Race Rapport UEC XCM-EM, Viborg, Danmark

Hej!

Är hemkommen från en snabbvisit i Danmark. XCM-EM stod på agendan i Viborg. EM skulle egentligen ha körts tidigare i somras i Polen, men blev flyttat till Danmark av någon anledning. Det gjorde inte oss något, en mycket smidigare resa och en riktigt rolig tävlingsbana.

Jag och mamma tog husbilen ned mot Göteborg i torsdags, sov där och tog sedan färjan över till Fredrikshavn. Sedan var det drygt 1:40h kvar ned till Viborg. Anlände på fredag eftermiddag och hittade rätt på teamkompis Oliver Vesterlund och körde ett varv på banan tillsammans med honom. Vi skulle köra tre varv på en 25 kilometers-loop, med 8 kilometer startloop först. Jag var lite skeptisk till upplägget till en början, men när vi kom ut på banan och bara hade kört en dryg kilometer var jag såld. Den var otroligt rolig. Stigarna var som vilken XCO-bana som helst, flowiga och byggda med doserade kurvor, små dropp, punch-climbs osv. Sedan kom ett längre parti upp och ned på gräskullar, vilket var lite smådrygt. Körde över en golfbana och sedan in i djup bokskog innan man tog sig tillbaka mot området med de flesta byggda stigarna igen. 

Bansträckningen

Banan mätte som sagt runt 25 kilometer, och ungefär hälften skulle jag säga var grymma stigar, och ungefär hälften på gräsunderlag runt golfklubben, där det var små kullar upp och ned och ganska öppet och tillgängligt för vindar. Som tur var blåste det inte så mycket.

Gänget innan start.

Starten:

Starten gick inne i Viborg, vid deras domkyrka. Redan där var det rätt kaos, man visste inte krigt vart man skulle vara eller åt vilket håll vi skulle cykla. Vi herr-elit startade 09:00, dam-elit och masterdamer kl. 09:05 och sedan masterherrar 09:10. Redan där kan man ju, utan att dra för svåra slutsatser, att det kan bli problematiskt när man kör en varvbana. Nåväl, vi fick åtminstone starta först, och inte 5 minuter efter samtliga damer som det till en början var planerat...

Axel och jag innan start.

Jag har aldrig varit med om en så kaosartad masterstart. Den var rent av farlig och under all kritik från arrangörernas/UECs sida. Genom stan med massa stolpar, parkerade bilar, avsmalningar, uteserveringar och 90° svängar. Masterbilen körde ryckigt och det blev otroligt mycket start/stopp. Körde utför en backe, sedan en skarp inbromsning då vi skulle svänga vänster ut på en större väg, där trafiken inte var avstängd och vi skulle passera mötande bilar. Nej, det var riktigt jäkla dåligt. När bilen släppte oss var vi svenskar hyfsat samlade, ganska långt bak då folk körde i mötande filer och på trottoarer för att ta sig fram. Det var asfalt i ungefär en minut innan det blev in på en smal stig och tvärnitar där. Riktigt dåligt. Sedan fortsatte startloopen upp och ned på gräskullarna innan vi vek av och körde de sista 3 kilometerna på vanliga varvet. 

När vi närmade oss mål/varvning låg Oliver, Richard och jag samlade med Axel några placeringar längre fram. Det känns bra efter den hektiska starten. Kör igenom ett par svängar, accelererar lite och så PANG. Kedjan gick av. Helvetes jävla röv. Som tur var hände det precis vid den första tekniska zonen, så jag slapp springa någonstans. Alla passerade mig när jag stod där. Mamma och övriga hade inte hunnit dit efter starten ännu, med verktyg och grejer. Ropade runt och frågade om någon hade ett kedjelås att låna ut. Folk började leta och leta och tog fram Shimano kedjor och lås, eller äldre SRAM-delar. Funkar inte. Efter några minuter gräver en hjälte fram ett SRAM T-type-lås och vi får på det på kedjan och jag kunde fortsätta loppet, toksist med flera minuter upp till alla andra. 

Åkte runt och förbannade mig själv i några minuter, innan jag tog ett omtag och fokuserade framåt. Bara för att chansen till en bra placering försvann betyder det inte att man behöver ge upp. Speciellt inte på en så rolig bana, och med en såpass lång tävlingstid som det ändå är. Jag ställde in mig på att köra hårt men kontrollerat, köra ikapp motståndare efter motståndare. Efter en dryg kvart börjar jag se ett par åkare som jag ställer in siktet på. Kommer ikapp och passerar. 1-2. Två åkare inhämtade. Hur många skulle jag klara av att hämta in?

Började komma in i ett bra lunk och kom ikapp ytterligare två åkare några kilometer senare. Körde förbi den första och sedan den andra, Frederic Combert, som tog sällskap med mig ett tag. Brydde mig inte så mycket om honom utan fokuserade på att pusha på mig själv. Efter ett tag säger han att vi kan samarbeta för att köra ikapp fler. Visst, svarar jag men fortsätter att köra på. Ett tag senare kör han förbi och jag lägger mig bakom. 200 meter senare frågar han om jag vill köra om igen, vilket jag gör och sedan ser jag honom inte igen. Passerar första langning och åker sedan in i andra delen av varvet, som mestadels består av flowig, kurvig och asrolig singletrack. Kommer ikapp fler och fler på stigarna och kroppen svarar riktigt bra. Bryr mig endast om min egen prestation och om folk la sig på hjul eller inte struntade jag i. 

Närmade mig tävlingsområdet och får syn på täten, när vi möts vid ett ställe. Tittar ned på klockan och noterar vad tiden är när de passerar där för att sedan kunna räkna ut hur långt efter jag är när jag är där. Den var 1:16:30 ungefär när de passerde. Tänkte att det inte var så farligt, då det inte var så lång sväng för mig innan jag var där. Körde in och körde lite fram och tillbaka på festivalområdet, igenom langning/techzonen där jag körde av kedjan tidigare. Nu var mamma där och jag tog en langning med sportdryck och en med vatten att hälla över mig. Passerade varvning och ut på varv två av tre. Körde förbi två motståndare till, och nu var jag uppe i 10 passager första varvet. Efter att ha varit sist av alla, och 62 startande bör jag vara uppe på 52 plats nu tänkte jag. 

Fick lucka bakåt på de första stigarna och låg 10-15 sekunder framför de tre som jag passerat vid varvningen när vi kom ut på de mer öppna partierna över gräskullarna. Funderade ett tag på att vänta in dem och ta hjälp av dem med dragjobbet, men sedan bestämde jag mig för att köra på själv och om de kom ikapp så kom de ikapp. De kom inte ikapp på gräset och när vi körde över golfbanan, så då tänkte jag att de aldrig skulle komma ikapp igen. 

Ungefär halvvägs in i loppet började motivationen tryta. Fan, är det såhär hela tävlingen ska vara? Ensam med mitt eget huvud utan att se en enda människa. Det dröjde längre och längre mellan varje ikappkörning. Fördelen med att köra själv var att det var väldigt lätt att följa energiplanen till punkt och pricka. Två gel i timmen, varannan innehållande koffein och sedan sportdryck på det. Det kändes fortsatt riktigt bra och det var ingen större dropp i effekten. Nu började dock problemet bli att mastercyklisterna, både dam och herr, var ute på banan också, och jag började komma ikapp dem på stigarna sista kilometerna innan varvning. Oftast gick det rätt bra och smidigt att komma förbi, medan andra gånger blev de arga och ville inte släppa förbi en. Nåja, det spelade ingen större roll.

Vid sista varvning frågade jag mamma hur långt efter jag var, och jag var runt 4-5 minuter bakom Oliver. Det var ändå rätt bra tycker jag. Omkörningarna av mastercyklisterna skedde tätare och tätare, och när de var fler i klunga var det svårt att kunna komma förbi. Sjukt nog kom jag bara ikapp dem på smala stigar, aldrig på öppna gräspartierna. Bortsett från detta tycker jag ändå att jag fortfarande hade bra skjuts i benen på sista varvet. Självklart började jag bli trött och det gick något långsammare än tidigare, men höll ändå ihop det bra. Kom i mål som 45:a, 20:21min efter segraren, ca 16 minuter om man räknar bort kedjebrottet i början. Det är jag nöjd med, en väl genomfört prestation och tävling! Är extra nöjd över att kunna vända uppgivenheten och ilskan till att kunna jaga och ändå göra en bra prestation.

Resultat hittar ni här:

Strava: 

Race Rapport: Engelbrektsturen - 2:a!

 Halloj!

Från vänster: Micke Tjulander, Erik Åkesson, Matthias Wengelin, Hugo Porath & Noel Olsson. 
Foto: Cykelkanalen.se

Jag är väldigt nöjd! En andraplats på Engelbrektsturen bakom Matthias Wengelin är jag väldigt nöjd med.

Jag har inte direkt haft Långloppscupen som högsta fokus i år, när jag vill träna för att vara så bra jag kan vid de tre tillfällena (fyra tävlingarna) i världscupen, samt VM som. Två världscuper har redan körts, och endast en kvar och VM i USA i slutet på september. 

Men Engelbrektsturen. Det är cupens kortaste lopp, både distansmässigt och tidsmässigt, med en hög snitthastighet över 30km/h.

Jag kom tillsammans med Casper Johansson i god tid till Norberg, där det var blåsigt och kylslaget. Det skulle inte vara några förändringar på banan sedan tidigare år, så jag hade i stort sett hela banan klar för mig i huvudet inför start. Värmer upp en sväng med Richard Larsén innan det är dags att dra sig bort mot starten i centrala Norberg. 

Damerna startade 30 minuter innan oss herrar, och vi släpptes in i fållorna direkt efter deras start, vilket är lite dumt då man gärna vill värma upp lite närmare inpå start än så. Det borde räcka med 10-15 minuter innan.

Nåväl, starten gick och det gick ganska hårt första par hundra meterna, innan vi vek in på gräs/grusstigen som tog oss bort till banvallen. Jag låg med rätt bra runt 10-12 man och det gick väldigt lugnt bort på banvallen första par kilometerna. Sedan började folk vilja ta sig fram lite till, när vi närmade oss Klackberg och det började bli lite kritiskt att vara långt fram. Även jag avancerade en aning och tog mig fram runt 6-7 plats när vi körde 180° kurvan och sedan vek upp i första backen. Även här gick det lugnare än vanligt. Vanligtvis börjar det köras på riktigt hårt från botten de ca 90 sekunderna det tar upp, sedan får man återhämta sig utför dryga minuter innan nästa backe på runt 2-2,5 minut tar vid. Men nu gick det relativt lugnt första halvan. Jag hade bestämt mig för att hålla mig så nära Wengelin som möjligt, så när han började sätta fart och ta sig framåt i blåbärsriset till höger om stigen följde jag med honom i hans fartökning. Han ville nog bara vara första utför för han körde på rätt hårt.

Foto: Cykelkanalen.se

Han fortsatte köra en bit in i nästa backe. Jag kände mig oförskämt fräsch fortfarande, och lät Micke Tjulander och Anton Olars gå in framför mig bakom Wengan. Jag kände mig trygg där jag låg, och hädanefter gick det avvaktande igen. Det var en stor grupp tillsammans, jag vet inte ens hur många vi var. Men jag såg till att hela tiden hålla mig bland de fyra första och nära Wengelin. Nästföljande drygt 6-7 kilometerna på grusväg var nästan uttråkande långsamt. Ingen drog hårt och jag låg runt 150 i puls. Det mest stimulerande som hände var att åka och kolla på Olars bakdäck som sakta men säkert förlorade mer och mer luft i en pyspunka. 

Foto: Cykelkanalen.se

Det gick lugnt egentligen hela vägen från Kolningsberg till Stora Malmkärra, där vi gick från en lite mindre grusväg till en större. Där började det tryckas på ordentligt bakifrån och det märktes hur många vi egentligen var i klungan. Det var dock motvind och jag hade bra koll på när den kritiska högersvängen, direkt in vänster på stig skulle komma. Det börjades hetsas ordentligt, jag sa till Oliver i teamet att det kommer en högersväng in på stig snart, innan jag gick ut långt till vänster och tog mig förbi och svepte om på yttern in på stigen och in på Wengans hjul. Han passade på att trycka på på stigen för att eventuellt bli av med någon, vilket vi kanske blev. När första delen av stigen var slut, tog jag en sip sportdryck och Viktor Lindqvist gick om och lade sig framför mig. Vet inte om det var taktiskt eller inte, för när vi kom ut på nästa grusväg släppte han iväg Wengan lite, och jag fick gå om och ikapp när vi närmade oss Väster Djupkärra efter drygt 14-15 kilometer. 

Någon minut senare smyger Viktor iväg lite, Wengan låter honom gå och jag ligger kvar bakom honom. Olars frågar om vi ska släppa iväg honom, jag svarar att jag tänker åtminstone inte köra ikapp. Ingen annan heller tydligen. Men sedan fick Olars nog och täppte luckan fram till Viktor med sin pyspunka. Viktor hämtas in och strax därefter höjer Isak Fjordell Nordin farten och får en lucka som ingen ville täppa. Vi låg ett tjugotal meter bakom honom avvaktande, ingen ville köra hårt.

Vi närmar oss Halvarspenning och vätskedepån där efter drygt 18-19 kilometer. Vi var fortfarande en ordentligt stor grupp, fick inte riktigt grepp om hur många men skulle gissa på över 40 iallafall. Efter ett par hundra meter till hör jag bakom mig att någon går på hjul och sedan massa sladd-ljud och bromsar. Någon hade gått på hjul och ner i backen och fått med sig hela gruppen. Vad jag hört var det kanske 5-6 stycken som lade sig, resterande blev ”bara” hindrade av kraschen. Vet inte riktigt hur många vi var som klarade oss framför, men kanske 14-15 stycken skulle jag tro. Tror dock att vissa som blev hindrade av kraschen kunde ansluta igen. 

Vi började närma oss nästa ”kritiska” del av banan, när vi ska svänga av en mindre skogsväg med två spår, till den s.k. trollstigen. Där brukar det kunna gå fort och eventuellt spricka av något och det är kritiskt vem man ligger bakom. På skogsvägen låg jag direkt bakom Jeppe Dahlström och jag ville ta mig förbi honom innan stigen. Kunde komma förbi och klev in på stigen som femte åkare, i rygg på Hugo Porath. Wengan i front körde på hårt och det märktes. Hugo körde lite stressat och det märktes. Jag sa lite uppmuntrande ord till honom att hålla rullen och vi kom ut från stigen tillsammans, vilket var bra. Lite avspucket bakom där det blivit luckor.

När vi kom till Fragg efter 22 kilometer tog jag en ny flaska sportdryck och en strumpa med is att lägga i nacken. Kunde återhämta mig något och när vi kom bort mot skidspåren/stigen strax före ”Saxbacken” var jag taggad. Visste att en så kort, brant och hård backe på dryga minuten kunde få mig att slita onödigt hårt på efterföljande sprängstensparti. Jag var taggad att köra på uppför Saxbacken och klarade av att gå med utan större problem. På toppen stod Anna Pettersson och hejade och släppte förbi oss åkare som börjat komma ifatt lite damåkare. 

Sprängstensvägarna är aldrig roliga och otroligt mycket jobbiga och krävande än man kan tro. Vågar nästa påstå att det är det jobbigaste partiet på hela banan. Förra året körde Jakob Söderqvist så hårt där så jag trodde jag skulle stryka med. Satan så sprängd jag blev på sprängstenarna då. I år körde Wengan och Micke Tjulander hårt, men inte lika hårt som Jakob gjorde. Kunde gå med och nu var vi betydlig färre i tätgruppen, endast Wengelin, jag, Viktor Lindqvist, Micke Tjulander, Hugo Porath och Noel Olsson. Wengan körde hårt på stigarna/skoterspåren utför tillbaka mot Klackberg och vi började passera fler och fler damer. Tycker överlag det gick smidigt att köra förbi här, till skillnad från på Mörksuggejakten. 

I Klackberg efter drygt halva loppet. Foto: Cykelkanalen.se

Vi kom till depån i Klackberg och såg att vi hade runt 45-50 sekunder bak till nästa grupp. Strax efter Klackberg tog jag ett par flaskor med isvatten och hällde över mig för att försöka hålla nere kärntemperaturen något. Tog täten in på nästa stig och var inte riktigt beredd på att överfarten över asfaltsvägen inte var första stigen över, utan att man svängde över 3-4 meter senare. Jag svängde rakt in i bandet och var tvungen att trassla mig loss. Förlorade inget på det förutom positioner, men det var skit samma. 

Nu väntade Engelbrektsturens kanske lättaste, tuffaste kommande 8 kilometer, med först ”Dansarbacken”, som är en grusbacke på strax över 4 minuter. Dock skulle man väl snarare kalla det för slakmota än backe, då det endast är runt 50 höjdmeter som man tar på de drygt 1500 meterna. Men det brukar kunna gå ordentligt hårt uppför där, men nu var det ingen som ville ta tag i taktpinnen och grilla övriga. Sedan kommer utförsbacke, följt av platt grusväg bort mot Håsjön och Håberget. Uppför Håberget är det backpris och där brukar avgörande attacker sättas in, som minst sållar fältet. Jag var inställd på hårdkörning av Wengelin och Viktor som båda kör för Länna Sport, eller Micke som kanske hade sin sista, bästa chans uppför innan lite mer stig-baserad cykling väntade. 

In mot Håberg låg Hugo Porath och Viktor Lindqvist sida vid sida, bakom dem var Sundet-duon Micke och Noel följt av mig och Wengan. Såg att Wengan började skaka lår strax innan backen och det tog jag som ett tecken att inga watt skulle sparas upp här. Dock skulle han behöva passera alla ute i lösgruset för att ta sig fram, och det gjorde han inte. Inte inledningsvis. Men när försa ”branten” var avklarad körde han. Jag var lite instängd, samtidigt som jag var trött. Viktor gjorde ingenting åt det, inte heller Hugo. Micke reagerade när Wengan redan kommit iväg och gick förbi och började köra, tillsammans med Noel. Jag hakade på dem men Wengan hade redan fått 5-6 sekunder. 

Jag gjorde allt och gick om för att försöka minimera skadan fram och jag tycker helt ärligt att jag lyckades riktigt bra med det. Luckan fram växte inte och det sprack av en aning bakom mig. Låg på samma avstånd mot Wengan upp över spurtpriset men därefter hade han en växel till medan jag var toksprängd. De andra kom in på mitt hjul utför och här hade Wengan en betydligt högre fart. Var riktigt nära att köra av vägen i en svepande vänstersväng som jag trodde var betydligt mindre skarp än den var. Förlorade fart och momentum. Vinkade fram Micke och la mig bakom ett tag. Men sedan tog jag mig fram igen, lagom till vi skulle svänga in på nästa stig. Chanserna att köra ikapp Wengan var nog borta, men jag kanske kunde skaka av mig någon sista 20 kilometerna. Körde på på stigen och kom ut med Hugo på hjul, med 5-6 sekunder bak till Micke, Noel och Viktor. Jag och Hugo började köra men märkte att de var påväg ikapp igen. Slog av lite på tempot när de anslöt. 

Foto: Cykelkanalen.se

Därefter började Micke köra som en galning på stigarna bort mot Nordansjö. Började känna lite krampkänningar komma smygande i vänster vad, samt i höger insida lår. Men jag låg klistrad på hans hjul med Hugo bakom. Märkte att Noel, och främst Viktor hade det kämpigt på stigarna när det gick hårt, vilket var bra. Vi kom till langningen vid Nordansjö och jag tog sportdryck och isvatten. Jag körde på allt jag kunde på stigen längs med ”kanalen”, men farten var tydligen inte tillräckligt hög för Micke dundrade förbi och höjde tempot. Vi började köra om fler och fler damer, men såg inte längre Wengan framför oss. I denna farthöjning började jag dessutom få en ordentlig håll, sån håll som smärtar något otroligt. Kunde knappt tänka på annat än att ta djupa andetag. Kunde inte köra hårt på grusvägarna utan ”myglade” lite, i väntan att det skulle släppa något. Efter ett tag släppte det, men då kom vi till sista stigbacken upp mot Konstkanalen. Där tog jag ett bättre spår än Micke, kom förbi och körde mitt tempo. Det klarade han inte av, så han körde förbi igen och höjde tempot. Nu hade min håll avtagit något, men vänster vad, höger insida och vänster baksida var illa ute när det kom till kramp. Insidan krampade redan, men övriga balanserade på en väldigt tunn tråd. 

Vi hade lyckats bli av med Viktor och Noel dinglade runt 15-20 meter bakom. När vi kom in på elljusspåren runt Nordansjö igen var krampen ett faktum. Kunde dock trampa bort det mesta av den. Vid tidspasseringen vid Nordansjö hade vi tappat hela 1:45 minut på Wengan, men nu var det bara knappt 10 minuter kvar, och majoriteten av det på banvallen tillbaka mot Norberg. Jag kunde knappt hålla över 300w i mina förningar för att försöka motverka krampen. Micke drog betydligt hårdast av oss. Jag började tänka på avslutningen. I en spurt tar nog Hugo mig 9/10 gånger, men Micke borde jag kunna slå, trots kramp. Var nästan inställd på en tredjeplats som bäst, men med stora möjligheter att bli fyra. Hugo och Micke kändes så grymt starka. 

Sista kilometern innan mål går vi in på stigen genom gruvparken. Sista 500 meterna kom vi ut på asfalten och skulle ta oss runt kyrkan. Micke låg först, jag bakom och Hugo bakom mig. Vi vek ner 90° höger längs kyrkan. Hugo drog igång tidigt till vänstern, och ville ta innern. Han tog sig förbi mig, och jag förflyttades automatiskt ut mot yttern. Micke såg Hugo och stängde honom lite, samtidigt som jag märkte att jag kunde svepa dem båda på yttern och ha en betydligt högre utgångsfart. Vi var fortfarande bara halvvägs runt kyrkan men det fick bära eller brista. Jag fortsatte spurta. Nästa vänstersväng. Sneglade bak, såg Hugo några meter bakom. Tog sista svängen in på upploppet och fortsatte spurta. Kollade bak igen och såg att han inte närmade sig, och jag rullade över mållinjen som 2:a och som segrare av en spurt, sjukt nog. Lite tur måste man ha i livet. 

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

En andraplats är ett nytt personbästa för min del och det är jag riktigt nöjd över! Är även nöjd över spurten, att jag agerade på instinkt och det funkade. Wengan hade distanserat oss med över 2 minuter sista 20 kilometerna, så det skulle mycket till att rå på honom även om jag hade klarat av att gå med uppför Håberget. 

Från vänster: Micke Tjulander, Erik Åkesson, Matthias Wengelin, Hugo Porath & Noel Olsson. 
Foto: Cykelkanalen.se

Resultat: Från Engelbrektsturen

Strava:

Race Rapport: Mörksuggejakten

 Halloj!

Ursäktar om jag är lite sen med tävlingsrapporten från Mörksuggejakten. Jag hade nästan skrivit klart hela texten när utkastet tyvärr försvann innan jag hann spara. Så nu fick jag skriva om alltihop...

Då har årets fjärde deltävling i Långloppscupen genomförts. Men min andra, då jag missat både Lida Loop och Ränneslättsturen.

Veckan innan tävlingen kände jag mig väldigt matt och trött, både fysiskt och mentalt. Är övertygad om att förra helgens världscup slet mer än vad jag trott, i samband med långa bilresor till och från franska alperna. Men här kan ni läsa tävlingsrapporten från Frankrike.

Väderprognoserna utlovade molnigt och regn under söndagens tävling i Rättvik. Jag stod länge och velade mellan att köra lite mer lättrullade Thunder Burt däck, eller Maxxis Aspen, som jag nästan alltid kör. Valde till slut att köra Thunder Burt och det fungerade bra, trots regn och bitvis hala partier.

Inför start var jag inte övertygad om att jag skulle orka med intensiteten. Det var en månad sedan jag körde hårt senast (helt annan intensitet i långloppsvärldscupen då både längd, höjdmeter och tid var betydligt mer). Sedan har man alltid lite småångest inför Vida Blick. Den längden på intensitet är min största svaghet.

Starten. Foto: Cykelkanalen.se

Men vi startade 10:05, 20 minuter efter damernas start. Vi han kanske en minut bakom masterbilen innan det började duggregna. Masterbilen tog oss lugnt igenom Rättvik, men alla visste vad som väntade så fort den släppte oss. Vida Blick. Drygt 2,5 kilometer lång backe med 175 höjdmeter. Det brukar gå stenhårt uppför och spränga fältet. 

Vi kom till botten av Vida Blick och det började köras. Jag låg med långt fram, runt 10 placering ungefär. Backen går i tre branta sektioner, med lite platt mellan. Jag kände min riktigt bra halvvägs upp i backen, mycket bättre än vad jag väntat mig. Avancerade fram lite i fältet och tog mig upp längre fram till vänstersvängen med drygt 2:45 minut kvar. Därifrån brukar det gå riktigt hårt upp till backpriset. Farten trissades upp och med en och en halv minut kvar till toppen såg jag att jag hade Jakob Söderqvist på hjul. Släppte lucka fram och fortsatte i samma intensitet när de framför ökade på inför backpriset. Det sprack upp till mindre grupper framför, med Larsén, Wengelin och norske Östen drygt 5 sekunder framför en grupp med Norén, Olars, Lindh, som sin del var drygt 5 sekunder framför Oliver Vesterlund, Forsell, Tjulander, Mård och Hylén som var drygt 5 sekunder framför mig, Porath och Söderqvist. Kände mig dock för första gången lugn på toppen, hade fortsatt en bra känsla och hade absolut inte gått för hårt. 

Jakob körde om och hade siktet inställt på täten. Jag lade mig på hans hjul och fick en fin resa fram på efterföljande grusvägar. Den rullen ville jag inte släppa resten av loppet. Såhär bra har det aldrig känts i den här delen av Mörksuggejakten. Grusvägarna längs fäbodarna började ta slut och folk började positionera sig för det kritiska efterföljande stigpartiet. Jag tog mig fram lite, men det var fortfarande många framför. Det blev luckor framför i gruppen, och jag började bli lite orolig. Fan, ska man behöva ansluta igen. Men jag glömde bort att jag låg på Jakobs rulle, och när vi kom ut på grusvägarna ner mot Furudalsvägen började han gasa igen. Låg på ordentligt för att ligga med på hjul, samtidigt som vatten och lera sprutade upp i ögon och ansikte så jag inte såg någonting. Hade tagit av mig glasögonen tidigare, då de immade igen men det var knappt bättre sikt utan.

Foto: Cykelkanalen.se

Jakob gasade ikapp gruppen framför med Larsén, Norén och någon till, men vi svepte förbi dem och fortsatte. Väl nere vid Furudalsvägen var det som vanligt en chikan för att dämpa farten, innan vi gick in på en grässtig längsmed asfaltsvägen. Jakob körde otroligt hårt samtidigt som jag började få lite håll på vänster sida. Det gick dock snabbt över. Kom ut på Österängsvägen och vi försökte gå ikapp täten. Jakob drog hårt inledningsvis och lämnade sedan över till mig. Vi knapade in lite, jag växlade och fick fram Hugo. När vi hade några sekunder kvar fram så var det ingen som riktigt ville gå in för att ta sista meterna, så det blev lite stiltje. Då attackerade Jakob hårt in på grusvägen och bombade sedan ikapp hela gruppen. Jag var med på hans attack och slet hårt för att gå med. Efter drygt 3 minuter kom vi ikapp täten igen. Tänkte att nu skulle man kunna återhämta sig lite. Slappnade av i två sekunder innan Jakob satte in en ny attack. Jag såg den tidigt och kunde gå med på hjul in på nästa stig. 

Hade inte kunnat slappna av ens en sekund sedan masterbilen släppte, och upptäckte också att jag glömt få i mig energi. Tog en gel och en sip sportdryck. Längs grusvägarna bort mot Övre Gärdsjö fick vi till ett bra samarbete och jag tror alla var nöjda att hinna återhämta sig lite. Vid Gärdsjö fick vi langning och jag tog en ny flaska sportdryck, trots att jag knappt hade rört den jag hade sedan tidigare. Körde på och vidare genom byn och över träbron över sjön Gärdsjön. 

Vi var fortfarande en stor grupp men jag såg till att hålla mig långt fram. Hade Oliver från teamet med i gruppen vilket var riktigt bra. Jag låg som sämst på fjärde rulle bakom Jakob, Axel och Wengan. 

Foto: Cykelkanalen.se

Jakob höll högt tempo och det började sållas lite bakom. Fler och fler tvingades ge sig. Vi började komma ikapp grupper med damer som startat 20 minuter före, och det kunde vara lite problematiskt att ta sig förbi när det var grupper med damer och en stor grupp med herrar. På grusvägar var det inga problem, på stigarna kunde det bli lite rörigt och stressigt tyvärr. 

Foto: Cykelkanalen.se

Efter drygt 36 kilometer ökas farten ytterligare när Jakob kör, och han och Wengan får en liten lucka till Axel. Norrmannen Östen klipper luckan och de tre kommer iväg lite. Axel är trött och växlar fram mig när vi kommer ut på grusväg. Jag täpper luckan med Axel och Oliver på hjul, men det har kostat mycket. Nu är vi en tätgrupp med Jakob, Wengan, Östen, jag, Axel och Oliver och bakåt ser vi ingen. Men jag var riktigt trött nu efter drygt 1:20h. Hade fått i mig för lite energi och kroppen började säga ifrån och påminna sig att det bara var en vecka sedan världscupen i Frankrike. Axels kropp svarade exakt likadant som min, samtidigt. 

Strax innan banans andra längsta backe i Västanå efter 41 kilometer tvingas jag ge mig. Axel och Oliver täpper luckan fram, men Axel släpper snart han också. Jakob kör otroligt hårt i backen med Wengan, Östen och Oliver med sig, medan jag kommer ikapp Axel i mitt tempo. Båda lika uppgivna. Går upp och drar och Axel släpper några meter, och så ligger vi ett bra tag. Jag ensam, Axel ensam 7-8 sekunder bakom. Jag försöker ändå i några kilometer att gneta mig ikapp, men de släpper aldrig upp farten där framme. Inser att det är lönlöst när jag kommer ut mot Östbjörka och langningen där. Det blåser ordentlig motvind. Ser Axel ensam bakom mig, men strax där bakom en grupp med Larsén, Norén, Olars, Filip Mård och Micke Tjulander. 

Det är lönlöst att jaga ensam så jag släpper upp och väntar in den gruppen. Intog en gel och sportdryck med hopp om att få tillbaka lite energi. Det gick betydligt mer sansat i denna grupp och jag försökte återhämta mig. Det kändes ändå rätt bra men kroppen sa kraftigt emot så fort det gick hårdare än tröskeleffekt.

Vi kom bort mot Nittsjö och den lilla loop på motionsspår som körs där. Larsén började köra hårdare uppför där och jag fick slita för att gå med. Det samlades dock ihop igen bort mot grusvägen och Nittsjöbacken. Där gasade Norén och Larsén på ordentligt och fick med sig Micke och Olars, medan jag och Axel fick släppa även denna grupp. Mård körde förbi och anslöt fram och jag började köra ifrån Axel mer och mer. Allt över tröskelintensitet sa kroppen nej till. Nåväl, kom upp till Västberg och hade väl drygt 15 sekunder fram till gruppen, men Mård hade släppt dem och låg mellan oss. På asfalten utför från Västberg kommer jag ikapp Mård och kör förbi i jakt på gruppen framför. Filip går inte med i den fart jag tog med mig från utförsbacken, men jag lyckas heller inte komma ikapp de andra. 

Nu går vi in mot Markusbacken och det backpris som finns där. Det trycks på ordentligt framför och jag ser att de kör ifrån mer och mer, men jag fortsätter att trycka på så mycket som kroppen tillåter. Kommer bort till Backa, med en dryg mil kvar till mål. Där står de med sista langningen, men jag tog bara vatten och kastade sedan flaskan. Tänkte att jag skulle kunna köra in de dryga trettio sekunderna jag hade fram på stigarna de sista 8-9 kilometerna. Höll en jämn fart och såg dem framför mig med ungefär samma avstånd som tidigare. Jag tog inte in, och de utökade inte. Till slut insåg jag att jag inte skulle komma ikapp dem, och gav upp jakten. Körde de roliga stigarna längs med Enån bort mot IK Jarl igen. Kom ut närmare området och fick syn på Jakob som låg ensam, och med gruppen med Larsén, Olars, Norén och Tjulander mitt emellan mig och Jakob. Det skulle dock krävas något alldeles extra om jag skulle köra ikapp en dryg minut de sista två kilometerna, och inte med den känsla jag hade för tillfället. Körde de sista två kilometerna och gick imål som 9:a, drygt 2:40 efter Wengan som vann. 

Det jag tar med mig från loppet var att det kändes oväntat bra första timmen, med tanke på att jag inte kört något högintensivt på en månad, samt att jag hade världscupen  och bilresor i kroppen. Mentalt trött. Men känslan första timmen tar jag ändå med mig framåt. 

Foto: Cykelkanalen.se

Resultat: https://results.neptron.se/#/morksuggejakten2024/results?pageSize=25&raceId=99

Strava:

Highlights från Megève:

 Hej!

Om det inte räckte med att läsa min tävlingsrapport från världscupen i helgen har nu även UCI MTB World Series släppt en 16 minuter lång highlights-video från tävlingen. 

Där får ni verkligen se vad vi har att göra med :)

https://www.youtube.com/watch?v=6wtFOGULi4Q