6:a på Ränneslättsturen!

 Halloj!

Ett par dagar har gått sedan målgång i Ränneslättsturen och Eksjös upplaga av Långloppscupen. Ett riktigt roligt lopp med mycket stigar, inte lika mycket höjdmeter men ett bra arrangemang. Det är snarare regel än undantag att det är soligt och varmt på Ränneslättsturen och i år var det inget undantag, även om det varit regnskurar till och från och kom en liten skvätt regn ett par timmar innan start. 

En något justerad bana jämfört med tidigare år, samma snabba och lättåkta förstaloop, men med en ca 40 höjdmeter lång stigning efter 13km som kunde sålla fältet en aning. Sedan hade de p.ga. logistiska skäl ändrat ordning på ränneslättsspåret (7km kontinuerlig stig) och det som tidigare varit loop 2. De hade även lagt till mer stig sista 20km där man bland annat köra en sväng på Högefälle XCO-bana och lite nygjorda stigar. Riktigt bra!

Starten gick kl. 11:00 och genom Eksjö bort mot Ränneslätt. Masterbil genom stan sedan fri fart. Höll mig skapligt långt fram de första grusvägarna och fick en bra resa. Plötsligt dök första stigsnutten upp och jag var inte helt beredd på att den skulle komma ännu, men fick en bra innerkurva och kunde plocka ett par placeringar. Sedan var det hårdkörning hela stigen, och jag var tvungen att passera Daniel Brengdahl som släppte lucka framåt. Lyckades inte gå ikapp de första 7-8 cyklisterna på stigen utan fick jobba hårt på efterföljande grusvägar för att ansluta igen. Anslöt ensam men en kort tid senare kom ytterligare cyklister ikapp. Visste att efter ca 13km skulle den nya stigningen börja men även den kom som en liten chock efter en ganska skarp högersväng. Det gasades på ordentligt uppför och jag låg med bra på en 7-8e plats. Backen var som i två etapper med lite flackt i mitten, och jag blev ordentligt trött med 15-20sek kvar upp till toppen. Isak Nordin körde förbi som ett spjut och tog luckan som jag tvingades släppa. Som tur var fick jag sällskap med Jesper Svensson och Jesper Dahlström och Jesper kunde köra ikapp täten igen på vägarna nerför med oss andra i släptåg. 

Luckor hade skapats och vi var 9 stycken i en förstaklunga när vi närmade oss Ränneslätt igen och första spurtpris. Jag kände att jag hade bra ben och kunde återhämta mig bra trots att jag sotade ur benen ordentligt uppför backen tidigare. Men jag ville inte slösa krafter på att förlora spurtpriset så jag gled med långt bak. Missade vår första langning innan vi vek in på Ränneslättsspåret där jag var in på en åttondeplats på stigen. Ingen större panik att inte få min flaska sportdryck, då vår backup-langning var direkt efter den 7km långa stigen. Något större panik blev det dock när jag märkte att Axel Lindh, Emil Lindgren och Matthias Wengelin började glida ifrån oss andra i tätgruppen. Richard Larsén lyckades inte hålla hjul och Jesper Svensson lyckades passera Richard och ansluta till de tre i tät. Jesper Dahlström, jag, Johan Norén och Isak låg kvar bakom Richard och kunde passera först när Richard gled omkull. Strax efter kunde jag även passera Jesper och höjde farten och vi blev av med Jesper och Richard.

Fick en ny flaska sportdryck strax därefter vilket var välbehövligt, och jag, Isak och Johan försökte samarbeta för att köra ikapp tätkvartetten. Vi körde på bra och jag fick ännu en flaska sportdryck som var planerat, men då min förra fortfarande var relativt full så tog jag denna och stoppade i ryggfickan. 

Vid mellantiden i Vantarp efter 38km hade vi börjat komma ifatt damer som startat en halvtimme före oss, och vi skymtade även ryggarna av två som körde fort där framme. Jesper Dahlström och Richard Larsén. Vi tre tittade frågande på varandra och undrade hur de kunde vara före oss igen, de var ju avhängda för över en mil sedan. Mycket märkligt, då vi var rätt säkra på att vi kört rätt. Men vi körde ikapp dem i "Saxiska Schweiz", kom ut på efterföljande grusväg. De fattade inte heller något och blev överraskade av att vi kom bakifrån. I efterhand visade det sig att de kört vänster ut på en grusväg där banan gått rakt över och in på en stig och därmed hade de råkat kapa en minut på oss.

Jag gick om och fortsatte att köra på genom efterföljande stigparti, och de två släppte igen. Vi tre samarbetade bra och jag kände mig fortsatt stark på stigarna och märkte att Johan fick släppa några meter här och där. Därefter följde ett ganska långt parti in mot stan och sedan ut mot skidstugan igen med asfalt och grusvägar. Där måste Larsén och Dahlström kört järnet för att närma sig oss trots att vi samarbetade bra. Väl vid skidstugan var det ett till spurtpris, sedan en kortare loop på stig, för att sedan komma tillbaka till skidstugan och langning. Fick påhejningar och hörde sedan "det är bra, bara ca 10sek upp!" Jag blev förvånad och kollade bakåt, och där var Larsén och Dahlström några sekunder bakom oss. Helvete, tänkte jag och försökte höja farten en aning. Sista langningen ca 22km kvar till mål. Tyvärr missade jag även den och jag blev lite frustrerad ett tag, men lugnade mig sedan då det inte fanns något att göra åt saken just då. Vi körde på Högefälle XCO-bana och hoppade lite hopp vilket var en bra sak för de lagt till för att mätta oss lekfulla cyklister lite. Provade att gasa och märkte att duon bakom oss inte närmade sig utan snarare tappade, vilket var bra. Med 13km kvar till mål stod hjältarna Adam och Magnus Gustafsson med vatten, som jag hällde både i och på mig. Några sekunder senare vek vi in på en ny stig och såg en ensam Wengelin på åsen någon minut framför oss. Kul att se att vi inte var långt efter och jag fick mersmak. Fortsatte gasa med Johan och Isak i rygg. Kollade sedan bak, och såg att Isak var 40-50 meter bakom. Gött, han är trött tänkte jag och fortsatte köra. Visade sig att han hade pyspunka fram och framdäcket började kränga. Men, det visste vi inte då och jag fortsatte köra i rätt hög fart på stigarna, i hopp om att Johan skulle tröttna och att Wengan skulle vara ännu tröttare framför. 

Det visade sig dock att Johan inte tröttnade, utan stötte ut på en grusväg uppför en backe. Jag tyckte att jag svarade bra och kunde gå in på hjul. Men, väl över krönet fortsätter Johan sin attack och dunkar i ett par växlar ytterligare, vilket jag inte orkade. Han seglar iväg långsamt meter för meter och jag kunde inte göra något åt saken. Efter ett par minuter gav jag upp jakten och fokuserade på att inte bli jagad av Isak, Larsén och Dahlström bakifrån. Kilometerna tickade långsamt på och jag hade inte långt fram till Johan som jag såg ryggen på titt som tätt men kunde inte närma mig. Ut på de tunga, sugande löparspåren där korta, branta backar avlöste varandra. Äntligen kom jag igenom den smala lilla tunnel som tog oss under en grusväg och in på de sista 2,5 kilometerna av loppet. Riktigt tunga kilometer som var upp och ned, upp och ned. Över vägen vid campingen och ut på gräset som tog mig mot parken och runda vattentornet och målgång. 

Kom imål som 6:a, riktigt nöjd med känsla och kropp, endast 2:40min fram till Axel som lyckades dra det längsta strået före Emil och 35 sekunder bakom Johan. Efter mig kom Larsén in ca 3 minuter efter. Isak punkade ju tyvärr. Sista 10 kilometerna körde jag i princip solo endast 14 sekunder långsammare än Axel och drygt 22sek snabbare än Wengan, vilket jag är riktigt nöjd med!

Foto: Mats Svensson

Nästa helg blir det Mörksuggejakten i Rättvik! Vi ses och hörs då!

Snart dags för Ränneslättsturen!

 Halloj!

Juni månad har snart passerat, utan något lopp i Långloppscupen! Det har känts konstigt, men det är riktigt roligt att Ränneslättsturen äntligen är på gång igen, ska bli kul att få komma ned till Eksjö och köra detta fina lopp. Jag har läst att de strukturerat om banan en aning jämfört med föregående år, och jag har en känsla av att det kommer vara till det bättre! Den långa, grymt fina singletracken som tidigare år kommit efter dryga 40km kör vi nu redan efter 22km. Jag tror att det blir till det bättre. Det återstår att se! :)

Trots att juni inte inneburit lopp i cupen har det definitivt innehållit tävlingar för min del. Första helgen i juni åkte jag och min mor ned till Jelenía Góra i Polen för att köra världscup i långlopp, eller Marathon World Series som det heter. Det var en tuff och varm historia, men otroligt rolig upplevelse. Jag tog mig i mål på en 35:e plats av 122 startande vilket jag är riktigt nöjd med. 

Helgen efter var det tävling mer på hemmaplan, i grannkommunen Borlänge med klassiska Borlänge Tour, en deltävling i SWE-CUP. Där kördes tre tävlingar på lika många dagar, som började med ett XCC (Short Track) och sedan kördes två XCO'n. Det är alltid hårda tävlingar i Borlänge.

Helgen efter det var det dags för ännu en världscup, denna gång i långloppens motsats, nämligen sprint eller XCE som det heter. Världscupen arrangerades på Lugnet här i Falun för första gången och det var ett grymt arrangemang! Jag tog mig vidare från kvalet men åkte ut i åttondelsfinalen, vilket var väntat för min del då längre lopp passar mig bättre. 

Ett par dagar senare var det dags för Lugnet XCO, en av mina höjdpunkter på året. Hemmabana på Sveriges kanske tuffaste och mest krävande bana. Jag punkterade tidigt i loppet och tvingades byta hjul, men lyckades köra upp mig bra och gick i mål med en bra känsla och ett kvitto på att formen börjar bli bättre.

På midsommarafton arrangeras Orsabajk'n, ett kort, intensivt och riktigt roligt litet lopp mellan Skattungbyn och Orsa. Endast 25 kilometer långt och ofta stenhård från start till mål. Det brukar vara många av Sveriges bästa cyklister som kör, då många är bosatta i Dalarna eller spenderar midsommar här. Så även i år. Det blev bitvis stenhård körning och bitvis riktigt lugnt, men med 6-7km kvar till mål lyckades jag tillsammans med David Risberg och Isak Nordin gå iväg. Ett par kilometer senare anslöt Anton Unger till oss, men tyvärr knäckte han kedjan kort därefter. Det blev lite avvaktande körning sista 2-3 kilometerna och gruppen bakom närmade sig, till slut var det jag som inte vågade avvakta mer och satte fart med 7-800 meter kvar. Därför orkade jag heller inte svara när David satte fart sista 3-400 meterna. Isak utmanade David men lyckades inte passera. Jag rullade i mål som trea några sekunder bakom. 

Vi ses i Eksjö i helgen!

OBS! Kom ihåg att anmäla er till Mörksuggejakten i Rättvik den 9/7! Anmälan till ordinarie pris går ut idag 28/6 vid midnatt! Sedan höjs anmälningsavgiften ett par hundralappar!

Ett steg i rätt riktning på Lida Loop!

 Godmorgon eller goddag eller godkväll beroende på när du läser detta!

Nu har andra deltävlingen i Långloppscupen också gått av stapeln, ni kan läsa om  deltävling ett, Billingeracet här. Lida Loop utanför Tullinge stod på schemat denna söndag. I veckan lovade vädergudarna regn hela helgen, men ändrades sedan till uppehåll men molnigt och det visade sig att det skulle bli både sol och varmt. Det gillar jag!

Till årets upplaga hade de gjort om bansträckningen en aning, dels hade de lagt till några kilometer stig både loop 2 och 3, sedan hade de även ändrat ordningen på looparna, så den loop man körde sist förr om åren körde man nu som loop 2, medan den mer tekniska och utslagsgivande loop 2 körde man sist. Jag tycker att det var bra.

Vi i Kia Cycling Team åkte dit redan i lördags för att rulla igenom det som nu var tredje och sista loopen. Kände igen mycket av stigarna trots att jag inte kört sedan 2018 då jag blev 7:a. De nya partierna var riktigt fina och utslagsgivande, så hade man krafter kvar på tävlingen dagen efter kunde man skapa mycket tid. 

Tävlingsdagen:

Vaknade hemma hos kusinerna i Viksberg utanför Södertälje. Åt gröt innan vi rullade den dryga halvtimmen mot Lida friluftsgård. Vi kom dit ett par timmar innan start och gick igenom lite taktik och tankar inför dagen tillsammans med resten av Kia Cycling Team. Sedan var det dags för uppvärmning med en dryg timme kvar till start. Rullade bort från området och tänkte att jag kör sista stigen på första loopen. Det gick inte, då det var ungdomstävling där då. Fick istället köra första stigen på tredje loopen, den beryktade Diagonalen. Körde på och fick en bra känsla, tills PANG, en eker smällde i bakhjulet med 45min kvar till start. Drog ut den del av ekern som var lös, och rullade tillbaka till start- och målområdet. Hade extra ekrar med mig, men slapp byta då Stefan erbjöd sig sitt reservhjul istället. Funkade fint och jag fortsatte värma upp. Tyvärr var det slang i det hjulet så vågade inte dra ut så mycket luft.

Tävlingen:

Starten gick som vanligt uppför slalom/pulkabacken, så det är hårt från start. Ca 45 sekunder all out för att ta sig upp. Kom iväg rätt bra och låg med topp 10 på toppen utan att ha gått alltför hårt. Letade mig fram ytterligare på de första grusvägarna efter backen och kunde återhämta mig. Tycker det gick lugnt första milen med bitvis stenhårt i de korta backarna som symboliserar denna tävling. Det finns inga långa backar, utan alla tar 20-60 sekunder, riktiga "powerclimbs" som verkligen dödar benen om man bränner för många tändstickor tidigt i loppet. Fältet tunnades ut då en efter en droppade av i de korta backarna på motionsspåren. Kollade bak efter drygt 8-9km och räknade till 13 eller 14 stycken. Trivdes på min plats kring placering 5-7, låg inte onödigt långt fram och inte heller för långt bak för att dragspelseffekten skulle göra sitt. 

Även i år låg motorcyklisterna framför oss i täten väldigt tätt, bara 10-20 sekunder, vilket gjorde att vi ofta fick i oss mycket avgaser i lungorna. Även felmarginalen om motorcyklisterna skulle få stopp eller köra fel fanns ju inte, vilket även skedde en gång. Föråkaren drog ut oss fel ut i skogen så vi fick ut i blåbärsriset och härja ett tag. Det var även såhär 2018 och jag minns att jag skrev om det redan då. Efter en dryg mil dök ett mindre träd upp mitt på stigen, Emil, Wengelin, Viktor och Isak lyckades veja undan, men ligger man på 4-5 hjul så är de omöjliga att kunna förutse, så man följer bara efter den framför. När de framför vejer åt höger eller vänster i sista sekund smäller det tillslut. Mattelin låg på femte hjul och låste hjulen och lyckades med nöd och näppe undvika trädet och vejde vänster. Norén låg på Mattelins hjul och smällde rakt in. Jag låg på Noréns hjul, panikbromsade och vejde vänster, men körde in i Norén. Tog mig ändå förbi men vi tappade momentum och tid, som jag fick jaga ikapp. Trodde Noréns cykel helt klart skulle paja med en frontalkrock i trädet, men efter ett tag gnetade han sig ikapp igen med snett styre visade det sig. 

In mot sista backen in till sista stigen på första loopen var vi 8 stycken i täten. Emil, Wengan, Norén, Isak, Viktor, jag, Mattelin och Lukas Merkel. Visste att det skulle bli hårdkörning i sista backen mot stigen, så jag lade mig först och spelade ut mina svagheter, d.vs. dessa korta hårda backar. Låg jag först kunde jag falla bakåt och köra backen 3-4 sekunder långsammare än de andra och ändå ligga med på toppen, vilket gick helt enligt plan. 

Farten lugnade ner sig igen på nya varvningsloopen ut på loop 2. Fick en flaska sportdryck av mamma sedan vatten att hälla över mig av Emilia. Första backen på andra loopen gick lugnt, och över hygget bort till den smala spången med en ledstång på vänster sida där man inte vill köra in styret. Backen därefter blev det hårdkörning igen och kändes som att jag var på gnällen att flyga av. Men lyckades bita mig med ändå och kunde sedan återhämta mig. Efterföljande stigar gick Emil på i ett hårt tempo i flera minuter, men hade ett bra flyt och behövde inte slita nämnvärt för att gå med. Fick dock en rätt intensiv håll just då, som höll i sig i några minuter, men kunde andas bort den, och den försvann igen när de stötiga stigarna blev grusvägar. 

Vi passerade mellan Lilla och Stora Skogssjön och uppför den backen. Här kändes det riktigt bra och jag trodde verkligen att jag kunde göra något riktigt bra idag. Strax därefter låg jag på tredje hjul efter Emil och Wengan när Emil gick åt sidan för att släppa fram Wengan. han tog innern på skogsvägen, komprimerade dämparna lite och lutade inåt och smällde i pedalen i en sten så man trodde att han skulle skrota och dra med resten av oss ner i graven. Han lyckades hålla sig på hjulen trots allt, men slog av halva högerpedalen så att endast en sida funkade.

Resten av loopen gick felfritt och vi körde på och fick ett bra samarbete. Wengan gasade lite utför ner mot sista grusvägarna in mot Lida igen, och vi fick en liten lucka, men allt anslöts igen tillbaka mot varvning. Fick där en ny flaska sportdryck och mer vatten av Emilia och jag kände mig riktigt bra. Det ändrades bara minuter senare när Emil och Wengan drog upp tempot igen in mot Diagonalen ut på loop 3. De sträckte ut oss 8 cyklister ordentligt. De två hade en lucka på några sekunder ner till Mattelin, Norén och Isak, som hade några sekunder till mig, som hade några sekunder till Viktor och Lukas. Det blev lite för långt fram för att kunna köra ikapp själv på grusvägarna i motvinden. Försökte dock, men sprängde mig så pass att det blev svårt att ens gå ned Lukas och Viktor när de kom ikapp mig. 

In på stigarna blev det dock lättare att gå med, men jag var otroligt sliten. Hade en låg fart när jag låg först på kommande stig, så låg att jag blev frustrerad på mig själv. Men benen sa nej. In på nya stigpartierna för i år går Viktor förbi mig, och jag får samtidigt in en smal pinne mellan bromsskiva och bromsok. Föll inte ur genom att trampa bakåt så fick lov att stanna och försöka slita loss den. Den satt hårt och tappade 10-15 sekunder på Viktor och Lukas på det. Låg då 8:a ensam med 15-20 sekunder upp till duon framför, med ben som var rökta efter lite för många hårda accelerationer under loppet tidigare. Gav upp momentärt, det som bara 20 minuter tidigare kändes så bra var nu borta och negativiteten kom smygande. 

Någon kilometer senare märker jag att Viktor och Lukas är påväg ikapp Mattelin, och att de inte alls är långt framför. Tar mig ikapp Mattelin som de passerat, och lyckas ta mig förbi honom och in på deras hjul igen. Nu var jag helt plötsligt med i matchen om 5:e-platsen igen. Ner mot grustaget och pumpknölarna släppte Viktor förbi mig, och jag fick ett par sekunders lucka genom att pumpa lite snabbare än de andra. Det var bra, in i nästa backe behövde jag bara hålla en hög fart med lagom högt tryck, utan att behöva maxa i några sekunder. Det var bra men kände att jag var trött. Med 5km kvar la jag mig sist i vår fyrmannagrupp. Förbi golfbanan och sedan tänkte jag att jag skulle attackera in på nästa stig, för att kanske skaka av mig någon. Missbedömde dessvärre och trodde att stigen skulle komma tidigare, men det var en bit kvar. Slog av, la mig bakom igen, och sedan gick först in på stigen, men med lägre fart än jag jag initialt planerat. Ingenting hände där, men tänkte öka farten igen efter den korta, lösa utförslöpan med en 90-graders sväng i botten. Ställde mig upp och tryckte på efter svängen, men hade inte energi nog att fullfölja längre än 10-15 sekunder. Inget hände nu heller. Men att vänta till sista backen upp till mål visste jag skulle vara dödsdömt för mig på förhand.

Låg fortsatt först på sista stigen, och tänkte att om jag tar mig över den lilla bron och sedan upp på skidspåret mot varvning/mål-skylten med lucka kanske det kunde hålla om jag höll trycket i lösgruset utför. Fick återigen några meter tillsammans med Viktor, men Mattelin och Lukas anslöt igen. Sista chansen var att vila några sekunder i det korta skogspartiet mellan skidspåret ner till grusvägen, sedan gå fullt ut där och ner på gräset in på stigen längs med Getaren. Sagt och gjort, ställde mig upp och tryckte på ordentligt på grusvägen och utför på gräset. Där var en knepig svepande kurva på gräset in på sista stigsnutten, jag tog den tightare än Viktor, som kom till höger om en stor björk. Stigen vek av åt höger, men Viktor hade så hög fart och var påväg rakt fram när jag svängde, så vi krokade in en aning. Det gick dock bra och jag var först in. Körde så hårt jag kunde och hade någon meter nere vid badet, men inte tillräckligt för att orka hålla undan. Viktor och Mattelin svepte om mig på varsin sida upp i sista backen, sedan kom Lukas också. Jag var helt rökt och gav mig direkt, hade sumpat mina chanser på attackerna sista 2-3 kilometerna. I mål var jag 15 sekunder efter Viktor som tog spurten om 5:e, och de 15 sekunderna var bara sista 100 meterna hehe.

Jag gjorde vad jag kunde och jag chansade hellre att gå långt ifrån än att vänta på sista backen. Kunde bära eller brista, och nu brast det. Lite missnöjd några minuter efter målgång, men nu är jag mer nöjd att jag lyckades vända ett underläge som ensam 8:a och ta mig ikapp och in i matchen igen, och försöka något. Nästa gång kanske det håller. 

Lite siffror från racet:

Foto: Happyride.se

Billingeracet 2022!

 Halloj!

Äntligen en tävlingsrapport igen!

Det var dock väldigt osäkert om det skulle bli en rapport. Natten till onsdag vaknade jag med feberfrossa och halsont. Gick upp och tog tempen mitt i natten och den visade 36,2C... Hmm... Gick och lade mig igen, och vaknade på morgonen, svettig och en hals som inte var bra. Där och då var det helt säkert att det inte skulle bli någon start i Skövde. 

Spenderade onsdagen sovandes till och från, blandat med te- och honungsdrickande och sprayande med ColdZyme. Redan på kvällen kändes det mycket bättre och halsonda var nästan borta, och hade övergått till täppt näsa. 

Torsdag morgon kände jag inte av halsen någonting utan var endast snuvig. Konstigt. Hade likadant vid påsk, med halsont i typ 24h sedan täppt. Funderar på om jag börjar reagera mot pollen... Har aldrig varit med om något liknande.

Torsdag kväll bestämde jag mig för att ändå åka ned till Skövde och prova.

Fredagen spenderades i KIA Cycling Teams fina teambuss mot Skövde. Väl framme hoppade vi ut och bytte om och stack ut och provkörde sista 7km och första grusvägarna/stigarna bort mot banvallen. Kändes tungtrampat och hade några slag högre puls än vanligt vid lågintensiv belastning. Sämsta möjliga uppladdning inför inledningen av Långloppscupen med endast ett (riktigt) träningspass sedan SWE-CUP premiären i Säter förra helgen.

Tävlingsdagen:

Vaknade vid 06 på hotellet och tog det lugnt till frukosten kl 07:30. Laddade med lätta kolhydrater och lite äggröra. Var kvar på hotellrummet till kl 10 då jag stack iväg mot start och sedan Billingen. Körde startbacken och Caterpillarbacken ett par gånger och träffade andra cyklister man inte sett på länge, trevligt!

Starten gick och jag kände snabbt att känslan från dagen innan var kvar. Det kändes tungt trots att det inte gick fort på asfalten upp. Farten ökades in på stigen till Caterpillarbacken och jag tappade placeringar, hade inget tryck. Överlevde uppför hela backen med nöd och näppe, men det hade spruckit av en aning framför. Kändes som om det var halva fältet som försvann. På skidgatorna och grusvägarna körde jag b.la. med belgaren Kevin Van Hoovels och Casper Johansson. Tätgruppen var va 10 sek framför, men det var svåra meter att ta. Casper lyckades brygga upp till dem medan jag bara hade svårt att hålla Van Hoovels hjul. Kom ifatt och passerade Jesper Svensson och Oliver Lindblom. Här blev de tankarna att kliva av och skylla på veckans förkylning starkare än tidigare, och det kändes riktigt lockande. Men av någon konstig anledning gjorde jag inte det.

Jag visste att det var en grusbacke utför som hade lite lösgrus, med vattenrännor i och ett par svängar. Gick fram och släppte på utför och körde ifrån gruppen. Kom ikapp svansen på tätklungan på stigen innan banvallen, men det var många. Det var kritiskt då det brukar kunna skapas tid på banvallen om man har en liten lucka åt något håll. Nu var det dessutom ganska rejäl motvind, så det var befriande att ändå vara ikapp täten. 

Tyvärr blev det lite för mycket dragspelseffekt och en lite sämre kurva av Micke Flockhart som låg framför mig, än för Joel Karlsson som låg framför Micke. Joel fick snabbt 10 meter och då var det kört. Tätklungan försvann på banvallen och jag och Micke hjälptes åt så bra vi kunde. Gruppen bakom kom ifatt med en Hymercyklist och Van Hoovels med bäst tryck på platten. Vi var 4-5st som hjälptes åt att dra och några som låg med utan näsan i vind. 

Kom ifatt Johan Limpan Lindbom i slutet av den långa banvallen/grusvägen. Hade ett vagt minne hur det skulle se ut när banvallen övergick till stig. När jag kände igen mig gick jag fram i tät och var först in på stigen. Det var lättare att hålla ett bra tempo på stig än på grusvägar osv. Tyckte jag höll ett rätt bra tempo på stigarna bort mot Öglunda och det sprack av bakom. Fick med mig Limpan och Flockhart medan de andra i gruppen tvingades släppa. 

Var orolig för Öglunda-backen som skulle komma. Både Flockhart och Limpan hade ju ställt av mig i startbacken och jag kände mig tung och hade svårt att hålla tryck på de lättåkta partierna. Låg på Limpans hjul i botten av backen och tänkte hålla det så länge jag kunde, innan de skulle dra ifrån. Vi kom längre och längre upp i backen och inget hände. Vi kom ifatt Casper Johansson sista delen av backen och jag krigade hårt för att inte släppa hjul. På toppen stod mamma med ny flaska sportdryck och Malin Nordin med en flaska vatten att hälla över mig. Hade backen varit 20-30 meter längre hade jag nog inte haft moral nog att kriga mig med på hjul. 

På gruset efter backen återhämtade vi oss en aning och belgaren Van Hoovels gick ikapp från gruppen bakom. Sneglade ned på garmin och såg att jag efter 64minuter hade 386w i NP, så det hade gått hårt. Jag kanske hade okej tryck i benen men att känslan var dålig, det korrelerar inte alltid med bra. Vi var nu jag, Flockhart, Limpan, Casper och Van Hoovels. Ut på asfalterade Lerdalavägen fick vi ett riktigt bra samarbete. Vi hämtade in Joel Karlsson som släppt tätgruppen och vi 6 höll ihop ett tag. Jag och Flockhart turades om att dra på grusvägarna/elljusspåren/skidgatorna in mot Billingen igen, det var skönt att hålla sig långt fram då det var lite igångdrag och svängar. 

Uppe vid Billingen igen efter drygt 40km ropades det att vi hade ca 55sek upp till de framför. Visste inte vilka placeringar vi körde om men trodde ca 15-17 plats. Fick en flaska sportdryck till. Märkte att belgaren hade svårt att hänga på så fort det blev stigavsnitt. 

Minns grusvägen utför där jag och Emil Thyrén fick lucka 2019. Väl där gick jag fram igen och bombade utför och sedan in på efterföljande stigar utför, bland annat vitsippebacken och efterföljande utförsstigar. Jag, Limpan och Joel fick ca 10sek till Casper och Van Hoovels, men de kom ikapp igen strax innan Lunden. Flockhart var inte med längre. 

Vid de öppna fälten efter ca 50km såg vi de framför ca en halvminut, när vi körde längs åkerskanten och sedan i tunneln under väg 26 mot Mariestad. Duon framför var Viktor Henrysson och Isak Nordin. Här skulle mamma stå med en ny flaska sportdryck, men det gjorde hon inte. Hon hade inte hunnit dit. Hade i princip tom flaska redan och det skulle dröja ytterligare 15km innan jag skulle få vätska. Inte optimalt alls. På "Rydsslingan" med otroligt fina stigar ville jag köra mitt race och försöka bli av med åtminstone Van Hoovels, och förhoppningsvis någon mer. Jag var lite uppgiven och kände mest att jag kör på och om alla skulle köra ifrån mig uppför Strupen på slutet fick de göra det. Sket i allt som hade med taktik eller energisparande att göra och ville bara ta mig i mål. Där och då var min taktik att köra så fort jag kunde på stigarna och att folk förhoppningsvis skulle falla av.

Vi kom ganska snabbt ikapp Viktor och Isak. Belgaren släppte där någonstans. Gick om Viktor och Isak och fortsatte köra mitt race och fick äntligen en ny flaska sportdryck av mamma efter drygt 63 km. Då såg vi ytterligare cyklister framför oss och vips var jag ikapp Hugo Porath, Isak Magnusson och Erik Zälle. 

Passerade även dem och drev upp deras fart in på sista 10km på racet. Jag, Hugo, Isak M, Isak N, Erik Z, Viktor, Limpan, Casper och Joel hade sällskap in i Skövde igen och in längs Karstorpasjön med 7km kvar. Där gjorde Viktor en farthöjning som Hugo svarade på. Jag trodde att alla skulle svara och att jag då kunde gå med i slutet av gruppen, men det var bara de som fick 20 meter. Isak M och Zälle gjorde ett försök att gå ikapp men vi kom inte riktigt ifatt in genom bostadsområdet. På gräspartiet mellan bostadsområdena sprätte Isak M till och gick ikapp Viktor och Hugo, men jag låg kvar i mitt tempo. 

In i näst sista backen "Hästbacken", 700m och ca 60 höjdmeter gick Isak Nordin om. Kollade bak för att se vilka som var kvar men det var tomt. Alla hade släppt. Hade inte märkt det och hade ingen aning om vart, då de varit med 1km tidigare. Det var så tomt så jag inte ens såg någon. Konstigt. Körde samma taktik bakom Isak som uppför Öglundabacken, jag ligger på hjul tills jag inte kan, eller tills Isak gör en fartökning. Den kom inte. Istället vinkade han upp mig igen. De tre framför seglade ifrån sekund för sekund men det brydde jag mig inte om. Jag återhämtade mig så mycket jag kunde mellan Hästbacken och Strupen som kom med ca 2km kvar till mål. 

Förväntade mig att bli avhängd uppför Strupen av Isak. Första, lättare delen låg vi jämsides och körde på men kontrollerat. När det sedan brantade till sista 3-400meterna av backen la sig Isak på mitt hjul. Tänkte att nu kommer attacken men det gjorde den inte. Väl uppe körde vi lugnt den nya delen bort mot upploppet, där det vankades spurt. Försökte spurta i typ 5 sekunder men vek sedan ner mig. Rullade in på 10:e plats, vi hade tydligen kört om en 6:e plats 6km tidigare när Viktor höjde tempot lite. Det var lite förvånande då jag trodde det var fler framför. 

Jag har haft en riktigt bra träningshöst och vinter bakom mig, eller egentligen riktigt bra år där jag känner att jag höjt lägstanivån och blivit mer jämn. Inledningsvis denna säsong, både på XCO och nu även Billingen har jag en bra grund, men jag saknar två saker:

1: Återhämtningen under loppen. Återhämtningen efter hårda ansträngningar är inte där ännu. Just nu hinner jag inte återhämta mig under korta perioder för att sedan maxa igen, som jag kan när jag är i bättre form.

2: Toppen är inte på plats. Jag vet att träningen är planerad så, men det är ju såklart ändå lite frustrerande. Men det är inte nu jag ska prestera som bäst. Måste acceptera att andra är i bättre form än mig just nu och att det är okej. 

Lite analys och siffror från racet då:

Tid loop 1: 1:28:21 (+3:11, 11:e plats - 11:e bästa tid på loopen)
Tid loop 2: 1:21:54 (+1:54, 10:e plats - 6:e bästa tid på loopen)
Tid totalt:   2:50:15 (+5:05, 10:e plats)

Jag kör med Quark-wattmätare som jag misstänker är lite av en glädjemätare jämfört med andra effektkällor jag kört. Skulle nog räkna bort 3-4% av effekten om jag ska vara ärlig. 

Foton: Happyride.se

Kärntemperaturen mätt med CORE Body Temp i grått, relaterat till temperaturen på huden (blått och höjdkurvan (grön). Man kan se att kärntemperaturen steg hela första timmen när intensiteten var som högst och började avta på toppen av Öglundabacken (tredje backen där gråa pulsen toppar efter en timme). På toppen av backen hällde jag vatten över mig vilket kan ha bidragit till att kärntemperaturen gick ned en aning. Det gick även fort på asfalten och sedan nedför backarna på andra loopen där fartvinden var med och kylde ned temperaturen på huden. 

Pulskurvan (grå) relaterat till höjdkurvan (mörkgrön) och kärntemperaturen mätt med CORE Body Temp (ljusgrön).