Cyprus Sunshine Cup 2019!

Halloj!

Längesedan nu. Vinterträningen har gått helt okej och jag har kunnat hålla mig frisk, vilket alltid är skönt.

Varnar för lågt inlägg så hämta kaffet.

Just nu befinner jag mig nere på Cypern, som börjar bli en tradition nu i februari månad. Cyprus Sunshine Cup brukar vara en fin tävling och ett bra tillfälle att checka av formen. Cupen består av fyra deltävlingar, med en kortare prolog på 13,5 kilometer, med 700 fallhöjdsmeter och 140 höjdmeter. Som gjort för att cykla fort. Etapp två är en point to point på 53 kilometer och nästan 1900 höjdmeter, vilka de flesta man tar i en klättring den första timmen. Etapp tre är även den en point to point på 62 kilometer och strax över 2000 höjdmeter. Sista etappen är ett vanligt XCO-lopp, en startloop sedan en varvbana på 5,5 kilometer.

Etapp 1: Prolog
Prologen är alltid en intressant historia då, trots sin korta tävlingstid och att man mest kör utför, kräver sin energi och man är helt slut i mål. Med start en och en, med en minut mellan åkarna krävs det att man klarar av att pressa sig utan människor runt om kring.

Jag startade 14:18 lokal tid, en minut efter Vilgot Lindh. En timme innan start började det regna och åska, och då man tävlar genom byn Pano Lefkara blev man lite orolig att det skulle vara snorhalt på gatstenarna inne genom byn. Regnet hade avtagit lite till det var dags att starta, men det var fortsatt blött. Tänkte att jag skulle köra lite safe genom byn sedan gasa resten. Starten gick och jag kom iväg okej. Med blöta, hala stenar och lera var jag lite för feg för att släppa på på första stigen ner till byn. In i byn är det en trappa som man ska nedför. Ogillar starkt att cykla utför trappor men det gick bra. Följde min plan och tog det lite lugnt de få minuter genom byn. Kom efter ett tag förbi Vilgot som hade punkat inne i byn och fått i luft, så han lade sig bakom mig. Strax senare råkade jag ta fel i en sväng och svängde vänster istället för höger, som tur var märkte Vilgot det och skrek åt mig att vända. Tappade 20-30 meter på honom in i första backen på ca 80 höjdmeter. Trampade ifatt det ganska direkt och la mig bakom Vilgot som körde hårt. Tvingades släppa ett par meter i den brantaste delen men kunde återansluta när det plattade av lite. Gick om och tyvärr hade Vilgots lagning på punkteringen inte hållit och det pös ut mer och mer luft. Fortsatte köra på hårt uppför och kunde vila upp mig lite på brandgatan ner. Dock är det riktigt jobbigt att cykla utför också, när det är blött, halt, och stenar vassa som knivar runt om kring en, och de är det inte kul att krascha på i över 50 km/h.

Släppte upp bromsarna så mycket jag vågade på brandgatorna och kom ganska snart ikapp killen som startade 2 minuter framför. Tog mig förbi på ett fint sätt och fick fritt fram på den sista stigen innan man kom ned på dammen med 5 kilometer kvar till mål. Märkte då att mina växlar krånglade på de tyngsta, förutom den allra tyngsta. Det hackade och hoppade ju mer jag tog i, så tvingades köra på lätta växlar, samt den allra tyngsta. Men det var inget som saktade ner mig värst mycket, men det var fruktansvärt irriterande. Resten av loppet gick för det mesta på slingrande grusvägar ned mot byn Skarinou och målet. Passerade ytterligare två killar som gick vid sidan om med punktering. Tog mig i mål på en helt okej tid och en 32:a placering. Det kändes bra. Det bästa med dagen var att Micke Olsson fick stryk av mig. ;)



Etapp 2: Point to Point
Detta är väl egentligen inte en point to point, då start och mål är på samma ställe. Men då de startar tidtagningen efter ca 5km så blir det väl tekniskt sett det.

Starten gick och det kändes bra. Både puls och ben svarade bra och jag kunde ligga med bra. Masterbilen körde osäkert som fan, stod typ still ett par gånger och ibland gasade han på ordentligt. Kan bli riktigt farligt med 60+ cyklister tätt tätt bakom. Strax innan bilen släppte oss och tiden började tas lyckades jag ta mig fram längst till vänster och låg med längst fram. Coolt. Men så fort farten höjdes ordentligt föll jag bak och tog snabbt min egen fart. Väldigt lätt att dras med i världselitens höga fart och spränga sig.

Lade mig på stabila 181 i puls, 10 slag över tröskel men det var kontrollerat. Kom ifatt och om personer som hängt på täten längre och de orkade inte följa. Uppe i Vavatsinia efter 9km har det gått uppför hela tiden, men där svänger man ned och kör utför ett par minuter innan det börjar bära upp igen, denna gång på grusvägar och skogsvägar. En grupp med Edvin Lindh hade kommit ikapp utför och vi var en grupp på 5-6 pers. När backen börjar igen gick jag upp direkt och la mig i min fart. Det sprack upp bakom mig och jag fick lucka. Körde på och såg då och då ett par ryssar ett 30-tal sekunder framför mig. Istället för att försöka hetsa mig ikapp fortsatte jag i min fart och märkte att jag tog in, sakta men säkert. Ungefär halvvägs in i "andra delen" av stigningen började det först smådugga, men gick snabbt över till en hagelstorm. Ont som faan gjorde det att få haglet på sig och jag tror även att ryssarna tyckte det för tog nu in ganska snabbt på dem. Kom ifatt lagom till haglet avtog och med ca 5min kvar till toppen. Valde att gå upp i tät och fortsätta i min takt istället för att lägga mig bakom vilket kändes bra.
Såg nu även Axel Lindh 25-30 sekunder före tillsammans med ett par andra gubbar. Hann inte komma ikapp eller ta in mer innan backen tog slut efter 55 minuters klättring. Fick langning av mamma på toppen och då smet ryssarna förbi in på den drygt 15 minuter långa, roliga utförskörningen på singletrack. Tyvärr var de inte lika bra utför som uppför och det gick ganska långsamt bitvis. Visste att Axel är grymt snabb utför så om han hade fritt fram skulle han säkert dra ifrån med nån minut, om inte mer. Lyckades ta mig förbi en av ryssarna vilket var bra, för han tappade riktigt mycket efter det.

Kom ned på grusvägarna safe och ganska utvilad och strax före oss kom Martin Gluth ut från teknisk zon, han hade punkterat tidigare. Tryckte mig ifatt honom och låg enkelt med i hans jämna fart, både utför och uppför. Ryssen var på mitt hjul. Gluth drog mest av oss, men då och då var jag uppe och körde. Vi hade fint flow och efter ett tag märkte vi att vi kom närmare och närmare de framför oss, och såg att även Axel var med där. Med lite mindre än milen kvar till mål kom vi ikapp och jag gick ganska fort upp och visade mig. Kände mig stark och höll en hög och jämn fart in i sista backen som började med ca 5-6 kilometer kvar. Folk passerade till höger och vänster men jag lade mig med dem längre bak. Vi var 9 stycken som krigade tillsammans, Axel hade tvingats släppa. Orkade ligga med fram till det var lite mindre än 3 kilometer kvar, när backen började bli rejält brant och jobbig. Farten höjdes fort och det splittrades framför mig. Höll min placering in i mål och var 39:a, tredje svensk och 10 minuter efter vinnaren. Ett klart godkänt lopp av mig och jag är nöjd med min prestation.



Etapp 3: Point to Point

Denna etapp har tidigare år alltid varit min akilleshäl. Inte på grund av att det är den längsta och tuffaste etappen, den borde passa mig bra, men utan att jag alltid har en djup svacka den tredje hårda dagen. Oavsett om det är tävlingar flera dagar i rad, eller träningsläger eller bara tre hårda träningsdagar i rad. 

I övrigt tycker jag nog nästan att det är den roligaste banan av alla fyra, riktigt tråkigt att man inte kan köra bra på den då. 

Starten gick som vanligt från byn Lythrodontas, för att sedan ta oss ut på asfalt i 4-5 kilometer innan vi viker av på grusvägar och den redan höga farten höjs ännu mer. Jag kände från början att det skulle bli jobbigt, benen var stumma och pulsen kämpade för att ens komma över 160 i masterstartens höga fart. Tidigare år har jag varit tvungen att ta min egna fart ganska direkt på asfalten, efter det att mastern har släppt iväg oss. Men nu kunde jag bita i långt bak i klungan och vad med in på grusvägarna, där det splittrades upp mer och mer. Banans karaktär, med en 900 höjdmeter/10 kilometer lång ihållande klättring efter 25-30 kilometer gör det lätt att glömma bort de nästan 800 höjdmeterna man ska klara av innan dess också. Det går uppför från start, fortsätter på grusvägarna förbi XCO-banan vi tävlar på dag 4, sedan fortsätter asfalt och grus innan det börjar gå nerför på grusvägar och bitvis stigar tills vi kommer till banans lägsta punkt, där vi vänder upp de 10 kilometerna till bollfan på toppen. 

På grusvägarna efter 7-8 kilometer hade jag det kämpigt, då personer framför mig hela tiden släppte, vilket gjorde att jag fick gå om och jobba hårt för att täppa till för att det sedan skulle upprepas igen. Tillslut hamnade jag i en grupp med Edvin och Axel Lindh, samt en del andra. Edvin tappade gruppen ganska snart och jag var framme och satte tempot. Kände mig inte helt slutkörd ändå, men pulsen var låg och farten var låg. När den första klättringen, som går i olika etapper, var slut och vi skulle vända nedåt mot banans lägsta punkt igen visste jag att det skulle komma en riktigt rolig stig utför. Hade på känn att Axel ville vara först in på stigen för har är ruskigt snabb utför, ville ligga tvåa bakom honom men det kom en ryss mellan oss. Axel drog iväg med säkert 30 sekunder innan stigen var slut och han var borta. Lite less och irriterad var jag. Men vi fick ihop ett ganska bra samarbete resterande av gruppen som var 6-7 personer. Ner till botten och nu visste jag att kommande timme skulle vara extremt jobbigt, bara uppför. Tryckte i mig en koffeingel i början av stigningen på asfalten, och efter ett par kilometer skulle vi gå in på en stig. Stigen mäter 5,5 kilometer längs en ravin. Gick först in på stigen och körde på i min fart, i det jag hade i benen. Det duggregn som börjat ett par minuter tidigare övergick nu till en dusch. Man blev dyngsur och kall på 30 sekunder. Men jag brydde mig inte om det och fortsatte. Märkte att de bakom mig fick slita. Med kanske en kilometer kvar på stigen gick sista lyften ur mig. Alla passerade och försvann och jag stod som parkerad. Benen spann utan kraft och farten var knappt styrbar. Kom ut på grusvägen och några hundra meter senare asfalten och där stod mamma med en ny flaska. Härifrån var det asfalt 4-5km kvar upp till toppen. Det brukar kunna vara en styrka jag har att bara låsa in mig i ett tempo och bara köra på. Men inte nu. Såg de framför mig försvinna längre och längre fram medan jag såg en ryss närma sig snabbt bakifrån.

Kom upp till toppen med ryssen 20 sekunder bakom mig. Stigen ned var riktigt rolig. Hade inte kört den på 12 månader och den var roligare än jag mindes den. Den var knappt 10 minuter lång innan man var nere vid dag 4 XCO-bana igen. Därifrån var det mestadels grusvägar i 16 kilometer in till mål, med ett par lite längre klättringar och ett par korta, riktigt branta jävlar som inte var välkomnande. Såg att Edvin Lindh nästan var ikapp mig med 6-7kilometer kvar till mål och trodde att han skulle susa förbi direkt, men jag lyckades hålla honom bakom mig och dessutom utöka lite in till mål. 

Det var ruskigt skönt att vara i mål men jag är inte alls nöjd med dagen. Tredje året jag är här och tredje gången jag inte har någon ork kvar på denna etapp.

Etapp 4: XCO

Jag tävlar inte längre så mycket XCO-tävlingar då långlopp har stått i fokus de senaste åren. Men det skulle bli kul att köra för omväxlings skull. Banan är knallhård med 217 höjdmeter per 5,5km varv, och vi skulle köra 5 varv. Jag låg inför etappen 39:a i totalen, topp 40 får UCI-poäng. På gränsen alltså. Jag hade Axel placeringen före mig i totalen, 1:50min upp till honom. Tänkte att det skulle aldrig gå och jag skulle kriga för att ligga kvar topp 40.

Uppvärmningen kändes seg, både för mig, Wengelin och Micke som värmde tillsammans. Alla tyckte att sängen hade varit skön på morgonen. 

Starten gick och blev direkt påmind att XCO-starter går jävligt mycket fortare och hetsigare än långlopp. Men det var bara bita ihop och rädda situationen. Efter några hundra meter när benen skrek av mjölksyra och bara sa nej nej nej kollade jag på pulsen. 155. 16 slag UNDER tröskelpuls. Satan, dagen kommer bli jobbig, tänkte jag. Men jag lyckades hålla ihop det bra och lade mig i rygg på Micke, som även han hade tunga ben. Tänkte att jag skulle försöka ligga kvar tills han kom igång och drog iväg för att sedan köra på så gott jag kunde. 

Låg kvar på Mickes hjul första loopen, andra loopen och in på andra varvet. Tänkte, "sjukt, har hängt med ett varv, då är det ju bara 4 varv kvar att hänga med". Är ju normalt sett en som hatar att bara ligga bakom, men jag orkade verkligen inte gå upp och Micke verkade inte alltför sur att jag bara låg bakom. 

Andra varvet gick och jag hängde fortfarande på. Vi kom ifatt Axel och han hängde på, gick förbi innan utförskörningar, drog ifrån, vi kom ifatt, han gick om utför, drog ifrån och vi kom ifatt igen. Denna gång orkade han inte hänga på Mickes fina, jämna fart och släppte. Ut på varv 3 visste jag vilka som var de kritiska lägena på banan, där detvarsåhärnäraattjagsläppte. Men jag kunde släppa ett tiotal meter uppför för att sedan köra ikapp utför. Det kändes bra. Men jag började bli riktigt riktigt trött nu efter lite mer än 3 varv och tanken på att släppa lockade mer och mer. Micke peppade och sa "kom igen nu, häng på, du orkar" och jag gjorde det. Ut på varv 4 och kunde ligga med som en jojo första loopen, som jag ansåg var den lite lättare av de två looparna. Ut på loop 2 börjar det med en brant jävla backjävel där jag släppte några meter. Kom ifatt igenom utför och låg med när, den jag anser, jobbigaste delen av banan började. En dryg kilometer stigning, mestadels uppför på stig med ett par ruskigt jobbiga branter. Låg med Micke ungefär halva innan det började snurra framför ögonen. Sa åt Micke att nu var det fan kört och han skulle fortsätta köra. Han ba "nej för fan, kom igen nu" men jag orkade inte. Släppte 50-60 meter. Sista stigen utför innan varvning köttade jag på hårt och knapade in på honom igen, och var ikapp i botten. Han frågade om jag var med och jag svarade att det var jag. 

Nu var det ett varv kvar och jag kämpade tramptag för tramptag. En kilometer gick. Sedan kom en kritisk del och jag sa åt Micke att köra igen. Han körde 30 meter. 40 meter. 50 meter. Sedan gick det utför och jag närmade mig lite igen. Ut på en grusväg och jag var 30 meter bakom. Tänkte fan heller och närmade mig och körde ikapp igen. Lyckades kriga mig med resten av första loopen, men i branten ut på loop två var det kört. Micke seglade iväg igen och jag hade knappt styrfart den där kilometerlånga stigen. Åkte runt och tänkte "snart mål, snart mål, snart mål". Kom uppför stigen och det bar utför igen. Körde lite safe för att inte punktera sista 500 meterna. Klarade det och när det var 200 meter kvar kände jag mig plötsligt stark igen och ökade det sista lilla jag hade. Imål 15 sek efter Micke på en 34:e plats. Axel var 1:53 efter imål och jag tog honom med 3 sekunder i totalen, där jag klättrade upp till en 36:e plats. Sjukt nöjd över dag 4. 

Därefter började det regna lite och jag cyklade hem de knappa 40 kilometer och 800 höjdmeter tillbaka hem till Kalavasos. 

Det var som alltid en sjukt rolig upplevelse och jag märker att februariformen var bra och att jag är starkare än ifjol. 

Måste även tacka mina föräldrar som åkte ner för att supporta både mig och resten av alla svenskar som körde! Guld värt. Tack även till Börje som har Cycle in Cyprus och som alltid ställer upp med skjuts och om man behöver hjälp med något. Tackar även resten av svenskarna där nere, Tommy, Wengan, Micke, Lindh-klanen med Axel, Edvin och Vilgot, Kangas, Linn, Johan och Adam för kul träning och bra kört allihopa!

Samtliga bilder har pappa tagit, fler finns på hans Flickr:
https://www.flickr.com/photos/haakphoto/albums/72157707107251894 

Bilder (endast från XCO dag 4): 

RaceRapport Västgötaloppet! Sista deltävlingen i Långloppscupen...

Halloj!

Sitter i bilen genom Jönköping på vägen hem från Ulricehamn och Västgötaloppet. Sista deltävlingen i Långloppscupen. Jag har inga bra minnen från detta lopp, samt även väldigt osäker på både form och banan. Jag körde det 2016 som sistaårsjunior och kom 2:a, men hade mekaniska problem och i övrigt ingen bra dag. Förra året åkte jag på en förkylning veckan innan och chansade och åkte ner, men bröt efter drygt halva loppet för halsen började svida igen. Revansch gånger 2 nu då.

Ganska osäkert ifall tävlingen ens skulle bli av, tack vare en storm nämnd Knut. Igår fredag kl 15:00 kom sista uppdateringen om att de skulle köra, jag satt på föreläsning på Högskolan och hoppades nästan att de skulle ställa in. Var absolut inte pepp på att köra. Men stack från skolan vid 15 när de skrev att det blev av, hämtade upp Lukas och sedan även mamma och rattade ner mot Jönköping där vi skulle sova.

Väl i Ulricehamn i morse var det inte många som var taggade att köra, många fler än jag hade nästan hoppats att de skulle ställa in. Regnskurar blandat med uppehåll och jävligt kallt. Bestämde mig för att köra med armvärmare vilket var ett klokt val. Elsulor, biff och galonöverdragskläder hade inte varit helt fel heller, tillsammans med ett par tjocka lobsterhandskar.

Starten gick kl. 11 och det gick ganska fort från start, på skidspåren uppe vid Lassalyckan. Efter bara 4-5 minuter tvingades jag släppa förstaklungan, trots att jag inte tyckte det var jättehögt tempo. Kom ifatt Albin Andersson och hade några åkare på häng, Axel Höglund, Alexander Wetterhall, Johan Landström b.la. Wetterhall gick upp och gnetade på och efter ett par kilometer var vi bara tre, med Landström också. Kom snart ifatt en grupp med Johan Norén, Eric Herlitz och Vilgot Lindh. Sedan även Limpan och Mattelin. Vi var ett ganska stort gäng i ett par mil, till strax efter första langning där Wetterhall,Norén och Mattelin gick ifrån. Fick slita hårt för att inte tappa gruppen med Limpan, Landström och Vilgot. 

Efter ett tag kändes det bättre och jag kunde hjälpa till med dragjobbet mer igen. Nu närmade vi oss Ulricehamn igen och det var dags att börja gneta oss upp mot Lassalyckan igen. Låg i spets hela vägen upp i princip och när vi kom in på de roliga byggda stigarna på området tryckte jag på lite, och Landström tvingades släppa. Vi fick nog ca 20 sekunder på honom. Här mötte vi även täten med Emil, Lucas Eriksson och Micke och jag tog tid hur lång tid det skulle ta för oss att komma dit. Vi var drygt 2,5 minut efter. Gnetade på och försökte få Limpan och Vilgot att hjälpa till i blåsten, för att bli av med Landström ännu mer. Men han körde ikapp igen. Vi fyra hjälptes åt en del i början på andra loopen, jag tog dock längre förningar än de andra. Fick syn på Mattelin ca 20-22 sekunder framför och det tog inte lång tid innan jag kört ikapp och passerat. Han hakade på oss fyra som nu blev fem. Mellan ungefär 45-55 kilometer var det nog det kallaste jag någonsin varit med om. Garmin visade 3,5 grader, det var spöregn och jag hade ingen känsel i varken ben, fötter eller fingrar. Det var ett under att benen ens snurrade och att fingrarna kunde växla och bromsa. I samma läge började resten av klungan skita i att ta förringar och jag fick köra på ensam där framme. 

Jag försökte flertalet gånger få upp de andra men ingen hjälpte till. Funderade nästan på att stanna till och fråga om vi skulle stanna och fika också. På en stig med dryga 15 kilometer kvar tappade Mattelin och Landström. Sa åt Limpan och Vilgot att nu fan kör vi, när vi väl hade lucka. De gick upp varsin gång men Landström lyckades köra ifatt igen och jag låg åter i tätposition. Sista milen gick så jävla långsamt. Passerade 10km skylten, låg och drog i typ 3 kilometer innan ”9 km kvar” kom. Fyfan vad hemskt det var alltså. Ingenting i kroppen fungerade som det skulle. Hade 4 liter lera i ögonen, såg suddigt och benen var så kalla att jag inte kände om jag hade mjölksyra eller inte. Var tvungen att kolla på pulsen för att se om jag låg över eller under tröskel, för jag kände inte mjölksyran. Började bli nervös att alla skulle åka och fisköra bakom mig, sedan spurta om. Jag var så trött att jag nästan ville börja gråta. Hade så ont. 

5km kvar. Provar växla upp och öka lite på ett motionsspår. Ingen svarar och jag får lucka. De kommer dock ikapp snart igen när motvinden från helvetet kom. Gör lite småryck då och då för att se responsen. Jag vill börja gråta och tvinga fram dem men jag vill ändå inte att de skulle passera mig. Sista 3 kilometerna var nästan uteslutande stig med korta delar skidspår. Ökar farten på stigarna och Vilgot är den första som släpper. Sedan Landström. Sedan Limpan. Men Limpan är retliga 8-10 sekunder bakom mig. Det gick fram och tillbaka och upp och ner, jag kan nu inte förstå hur jag kunde hålla mig på stigen. Efter varje kurva, varje backkrön, tänkte jag: nu måste vi gå in på målrakan. Men det kom alltid en sväng till. Ett krön till. Kollade bak. Limpan fortsatt på samma avstånd. Kollade pulsen. 94%. Tvingade mig själv att inte sluta trampa. Efter vad som kändes som en oändlighet såg jag nu sista långa vänstersvängen upp på det drygt 100 meter långa upploppet som var i lite motlut. Kollade bak och såg att Landström på något vänster var ikapp Limpan och de spurtade. Jag var 7sek före i mål. 6:a. Endast 9 sekunder från 5:e platsen, då Micke Olsson kroknat rejält sista delen. Hade loppet varit 200 meter till hade jag kanske plockat honom. Lite surt i efterhand, men jag gjorde allt jag skulle kunnat göra med en kropp av is och utan hjälp. Jag hade ont överallt. 

Tack vare att Landström slog Limpan i spurten TROR JAG att jag lyckades passera honom med två poäng i totalen och kom 8:a totalt. Är inte helt 100 på det, och mina mattekunskaper är inte min främsta förmåga… Men vi får hoppas att det stämmer.

På startlinjen på Billingeracet i Skövde i våras hade jag som mål att vara topp 10 totalt i cupen. Visste att det var ett svårt mål, men att det var såhär svårt trodde jag inte. Inte visste jag heller att jag skulle vara topp 10 på 5 av 9 deltävlingar kunde jag inte ens drömma om. Eller att jag skulle vara på pallen på Mörksuggejakten, den bana som jag trodde passade mig sämst av alla.

Jag är grymt nöjd med nästan hela säsongen, har haft jävligt roligt på vägen och överträffat mina förväntningar gång på gång. Kanske dags att börja inse att jag är rätt duktig nu. 

Ett stort tack till främst mamma som varit med och langat och hjälpt till nästan varje tävling. Inte bara till mig, utan hela teamet + andra som frågat om hjälp. Du är grym.

Vill även rikta ett stort tack till Cykloteket Racing Team, samt även alla vänner och konkurrenter där ute som gör att det är jävligt roligt att tävla, ni är grymma människor!

Har tyvärr inte sett några bilder från loppet än, men jag lägger in några när jag hittar!

Strava: 

Hagströmska CX Pokalen och SWE-CUP

Halloj!

Måndag morgon, dagen efter en fartfylld helg i regementesparken här i Falun. Jag har debuterat på cykelcross i helgen och ska väl försöka sammanfatta de båda tävlingarna i ett par race rapports. Frågan är bara hur man kan summera något som är över så snabbt, och är så jobbigt så det flimrar framför ögonen.

Ska försöka.

I lördags var det CX Pokalen vilket innebär att det är Herrar A och Herrar B klasser, istället för elit, junior och mastersklasser. Så i Herrar A var vi en hel del, även juniorer och de bästa master-åkarna. Blev typ lottad till andra startled vilket jag får vara nöjd med, då det går i 110km/h fram start och en snäv vänstersväng i lösgrus efter 60 meter. Vi var 33 startande i klassen, och skulle köra ca 50 minuter. Hade inga högre förhoppningar om placering eller liknande, bara att bli trött och ha gjort mitt bästa.

Starten gick och jag kom iväg helt okej. Men det var en hel del som lyckades tränga sig förbi ändå. Efter ett par svängar kom vi fram till trappan och skulle börja kuta. Låg väl på ca 15e plats inledningsvis genom första delen av banan som var fler kurvor än Stelvio och Sa Calobra tillsammans. Så det var bara att börja vrida på styret hit och dit och hoppas man kom rätt. När det sedan började komma lite raksträcka och motlut var det bara att trycka på och passera ett par killar. Uppe längs regementet hade de lagt ut löphinder så man var tvungen att kuta igen. Det gick bra och resterande av varvet var inga större svårigheter. Det är jäkligt stötigt att cykla på gräs utan dämpning, märkte jag. Vi skulle ner och runda Dalavallen och sedan upp och varva igen. Det hade gått sjukt fort på strax över 5min/varvet och en snabb uträkning senare kom jag fram till att det skulle bli en hel del varv.

På andra eller tredje varvet tog jag mig ikapp Oscar Lind, sedan anslöt också Kimmo Kananen, och vi   lyckades skaka av oss b.la. Lukas, Elias, Filip Stark mm. Vi höll ihop i typ 4-5 varv innan vi kom ifatt svenske mästaren Martin Eriksson som hade fått problem. Han lyckades lösa problemet när vi kom förbi och hängde på några meter innan han stack. Oscar orkade hänga på medan jag och Kimmo fortsatte köra i mänsklig fart. På näst sista varvet orkade jag inte hänga på Kimmo heller utan tvingades släppa. Körde resterande av loppet ensam och kom imål som 9:a, 14 sek bakom Kimmo och 2min58sek bakom Henke som segrade.

Igår kördes SWE-CUP, där vi nu slapp junisarna och masteråkarna. Det minskade ned startfältet till hälften, och vi var typ 15 till start. Samma bana, samma upplägg, förutom att vi idag skulle köra en timme istället för "bara" 50min.
Stod i andra och sista led, kom iväg ganska dåligt. Men nu var det ju en timmes åkning, rena rama långloppet i jämförelse med 50min. Gott om tid att komma igår och passera. Hittade en bra grupp tillsammans med Filip Stark, Kimmo Kananen och David Risberg. Vi höll ihop ett par varv till innan Kimmo började köra på i tät och David och Filip tvingades släppa. Kort senare kom vi ifatt Hannes Forsby och vi bildade en trio. Kimmo gjorde nästan allt jobb med Hannes och jag på hjul. Vissa partier fick jag slita hårt satan på för att orka hänga med. Men jag slet mig med. På näst sista varvet attackerade Hannes efter vi kutat uppför trappan och fick en lucka ingen av oss orkade täppa. Vi höll dock på att ta oss in på hjul igen när Hannes sladdade till i en kurva, men han var för stark. Var säker på att Kimmo skulle attackera i backen innan löphinderna så förberedde mig för det värsta. Lyckades hålla i och gå med. Nu var det bara den lättåkta delen av banan kvar, och ett varv. Runda Dalavallen och ut på det sista varvet. Skulle jag bara orka slita mig med första halvan skulle jag kunna tänka på hur jag skulle försöka avsluta det senare. Slet mig med första delen och sen var planen att gå om i backen upp från Dalavallen, för efter det skulle det bli svårt att hinna passera innan mål. Men min plan gick i kras när Kimmo tryckte på redan på långsidan av fotbollsplanerna och fick några meter. Höll avståndet men orkade inte gneta mig ikapp, och jag fick inse att min plan fallerades. I mål 3sek efter Kimmo och 3min12sek efter Henke som vann efter 11 varv. Fyfan, 11 varv. Det kan jag knappt räkna till. Tacka vet jag långlopp där man hinner reflektera över vad och vilka som händer runt omkring en.

Tillbaka till en "vanlig" racerapport nästa helg från sista långloppet för i år i Ulricehamn. Ska bli kul!

NU: Plugg.

Strava:

Hagströmska CX-Pokalen


SWE-CUP



Bilder:

Samtliga bilder är tagna av Rickard Isaksson från söndagens SWE-Cup!

 

Bockstensturen! 8:a!

Halloj!
Sitter just nu med huvudvärk och gäspar i bilen påväg hem från Varberg. Idag kördes Bockstensturen. Näst sista loppet i Långloppscupen för i år, och överlägset det längsta med sina nästan 100 kilometer.
Jag och mamma kom ner till vårt boende i Åkulla i torsdagskväll, och på fredagen regnade det i princip hela dagen. Körde ett varv på Åkulla-loopen (mellan langning 1-2) och det var halt och blött. Några små ändringar på loopen annars lik fjolåret.

Idag gick starten kl 11:00 vid Varbergs fästning. Jag och Eric Herlitz värmde upp tillsammans innan vi hoppade in i startfållan. Det var en lugn start bakom masterbilen och när den släppte oss fria höjdes farten. Det trycktes på bakifrån rejält och jag blev instängd mellan cyklister som bara skulle fram. H30, H40 + andra gasar på och kör om för att sedan släppa lucka några kilometer senare som man själv måste täppa till. Kom ut på kanten och lyckades avancera fram lite, men krokade i ett annat styre. Lyckligtvis var det inget dike ut till vänster, så jag for rätt ut på åkern och ett 20tal personer körde om igen.

De som känner till banan vet att den är snabb och lättåkt första 15-16kilometerna, innan backarna börjar. Lyckas i första backarna ta mig fram ganska långt men det hade ju redan spruckit upp framför. Hamnade i en klunga med Henrik Öijer, John Midelf, Martin Johansson mm. Vi kom snart ikapp Henrik Sparr som slog följe.

Vid första langning vid Åkulla efter dryga 26km såg jag inte ens några framför. Rätt uppgiven och rökt kände jag mig. Men denna loop kände jag till från gårdagen och körde på i mitt eget tempo. Sparr var uppe och hjälpte till också och vi fick till ett bra samarbete, med några kvar i svansen bakom oss. Kroppen började kännas bättre igen när den fick komma in i ett eget flow. Några kilometer in på Åkulla-loopen kom en av banans längre backar, upp på banans högsta punkt. I backen kom vi ifatt Axel Lindh, och strax därefter även Eric Herlitz som var lite trött. Jag och Sparr fortsatte köra på, med lite hjälp från Martin Johansson och Öijer då och då. Hoppet höjdes ytterligare när vi började få syn på en klunga ett 30-tal sekunder framför oss. Sekund för sekund tog vi in på dem och lagom till Åkulla igen efter dryga 42km var vi ifatt. Klungan bestod då av Fredrik Lagercrantz, Jakob Björklund, Johan Limpan Lindbom, Albin Andersson och Johan Landström. Säkert någon mer jag missat också. Jag kände mig stark och gick snart upp och hjälpte till med dragjobbet. Vi var en stor grupp nu och jag såg till att ligga långt fram, som lägst på 4e hjul. Mestadels låg jag längst fram och drog.

Några kilometer senare, vid 47,3km kom en till av banans längre backar. Denna backe har jag minnen från i fjol att jag krampade satan och blev grillad och avhängd. Vi hade fått syn på Adam Engström och Mattias ”Aktivitus” Lundqvist strax före. Jag sätter av ett bra tempo uppför backen och hoppas kunna grilla någon mer än mig själv. Vi tog in på duon framför och jag lyckades inte heller hänga av någon. Aja. Någon kanske hade blivit trött iallafall.

På några roliga, hala utförslöpor på stig kom vi ifatt dem framför och bildade en ännu större klunga.  Fick hjälp där fram av Lagercrantz som alltid är stark och dragvillig, även Mattias, Limpan och Jakob var starka och hjälpte till en del. Snart kom vi även ifatt Johan Norén och det behövde ju betyda att vi slogs om ganska bra placeringar. Kommande typ 15 kilometer hände inte så mycket utan vi var fortfarande en stor klunga. Sista dryga 25-30 kilometerna delade vi sträcka med motionärer som kört 75km. Det var även mycket stigåkande den milen av banan och när vi är en 8-10man stor elitklunga som ska om motionärer på en stig där man ligger en och en blir det mycket skrikande, omkörningar och hets. Hoppas verkligen arrangörerna kan lösa detta på något sätt, både för oss elitåkares skull, men även för de som tvingas stanna och flytta på sig. Kan tänka mig att det inte är jätteroligt hela tiden.

Nåväl, när stigarna slutat och det var dryga 2 mil kvar till mål hade vår grupp splittrats, om det var pga omkörningar eller pga trötthet låter jag vara osagt, kan vara både och. Nu var vi en grupp på 4 pers. Jag, Lagercrantz, Mattias Lundqvist (h40) och Johan Norén. Bakom jagar Jakob Björklund ensam. Vi får till ett bra samarbete alla fyra, och jag börjar bli rejält trött. Dels trött i nacken av att hålla upp huvudet hela tiden, vilket jag förövrigt fick väldigt ont i sista biten, men även trött i resten av kroppen. Man märker att den inte är van att ta i så hårt denna distans.

Nu är det mycket åkning på åkerskanter, på grusvägar och asfalt tillbaka in mot Varberg. Givetvis även motvind, då det blåser på in från havet. Som om det inte var jobbigt nog liksom. Med typ 12 km kvar kraschar Mattias i en lös 90graders sväng på grusväg precis bakom mig, och tvingar Lagercrantz och Norén att stanna upp. Jag ser min chans och försöker attackera. Det gick inte så bra och Lagercrantz var snabbt ikapp. Med milen kvar får vi syn på Dennis Wahlqvist framför oss. Vi kommer ikapp och kör om, han var rejält slut. Nu är det även några kilometer stigar runtomkring Varberg MTBs klubbstuga. Roliga stigar kan jag tänka mig, om man orkade lägga märke till det. Nu var det mest fokus på att ta sig framåt bara. Motionärer passerades titt som tätt och jag fick en lucka till Lagercrantz. Håller den en bra bit innan jag märker att Mattias och Norén är ikapp Fredrik igen. Krafterna tog tokslut och de passerade mig vid 5km skylten. Krampen börjar även komma smygande på insida lår. Tvingade bort den och fokuserade framåt. Ut på gamla banvallen längs kusten fick vi rak motvind sista 2,5km. Närmar mig sakta men säkert Norén och co. De får syn på mig och när jag är kanske 30 meter bakom attackerar Norén. Jag var helt färdig och tog mig i mål på en 8:e plats i elit, 9:a totalt då Mattias är H40.

Är jäkligt nöjd med loppet och jag kände mig riktigt stark typ sista 75kilometerna, bortsätt från sista 5 då. Gjorde mycket dragjobb och hjälpte till med att spräcka klungan. Hade verkligen inte kunnat ta i mer någonstans och jämför man tider med t.ex. Micke som vann tappade jag överlägset mest i början till Åkulla. Sedan bara någon minut per tidtagningsställe och var 5min efter i mål.


Strava:
Bild: