huvudvärken kom, febern kom. Väl hemma tog jag en dusch och bäddade ner mig. Svullnaden i underkäken hade blivit värre, hade svårigheter att prata, det gjorde jätteont att svälja saliv (som var som slem) och feber. Mamma ringde 1177 och de sa till oss att åka till akuten i Västerås. Väl där kollade de och gjorde några tester, hade 38,7 i feber. De sa att det förmodligen var en inflammation i en lymfkörtel eller en sten i spottkörteln. Han skrev ut penicillin åt mig som vi hämtade upp och åkte hem.

Under natten kunde jag inte sova, jag kunde inte äta och inte dricka. Det enda jag fick i mig var den klunk citronvatten jag tog för att skölja ned penicillinpillret. Under måndagen blev det värre och svullnaden var nu även i munnen. Mamma ringde dit igen och vi åkte återigen in, nu för att träffa en Öron näsa hals-specialist. Han kollade och sa direkt att det var en sten som han skulle ta ut. Först sög de ut massa var för att ens få fram stenen sedan efter mycket smärta fick de ut den, som var ca 1cm lång. Ont som fan gjorde det, men det blev nästan direkt en skillnad. I tisdags kunde jag dricka lite, äta lite och sitta upp. Även ta en liten promenad. Onsdagen kände jag hunger igen och klarade av att köra upp till Falun. I torsdags tog jag en kortare cykeltur och i morse cyklade jag 3 timmar. det gick bra men jag kände mig trött och svag, förmodligen på grund av penicillinet, som jag fortfarande ska ta i en vecka till.

Därför väljer jag att inte starta i Lida utan vilar upp mig, och tränar mig bra till hemmatävlingen Långa Lugnet nästa helg!

Vi ses väl på Lugnet?

Bra dag på Billingeracet!

Halloj!

Välkomna tillbaka hit! Nu är premiären i Långloppscupen gjord och man kan säga att det var en fin, jobbig och hård dag i sadeln igår, uppe på Billingen i Skövde.
Detta var den tredje gången jag ställde mig på startlinjen på Billingeracet och jag har alltid tyckt att banan varit riktigt fin och roligt, men den har inte riktigt passat mig med sin hårda öppning och relativt lättåkta första loop. Andra loopen passar mig bättre och är fantastiskt fin och sjukt roliga stigar.

Sedan i tisdags har jag varit täppt i näsan, jag har varit lite orolig att det skulle bryta ut till en förkylning, men det stannade med endast nästäppa, vilket var lite oroande då jag gärna vill ha så tillgängliga luftvägar som möjligt under loppet. Jag var trots allt förväntansfull när jag ställde mig på startlinjen strax före klockan 11 och kände att det funkade ganska bra att andas med näsan så jag kände att det skulle bli en fin dag. Det största orosmomentet var att jag skulle gå med för hårt i startbacken upp till Billingen så att jag skulle ha sprängt mig redan då, men när starten gick så var alla sådana tankar långt borta och att ta sig upp så fort som möjligt var det enda som var viktigt.

Foto: Lasse Strand

Jag låg med relativt enkelt uppför asfalten, men när Michael Olsson och Johan Norén höjde farten 200 meter innan man viker av in i skogen för att fortsätta stigningen där, blev det plötsligt väldigt jobbigt. Jag kunde gå med ändå och vila upp mig innan "etapp 2" av stigningen började. Låg med på ca 8:e hjul och det sprack upp i ett par grupper framför. Olsson, Emil Hasund Eid, Norén och Lindgren skapade en tätklunga medan Dennis Wahlqvist och Erik Mattelin körde tillsammans före mig och min grupp. Tyvärr verkade det inte finnas något större intresse i min grupp att trycka på på löparspåren de första kilometrarna så de flyter iväg framför oss. Fick med mig ett bra samarbete med hemmaåkaren Viktor Ludvigsson samt Johan Limpan Lindbom. Viktor, som känner till stigarna bra, körde på med Limpan och mig på hjul och när vi svängde ut på den gamla banvallen efter drygt 8 kilometer hade vi några sekunders lucka. Sa åt dem att vi skulle försöka samarbeta bra så att de inte skulle ansluta bakifrån, men i motvinden kom först Albin Andersson sedan även Alexander Vincent Blomkvist ifatt och vi fick igång ett samarbete vi fem. Tyvärr lite för långsamt för där bakom kom en stor grupp ifatt oss framåt slutet av banvallen. Vet inte riktigt vilka som var med i gruppen men iallafall Sparr, Lagercrantz, Emil Thyrén, Öijer var de som kom fram och visade sig lite iallafall. Öijer tog en förning på den första lite längre stigen efter banvallen och jag kunde vila upp mig lite.

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Sedan var det några till grusvägar med utlagt sprängsten, vilket var otroligt jobbigt och frustrerande då det knappt kändes att man tog sig framåt, riktigt dåligt underlag. Väl inne på stigarna ned mot Öglunda och langningen efter 26km igen körde Ludvigsson på och Thyrén, jag, Limpan och Alle Blomkvist fick en mindre lucka in i backen. Fick en ny flaska sportdryck av Thomas Nilsson som langade exemplariskt.

Hittills in i tävlingen hade jag gjort ett relativt stort jobb i klungan och hade inte känt mig helt på hugget ändå. Var seg in i stigningen men känslan växte sig bättre när man såg ryggen på Dennis och Mattelin lite längre upp. Alle satte ordentlig fart för att gå ikapp och jag går med och förbi framåt toppen på backen, då är vi ifatt Dennis som släppt Mattelin. Nu när vi endast var ca 6-7 stycken i klungan istället för 15+ tyckte jag att vi kunde trycka på lite, men det gick ändå för långsamt så klungan som tappat på stigarna innan backen kom ifatt, igen. Började bli lite less på det dåliga samarbetet men kunde inte göra något.

Vi närmade oss varvning uppe på Billingen efter 38km och vi slogs om en sjätte till typ 20e plats i klungan. Alldeles för många som bara åkte med i svansen. In genom varvningen var vi 32 sekunder efter Mattelin som var 5:a och på stigarna strax efter det tog jag täten och körde på i ett behagligt tempo. Märkte fort att folk hade problem att följa på stigarna så gasade på ungefär på tröskelfart, för att fortfarande ha bra flyt. Kom ganska snart ikapp Mattelin och sa åt han att nu jävlar samarbetar vi så hela klungan inte skulle komma ikapp, men det sket sig ju också rätt snabbt. Klungan var ifatt och det gick långsamt igen.

Foto: Cykelkanalen.se

Men chansen kom igen några kilometer senare. I den relativt branta och lösa grusvägen utför efter 44 kilometer släpper Emil Thyrén och jag bromsarna ordentligt samtidigt som det verkar som resten inte vågade släppa på. Tänkte att detta kan gå, då det var exakt på detta sätt på samma ställe jag fick lucka från min klunga förra året och gick ikapp de framför. Man gick snabbt in på en stig och jag sa till Emil att "gasa på, vi två har lucka". Stark och orädd som han är körde han på på stigen och stod på i över 60km/h utför vitsippestigen, vilket resulterade i ett KOM på Strava för Emil med mig en sekund efter. Sa till honom igen att om vi skulle få till ett bra samarbete skulle det hålla. Sagt och gjort, vi hjälptes åt bra och gasade. Märkte ganska snabbt att Emil var starkare än mig, då jag gjort mycket jobb tidigare i loppet. Vi var ett jagat par, med en stor klunga ett 20-tal sekunder bakom oss. Ett mindre misstag av både Emil och mig skedde, då Emil missade en högersväng ut på en åker och jag missade att det stod en kona mitt i vägen, så jag körde in i den och kraschade lite lätt. Sjukt frustrerad över det och att chansen kanske var sabbad för en sådan skitsak gav mig ett mindre adrenalinpåslag. Emil väntade in mig lite men jag sa att vi skulle fortsätta gasa.

Efter ca 50 kilometer börjar det allra roligaste på hela banan, nästan konstant stig in mot Skövde igen i ca 15 kilometer. Vi dunkar på och kör långa och hårda förningar. Vi visste att vi är snabbare än de där bakom på stigar och ju mer stig det var ju mer skulle vi köra ifrån dem. Det var riktigt roligt att ligga och gasa på stigarna tillsammans med Emil, som jag aldrig har kört med tidigare. Även om man var sjukt trött och orolig för vad som skulle komma framför (strupen) och bakom (cyklister) var det ändå riktigt njutbart.

När det var 10 kilometer kvar kände jag att det inte skulle bli en godnattsaga den sista milen utan mer som en mardröm, då jag kände att Emil sakta men säkert gled längre och längre ifrån mig. När vi till sist kom ut på cykelbanorna in mot Skövde igen var han någon km/h för snabb för mig och nu var det endast att koncentrera sig på sig själv. Minimera skadan. 8 kilometer kvar och backarna från Skövde och upp till Billingen började sakta men säkert komma, i mindre etapper. Körde igenom villakvarteren och tog mig an "Hästbacken", den näst sista backen som är ungefär lika lång som strupen men mycket flackare. Tog mig upp men märkte att Marcus Jansson från CK Hymer låg längre ned i backen, tillsammans med Fredrik Lagercrantz, och de såg oroväckande starka ut. Försökte gasa på lite på sista stigen och igenom nästa villakvarter för att få så stor lucka som möjligt in i Strupen och förhoppningsvis nästan vara på toppen när de kom ikapp, så skulle jag kanske orka försöka spurta. Men benen stod rätt ut redan i början av Strupen som är relativt flack, och ganska snart kom de där grabbarna och körde förbi, som om det var startbacken. Hade inte en chans att försöka hänga på, speciellt inte när den riktigt branta delen återstod. Nej, det var bara att köra på och be till gudarna att det inte skulle komma fler sådana snabba bakifrån. Kom upp men nöd och näppe kändes det som, och märkte att det var lugnt bakåt. Kunde ta de sista få hundra meterna utan stress och rullade imål som 7:a i elitklassen, 8:a totalt då Lagercrantz gått o blitt gubbe till i år och kör H40.

Foto: Lasse Strand

Jag är ändå nöjd med min prestation och hur loppet utspelade sig efter den första halvan, härifrån kan det bara bli bättre. Hur som helst ett KANONarrangemang av Skövde CK och Långloppscupen, en förstklassig bana, förstklassigt motstånd och ett förstklassigt arrangemang med den bästa maten på hela året efteråt, då de bjöd på varm, god lasagne.

Nu ser jag fram emot resten av säsongen!

Strava:

Tankar och förberedelser inför Billingeracet

Hoj!

Nu återstår endast ett par dagar kvar innan tävlingarna drar igång på riktigt. Billingeracet står på agendan och jag är förväntasfull men ack så osäker. Osäker på min form, hur konkurrenterna tränat under vintern. Trots att jag fått några värdemätare nu i vår på att formen ligger på en högre nivå än vid samma tidpunkt i fjol, både Första Chansen XCO i Ramnäs för en månad sedan och Lidingöloppet i lördags gav mig bra indikationer på att vintern varit bra. Men Billingeracet är annorlunda än både XCO och Lidingöloppet. Längre tävlingstid, längre bana, svårare bana...  Men jag är hur som helst glad över att dra igång på allvar!

Banan är riktigt hård och utslagsgivande, men samtidigt väldigt rolig och fin. 75 kilometer i blandad terräng med några rejäla backar och en avslutning som får heta duga, när man ska ta sig uppför Strupen.

Här kan ni läsa min racerapport från fjolåret: http://erikakessonsmtb.blogspot.com/2018/05/racerapport-billingeracet.html

Förberedelserna inför loppet satte igång lite halvt igår onsdag, då jag körde ett så kallat tömningspass inför loppet på lördag. Bestämde mig för att cykla igenom Långa Lugnet banan, skulle bli ca 70km runt + dit och hem. Som de senaste dagarna har regn/hagelskurarna kommit med jämna mellanrum, och så även igår. Klarade mig 7 kilometer innan det började hagla och temperaturen minskade med flera grader så det var ner runt 0-sträcket. Iskall efter första loopen men sedan sprack det upp jag solen tittade fram, så jag fortsatte runt loop 2 och 3. Fick ihop 71km och strax över 1000 höjdmeter på 3:30h så det fick bli ett lagom tömningspass.

Idag är en lugnare dag på schemat, och imorgon ska jag köra ett väckningspass. Får se om det blir här i Falun innan avfärd ner till Skövde eller om man hinner med det imorgon kväll där nere.

Vi ses på lördag!

Racerapport Lidingöloppet MTB 2019

Halloj!

Ni ska få en tävlingsrapport från Lidingöloppet MTB även här. Jag har ju fått förmånen att blogga för Långloppscupen i år så majoriteten av mina inlägg kommer att ske där.

Här kan ni hitta min blogg på Långloppscupens forum: http://langloppscupen.se/mitsubishi-mtb-challenge/blogg__520

Lidingöloppet är ju ett välkänt löplopp men har på senare år även börjat med att
arrangera en MTB-tävling, vilket är skitkul och jättebra för att sporten ska växa sig större i Sverige.

Men jag kanske ska börja med att presentera mig lite mer.
Erik Åkesson heter jag, är 21 år och tävlar för CRT. Jag har växt upp med cykling och jag
älskar idrotten mer och mer för varje år som går. 2018 hamnade jag på en 8:e-plats i totala
Långloppscupen i Herrar Elit, och vill till detta år ta ytterligare steg framåt.
Just därför var mina förväntningar på detta lopp relativt höga då jag ville förbättra min
placering från förra året, vilket är en 14:e plats. I och med att Lidingöloppet inte är med i
Långloppscupen är det en bra tävling att testa formen och se hur motståndarna tränat i vinter.

Starten gick kl 12:02, varför den får just två minuter över 12 är för att det ska passa in bra med
tågtrafiken på Lidingö, att täten ska hinna passera en järnvägsövergång mellan två tåg.
Vissa måste dessvärre stanna för tåget. I övrigt är banan relativt enkel med nästan bara motionsspår,
men den är ändå riktigt jobbig med sina korta, hårda backar och många igångdrag.
När starten gick kom jag iväg bra och var bland de 10 första i den kritiska 90-graders vänstersvängen
från en bred tvåfilsväg till en smal cykelbana. Där har det tidigare varit krascher,
men jag vet inte hur det såg ut bakom oss i täten. Egentligen förstår jag inte varför de inte drar ut
banan på ett öppet fält ca 2-300 meter innan svängen och sedan sneddar över det.
Det skulle minska risken för krascher rejält och även dra ut fältet mer, skulle jag tro.

Jag låg som sagt bra med topp 10 och kände mig stark.
Henrik Sparr släppte några meter efter ett par kilometer och jag körde förbi för att ansluta till täten.
Därefter var vi 6 stycken i tätgruppen. Det var jag, Matthias Wengelin, Mikael Flockhart,
Michael Stjernqvist, Dennis Wahlqvist, Calle Friberg.
Strax efter vi hade passerat Grönstabacken efter 6-7km kunde Johan Norén ansluta till oss,
så vi var 7 stycken. Ungefär då hade andrenalinet som funnits första kilometrarna avtagit och
det hela blev plötsligt väldigt jobbigt. Vi fortsatte köra på rätt hårt ett par mil men jag kände
mig stark i backarna och orkade gå med, men jag känner att det är tempoväxlingarna efter
backarna som inte riktigt sitter än, den formen fanns inte där.
Ofta släppte jag ett par meter för att sedan ansluta igen.

Vi sju trampade på i hög fart och passerade järnvägsövergången efter ca 15km
utan att behöva stanna för tåget, vilket var en lättnad.
Calle och Wengelin var de som gjorde det mesta jobbet, men alla hjälptes åt när det behövdes.
Efter drygt 25 kilometer blev jag plötsligt väldigt trött och slet hårdare än vad de andra gjorde,
för att gå med. Låg med frustrerande 10-20 meter fram i 4-5 kilometer innan jag lyckades
komma med bra in på hjul igen och kunna återhämta mig hyfsat.
Dock verkade Dennis ha det jobbigare och tvingades släppa. Trodde att vi skulle bli av
med honom men han krigade sig ifatt igen när farten i täten sänktes lite.
Vid “varvning” efter 37-38 kilometer var vi åter 7 i täten och jag fick en ny flaska
sportdryck av mamma. Efter det saktades farten ned ganska ordentligt då ingen riktigt ville ta tag i det.
Jag började bli trött på riktigt och åkte nästan och väntade på att någon skulle höja farten ordentligt.
Michael Stjernqvist åkte jo-jo bakom vår grupp och verkade sliten.
Tänkte att iallafall han och Dennis borde vara tröttare än vad jag var, så minst en 5:e-plats borde
inte vara omöjligt.

När kilometrarna sakta men säkert blev 20, 15 km kvar tänkte jag att det var inte
heller omöjligt med pallen. Med 10 kvar var Michael fortfarande som en jo-jo bakom
och jag började känna mig ordentligt krispig.
Visste att både Bosöbacken och en andra vända i Grönstabacken kvar och att mycket kunde hända.
Mycket riktigt, i Bosöbacken med 8 kilometer kvar sprätte Wengelin till uppför och fick en lucka,
där Flockhart var närmast bakom, följt av Calle, Dennis, Johan och jag.
Väl på toppen stod benen rätt ut, ögonen i kors och tvärs och när dessutom
dagens enda stig skulle klaras av på toppen kändes det som att jag inte visste hur man ens
styrde en cykel. Gick så långsamt och Dennis, Calle och Johan flöt iväg.
Calle gjorde ett misstag utför och jag körde förbi honom, men han var snabbt förbi
igen så fort vi kom ut på grusvägarna igen. Någon kilometer senare kom även
Stjernqvist flygande förbi, vart hans krafter kom ifrån vet jag inte.
Jag var för trött för att försöka gå med på hjul och fortsatte i mitt “relativt” långsamma tempo.
Tog mig uppför Grönstabacken med hedern i behåll och kunde köra på de
sista 5 kilometrarna in mot mål i egen majestät och in på en acceptabel 7:e-plats,
ett par minuter efter Wengelin som vann med över en minut över Dennis som var tvåa.

Jag är nöjd med dagen och känslan i kroppen var helt okej.
Det där sista panget i benen saknas men det kommer nog senare under säsongen.
Nu är det bara ladda om till Billingeracet och starten på Långloppscupen nästa helg i Skövde,
det ska bli riktigt roligt att komma igång!