I SWE igen.

Halloj.

Tillbaks i Sverige igen och tillbaka till rutiner, havregrynsgröt och gott kaffe.

Efter 4 av de hittills hårdaste dagarna på cykeln i mitt liv har jag väldigt sliten, både fysiskt och mentalt. Därför har jag valt att ta denna vecka som lugn återhämtningsvecka för att låta kroppen smälta helgens bravader. Idag kändes kroppen helt okej faktiskt, bättre än huvudet som fortfarande är slappt. Efter 2,5 vilodagar hoppade jag kl 18:30 upp på TC:n, för att snurra benen och ta i lite. Hade ingen plan innan utan bestämde mig efter 8 av de 10 uppvärmningsminuterna att köra 4x4, varav första 2 minuterna på varje intervall på tröskel sedan öka och köra max.

Kör aldrig med wattmätare, puls eller kadens utan bara på känsla, vilket jag tänker är bra. Tror inte på att rikta in sig alltför mycket på siffror och jämföra hit och dit med den och den, för det är i själva verket svårt att jämföra sig med någon annan genom siffror då man är olika från person till person. Kör man med siffror tycker jag att man bara ska jämföra med sig själv isåfall.

Hur som helst kändes intervallerna riktigt bra och kontrollerade och det kändes betydligt bättre än vad jag trodde det skulle göra.

Efter fyrorna körde jag 8x1min enbensintervaller för att träna rundtrampet mer. De är faktiskt brutalt jobbiga de också eftersom att man verkligen måste jobba med benet hela vägen runt, det går inte att fuska på något sett där. 4st på varje ben och man var rätt svettig efteråt.

Efter några minuters nedvarvning körde jag 16 min bålövningar, av vilka jag redan nu har lite träningsvärk av, då jag körde några annorlunda övningar än de vanliga jag brukar köra.

Cyprus Sunshine Cup stage 4, sista dagen

Halloj!

Återigen en dag i sadeln, och om gårdagen lät jobbig på min text var det en dans på rosor jämfört med idag. Idag var det mer breakdance på spikmattor som gällde.

Det hela började igår kväll då min mage började uppföra sig konstigt efter att ha fått i sig 4st gels och nästan 2 liter sportdryck under tävlingen. Jag kände mig illamående och hade ont i magen som aldrig förr. Fick därför inte i mig någon kvällsmat, vilket inte var optimalt. Sov dock relativt bra och när klockan ringde kl 06:30 kändes kroppen överkörd, men över kontroll.

Åkte bort mot tävlingsområdet långt innan vår start som gick kl 13. Hann med att heja fram Tommy till vinst i gubbar 100 klassen, hejade fram Gunn Rita till etappseger i damelit och Alexandra och Linn till bra placeringar totalt och för dagen. Sedan var det våran tur. Kroppen kändes relativt okej under uppvärmningen med tanke på omständigheterna. Trodde det skulle bli en fin dag i sadeln, och kanske klättra nån placering i totalen.

Det var galet varmt ute när starten gick. Hade inte kört banan innan så hade ingen aning om hur den såg ut. Vi skulle iallafall köra 4 varv efter en 5 km lång startloop. Hade glömt bort hur jävla jobbigt XCO är från start så sprängde mig nästan i starten för att komma med bra. Hamnade ett tag tillsammans med Adam, men han verkade alldeles för sprättig för mig så släppte iväg honom. Fångade dock in honom igen efter ett tag, gick om och förbi innan han gick om och förbi igen. Den känslan som kändes okej på uppvärmningen var ett minne blott och rövbenen var ett faktum.

Efter startloopen och ett varv trodde jag aldrig att jag skulle överleva dagen. Banan var brutalt mycket värre än vad jag trodde den skulle vara, många höjdmeter i värmen, både långa slakmotor och branta jävulska backar. Efter ytterligare ett varv hade hälften körts i princip och varje stark cell och molekyl i kroppen skrev av protest och la av.

På tredje varvet kom plötsligt Erik Gunnarsson som skjuten ur en kanon bakifrån och körde förbi och var utom synhåll efter bara några sekunder. Satan så han hade fått upp farten. Ju närmare målområdet jag kom ju mer kollade jag bakåt, nästan väntandes på att Kulhavy och company skulle komma bombades förbi en och varva mig. Men när jag korsade mållinjen för att gå ut på fjärde och sista rundan blev jag less att de inte hade kommit, nu var jag ju tvungen att cykla ett helt jävla varv till på den där helvetesrundan. Det gick bara långsammare och långsammare och det var ett under att inte ens egen skugga drog ifrån en.

Banan var upplagd så att det var en längre loop, sedan kom man in på målområdet igen, sedan ut på en andra, kortare loop. I slutet på den första av looparna var lagningszoonen där massor stod och hejade. Energin som man naturligt får av hejarop utifrån brukar hålla i sig några minuter, eller iallafall någon minut. Nu var det över på en sekund, max. Huvudet var less, kroppen var less och benen var less. Sista kortare loopen var över relativt snabbt ändå på sista varvet. Snabbt om man jämför med en överkörd groda, långsamt om man jämför med alla andra cyklister. Minuterna tickade på, svetten rann och jag blev mer och mer less. När skylten visade en kilometer kvar hörde jag någon växla en bit bakom mig. För helvete, tänkte jag, låt ingen mer fara och och förnedra mig. Kunde koncentrera mig de sista 1000 meterna in under målfållan och kom i mål efter nästan 1:40h slit i solen med en kropp utan några helt fungerande muskler kvar. Placering vet jag inte, förmodligen dålig. Tappade dock ingen placering i totalen, utan kom 46:a efter alla fyra deltävlingar.

Cyprus Sunshine Cup stage 3

Halloj!

Överlevt ännu en etapp här nere på ön, men det var knappt.

Idag var det dags för dessa dagars hårdaste och längsta etapp, eftersom att gårdagen tydligen inte var tillräckligt jobbig. Denna gång gick starten i Lythadontras, byn som vi cyklade och fikade till för nån vecka sedan. Solen stekte på vid starten och garmin visade 25 grader varmt. Skönt, men nästan lite för varmt att tävla i.

Starten gick och jag kände hur benen jobbade för att komma igång, men hade en riktig rövkänsla från start idag. Var bland de första som släppte klungan redan i masterstarten. När allt sträcktes ut sedan och smågrupper bildades kom jag ifatt Erik och Adam som också släppt rätt tidigt. Vi jobbade tillsammans ifatt ett annat gäng. Benen kändes som ruttna ihåliga stockar och efter 6-7 kilometer med i princip bara asfalt och grusvägar i slakmotor märkte jag att benen inte ville bättra sig, så jag lugnade mig lite och lade mig längre bak i vår klunga där vi fortfarande var tre svenskar, en norsk, en rumän, en kazhak och nån till.

Om jag igår hade en högre växel än normalt i dieselmotorn hade jag backen i från start idag, sedan långsamt jobbade mig upp på 3an.

Efter nån mil splittrades klungan och Adam och nån mer släppte medan vi andra kom ifatt Kenneth och Cato från Gunn-Ritas team. Passerade dem i princip bara och de släppte direkt. Det blev jag förvånad över, då Kenneth var riktigt stark igår. Det kändes som om det gick uppför hela tiden och efter ett tag till kom vi ifatt Grant Ferguson idag igen. Han verkar inte vara i den bästa formen hittills i år. Men efter lite nerförsbacke och när den allra längsta stigningen började stack han iväg för att aldrig bli sedd av oss igen. Efter en lång tid uppför på grusvägar och asfalt tänkte jag att vi borde ju för helvete nästan vara uppe. Kollade ner i styrstammen för att kriga mig med. Men då sa plötsligt Erik "dit upp ska vi" och nickade upp mot golfbollen högst uppe på den högsta toppen. Ville i det ögonblicket lägga mig i diket och vänta på att nån militär skulle komma och skjuta en, för hade en riktig svacka i de annars dåliga rövbenen då. Men efter nån kilometer till på asfalten svängde vi in på en stig för att där fortsätta klättringen mot vad som kändes var en planet långt upp i himlen.

Erik låg först och jag låg sist i vår 6 man stora klunga med två rumäner, en norsk och en annan nationalitet på stigen, så det var ingen kamikaze-fart, vilket jag var djupt tacksam över. Efter vad som kändes vara ett antal mil på stigen, men i själva verket var max ett par kilometer kollade jag på garmin och skulle se hur långt det var kvar upp. Visste ju att bollen på toppen var på runt 1200 meters höjd över havet. Vi var på strax över 600 möh. "Svordomar i huvudet". Bra långt kvar alltså. Gnetade på och märkte att en efter en passerade vår klunga Erik, och strax därefter gjorde jag det också. Sa åt han att hänga på men han tappade. Nu var vi fem, men strax därefter fyra då en till släppte.

Några minuter senare nådde vi asfalten, galet skönt det. Kändes dock som om jag skulle få kramp i framsida lår, så tryckte i mig ett par av Enervits kramptabletter och det verkade funka galant. Hade dock varit tvungen att släppa de tre andra grabbarna, men låg stabilt 20 meter bakom. Med ca 1 km kvar till lagningen hörde man mamma ropa heja uppifrån, så jag fick lite extra krafter och körde ifatt grabbarna igen. Kände mig där och då riktigt stark så gick upp i tät och sprittrade gruppen. Låg ensam vid lagningen efter 40 km, där jag trodde att klättringen skulle vara slut, därav rycket. Icke sa nicke då asfaltsstignignen fortsatte i 3 km till och drygt 300 höjdmeter. Rumänen, norsken och den tredje mannen stack om och ifrån mig, men jag la mig på ett tempo som kändes bra. Såg då och då Isak högre upp i backen och tog tid. 1:10 efter. Några hundra meter senare 1:20 efter. På toppen 1:30.

Stigen utför började direkt, och jag låg ensam. Låg inte på max utför, då jag inte litade på mig själv efter över 40 km uppför i 2 timmar, samt ville jag hellre ta det lite lugnare än att punka idag igen. Blev då ikapp och ifrånåkt av två killar, men de brydde jag mig inte om att försöka hänga på ens. Ville inte krascha och skada mig och hade ingen annan än mig själv att visa upp mina utförskunskaper till där och då.

Kom efter ett bra tag ut på grusvägar igen, och låg ensam hela tiden. 20km kvar. Kollade garmin. ca 200höjdmeter kvar till 1800, som dagens etapp skulle ha. 15 km kvar. Kändes som om det gick jävulskt långsamt när man inte såg någon framför sig att mäta fart med, så jag åkte nästan och väntade på att se någon bakom mig. Ett tag körde vi på samma grusvägar som igår, men när det var 10 kilometer kvar svängde vi bort i riktning Lythadontras igen. Låg och kollade bakåt ständigt och väntade och väntade. Ingen kom. 8km kvar. 7. 6. 5. Nu började jag tro att ingen skulle komma. 4. 3. Nu är det lugnt, tänkte jag när det började bli platta vägar. men sen kom jag och tänka på sista 3 kilometerna igår och tänkte om, det är inte lugnt. Kolla vart du kör. Gör inget dumt. 2km. Snart framme, du har överlevt. Kollade återigen mer bakåt än framåt, men när jag kom in på sista 500 meterna kändes det lugnt. Såg dock en Kazhak som bara var 10-15 sekunder framför. Började gasa på ordentligt, men hann inte om. 1 sekund bakom honom på tiden 2:50 nånting. Plats 44. Sju placeringar bakom Isak och runt 3 minuter bak. Höll alltså ihop loppet rätt okej trots ensam och safe-körning sista 25km.

Klättrade från 52 till 46 plats i totalen, men nu börjar det bli för stora avstånd för att kunna göra något mer imorgon på XCO:t.

Är trots allt nöjd med dagen trots rövben, men det verkar som om fler än jag hade det. Sista dagen imorgon, sedan hemåt Sverige på måndag. Ska bli rätt skönt ändå.

Strava:

Cyprus Sunshine Cup etapp 2

Halloj!

Idag var det dags för andra etappen här på Cypern, en Point to point som både startade och gick i mål i Lefkara. Starten gick i masterstart från stan ut mot Vavastinia. När bilen släppte oss drogs tempot upp rejält och klungan splittrades. Jag släppte rätt tidigt och tog mitt tempo på asfalten de första 9kilometerna upp till Vavatsinia. Kom snabbt ifatt och om Adam som släppte klungan strax efter jag gjorde det. Sedan även Erik som hängde på mitt tempo och vi kom ifatt en rumän efter ett tag. Vi tre låg tillsammans hela vägen upp till Vavatsinia där det bar utför ca 150 höjdmeter innan det bar uppför igen i nästan 600 höjdmeter till. Erik och jag fick en lucka till resterande och låg tillsammans ett tiotal sekunder efter Isaks klunga. Jag jobbade ikapp den klungan där även Gunn Ritas man Kenneth Flesjaa jåg med i. Isak ryckte dock ifrån dem innan jag kom ifatt.

Jag hade bra dieselmotor och lyckades snabbt spräcka den gruppen och fick med mig Kenneth på hjul. En riktigt härlig norrman som också han kan cykla fort och var kul att tävla tillsammans med honom. Vi två kom ifatt två starka rumäner efter ett tag och vi fyra hjälptes åt i andra delen av backen. När vi endast hade ett par hundra meter kvar såg jag en individ i gula kläder en bit framför och upptäckte att det var Emil Linde. Ökade tempot lite, droppade Kenneth och de båda rumänerna bakom mig och kom ifatt Emil precis på toppen efter första lagningen. Enligt strava tog första klättringen 56 minuter från det att masterbilen släppte oss, så det var en rejäl backe. Är dock riktigt nöjd över att jag endast var 1:03 efter Isak aka bergsgeten uppför backen!!

Emil sa att jag skulle åka om honom innan vi åkte utför på singletracken så jag körde förbi. Vi låg tillsammans en bit och även Kenneth och rumänerna låg på hjul nu. Stigen var lite mer uppkörd idag än när vi provkörde häromdagen, men det var bara bra. Klarade av att köra hela stigen utan att få punka vilket var riktigt skönt.

Nu var det i princip bara grusvägar kvar ner mot dammen i runt 30 kilometer. Låg i en bra klunga med Linde, en av rumänerna och Kenneth. Vi hade bra samarbete och körde förbi Thomas Litscher som hade punkat. När det var runt 10 kilometer kvar kom vi ifatt en trött Grant Ferguson. Med 8 kilometer kvar ryckte Linde lite i en backe och fick en lucka, men en minut senare kom Thomas Litscher ifatt och om i världans fart och drog med sig Grant upp till Linde. Rumänen släppte och det var bara jag och Kenneth kvar som samarbetade grymt bra.

Med 5 kilometer kvar började krafterna tryta lite, och det var även där den sista målbacken på 300 höjdmeter började, resten av vägen in i mål. Kenneth fick några meters lucka men behöll den en bra bit. Vi kom ifatt och om Grant igen som såg ut att vara rejält trött. Med 2,5 kilometer kvar hade Kenneth en lucka på säkert 15-20 sekunder och ett par hundra meter senare hände det som inte får hända. Jag skar upp bakdäcket och hörde hur det började pysa. Helvetes jävla skit skrek jag tillsammans med ett antal andra fula ord på svenska. Stannade och tog av hjulet för att sätta i en extra slang, medan konkurrent efter konkurrent körde förbi. När jag fått i luft i däcket igen skulle jag få på hjulet igen, och då svisha adam förbi. Helvete också, ännu en svensk före mig nu. Om inte annat krånglade det även att få på hjulet med den axel jag har sittandes på, då man behöver en insektsnyckel för att ta av och på hjulet. Blev mer och mer stressat och det tog ett par extra minuter innan axeln gängade i, vilket jag inte hade råd med. Både Alexandra och Linn hann förbi innan jag kom på cykeln igen och kunde cykla resten av backen upp till mål, på en besviken placering. Slogs tillsammans med Kenneth om en 36/37 placering men nu kom jag 50 nånting, runt 9:30 efter Kenneth i mål.

Riktigt surt men det är en dag imorgon också. Ska ta med mig den fina och starka känsla jag hade både idag och igår och leverera ett bra resultat imorgon och på söndag. Men det är alltid tråkigt när nåt annat än ens fysik sätter stopp. Men så är det för alla när det gäller materialsport antar jag.