lördag 12 maj 2018

Racerapport Billingeracet!

Halloj!

Idag startade de riktiga tävlingarna i och med långloppscupen, så om man tyckte startfältet på Lidingöloppet var hårt var det inte alls som idag. Hela Serneke-teamet var där, även norska mästaren Fredrik Haraldseth o co i SWIX-Hardrocx-teamet. Givetvis nästan samtliga andra topp åkare, både svenska som norska.

Kände redan igår när vi körde sista delen av banan att det skulle bli kämpigt, försökte trycka på lite men benen dog redan innan pulsen kommit upp i hyfsad nivå. En natt i en campingstuga på Billingen i 25 graders värme gjorde inte heller det hela mycket bättre. Sov rätt dåligt och vaknade ett antal gånger.

Nåja, i med frukost och iväg till tälten där vi mötte upp alla, sedan uppvärmning. Isak och jag sprätte i lite backar, där känslan var densamma som gårdagen, stumt redan innan pulsen tagit sig upp. Bäddade inte direkt för succé...



Start kl 11:00 nere i stan och startbacke upp till Billingen, första halvan asfalt innan det övergick till stig/jord. Låg med hyfsat ungefär så länge som masterbilen låg före, därefter gick det bara utför. Tappade placeringar och väl uppe på toppen kändes det fruktansvärt dåligt och det var dussintals människor före. Visste redan då att det skulle bli svårt och fruktansvärt jobbigt att köra bra och leverera resultat. Var bara att bita ihop på efterföljande stigar och motionsspår för att hitta en lagom grupp att åka med. Hittade en fin grupp med b.la. Mattias Lundkvist, Viktor Ludvigsson, John Midelf, Alexander Ehrlin och Fredrik Lagercrantz m.fl.

Slet som ett djur för att hänga med på banvallen efter några km, slätåkningen och uppför slet jag med något otroligt idag. Men jag gjorde mitt jobb och tog de förningar jag fick, som alla i gruppen inte gjorde. Vi var några som gjorde ett bra jobb och hjälptes åt, medan andra bara låg med. Hade hela tiden syn på gruppen framför. Plötsligt far vi förbi Emil Lindgren som punkat, samt Alexander Vincent Blomqvist som låter Emil få hans bakhjul.

I nästföljande backe sticker Lagercrantz och får med sig Lundkvist, Ehrlin och Pär Becker. Jag var alldeles för slut för att försöka hänga på. Fick en bra rygg på hemmaåkaren Viktor Ludvigsson på efterföljande stigar, som bitvis var helt nya för i år. Grymt jobb av banläggarna, riktigt skoj stigar. Viktors hjul var bra att ligga på, han visste ju vart man skulle åka ;)

Strax flyger Lindgren förbi och försvinner utan synhåll, medan vi går ikapp Alexander som tappat de framför. Precis innan första langning efter 26km i Öglunda kom vi även ifatt Lagercrantz och Becker igen. Det varade dock inte många minuter innan de stack iväg igen i botten av den dryga Öglunda-backen. Fick en ny flaska sportdryck av mamma och sa till henne att det inte alls kändes bra. Gick upp i tät uppför backen för att ha något att falla ner på, om det skulle behövas. Dock passerade ingen och även efter backen fortsatte jag med dragjobbet samtidigt som jag tryckte min första dubbel espresso-gel. Efter ett tag gick John Midelf upp i tät och drog mycket och länge resten av första loopen och in i början av andra. Stort tack för dragjobbet då jag var krokig!



Vi var fortsatt ett gäng med John, jag, Alexander, Viktor och ett par till, John låg nästan ständigt i tät i 10km. Han var riktigt stark på grusvägarna som var täckt i sprängsten, men jag hade bättre teknik och spårval på stigarna så där kunde jag vila upp mig rätt bra. Efter drygt 41km går jag upp i tät, vilket visade sig vara en god idé då det kom en relativt brant utförsbacke i sprängsten där jag släppte på lite. Fick en tendens till lucka och på efterföljande stigparti återanslöt dem någon minut innan även den gick utför. Där fick jag en ordentlig lucka och fortsatte köra. Såg Lagercrantz och en till lite längre fram och det dröjde inte länge innan jag var ifatt dem med dryga 3 mil kvar. Vi körde på, fick en till langning av mamma efter 46km och fick besked att vi var typ 1:30 efter Isak och hans grupp.

Vi kom snabbt ifatt en trött norrbagge och på efterföljande långa och grymt roliga stigparti blev vi även av med norsken som låg led Fredrik när jag kom ikapp. Gött det. Jag mosade på i lagom fart på stigarna med Fredrik på hjul och inte långt senare fick vi syn på Albin Andersson som vi närmade oss snabbt. Vi gick förbi på en stig och han hängde på ända till nästkommande grusväg, då Fredrik sprätte till och ställde av honom (och nästan mig). Vi hjälptes åt bra, han drog livet ur mig på platten och jag fick dra på stigarna, winwin för båda. Nu var det ju nästan kul att cykla!

Ett tag senare får vi syn på en grön-vit tröja som satt på Henrik Öijer. Då fick Fredrik fart och sprätte till ordentligt för att gå ifatt och ställa av, vi lyckades med det trots att Henrik hängde på ett tag. Det var sjukt jobbigt och jag kände mig rökt. Vågade dock inte släppa Fredrik för jag ville ha så lång tid som möjligt bakåt, ifall det floppade i de sista sjuka backarna.

Sista 7 kilometerna och jag tryckte min sista dubbel espresso och vi kom in i Skövde igen. Var rädd att Fredrik skulle attackera i näst sista backen. Låg först och höll ner/upp farten (upp egentligen men gick så långsamt) men ingen attack kom. På följande korta stigparti fick jag sjukt nog en lucka på 40-50 meter som jag upptäckte. Försökte göra något åt det men orkade inte. Vi var tillsammans in i Strupen. Ja, ni hör ju på namnet att det inte är en promenad i parken direkt. Hade koll på läget och Fredrik på hjul. När det brantade till med 70 meter kvar till toppen kom den där jävla attacken jag väntade på. Försökte svara men lönlöst. Han fick sina meter och jag tog mig överlevande över målsträcket på en 17:e plats, bättre än jag trodde under loppet men sämre än jag ville. Men ett såhär starkt startfält har det nog aldrig varit. Riktigt kul att Micke äntligen fick vinna också, och att Allebike bara var två i topp 5. Det går mot ljusare tider igen!



Nästa vecka är det dags för Pearl Izumi MTB race i Uppsala, nytt race för mig, men det kan nog bli skoj!

Strava:

torsdag 10 maj 2018

Pallplats på Ottarsloppet!

Halloj!

Idag, likt förra året på Kristi himmelfärdshelgen var det dags för Ottarsloppet. Ett litet, grymt fint och roligt arrangemang vid Ottarsborgs idrottsanläggning. Körde loppet i fjol också och kom 5:a efter att ha förlorat spurten om tredjeplatsen mot Kim Eriksson och Jesper Jeppman Andersson. Då vann Michael Olsson med Johan Landström som tvåa.

I år var startfältet lite hårdare, dock utan Micke Olsson. Istället hade Micke Flockhart, Henke Jansson, Nils Lillpers, Mattias Forsberg och Jimmy Bodin hittat dit och det är ju starka killar. Kim Eriksson och Johan Landström körde också.

Bansträckningen är två varv a la drygt 25km på en fin, lättrullad bana med mycket fin stig och en del jobbiga uppförsbackar då majoriteten av banan går på en rullstensås.



Starten gick inte förrän kl 15 så det var lugna puckar. Masterstart i ca 400 meter innan de släppte iväg oss. Kim började kötta direkt från start och jag kände att jag låg lite för långt bak för mitt eget bästa. Avancerade i högerspåret och lyckades ganska snabbt ta mig upp i tät. Låg där i ett par minuter medan mjölksyrachocken kunde lägga sig något. Kom fram till banans ända lerhål och efter det hjälptes jag och Kim åt att trycka på på stigarna och grusvägarna.

När vi efter ca 3-4km passerade E4:an kollade jag bak och vi var ett gäng på drygt 10 pers som hade fått en lucka, b.la de jag tidigare nämnt. Flockhart, Kim, Landström och jag turades om att agera lok. Det kördes rätt hårt vilket var bra, så att gruppen filtrerades ut lite. Efter lite mer än halva första varvet låg jag i fjärde position på Henkes hjul i en relativt teknisk uppförsbacke med massa lösa stenar och dylikt. Henke tappar tyvärr Flockhart och Kims hjul och vid nästa grusvägsparti går jag förbi och gasar på rejält för att försöka gå ikapp. Fick Landström med mig, och i efterföljande stigparti var vi ikapp, och till min stora förtjusning hade resterande tappat, så vi var fyra i täten. Nu gällde det bara att fokusera och i n t e tappa hjul, vilket skulle resultera i ett väääldigt kritiskt läge.

Efter banans längsta grusvägsparti, som idag även bjöd på rejäl motvind, kom en av varvets längsta och sista stigpartier. La mig först in där för att kunna köra i mitt eget tempo. Det kändes fortsatt bra inför varvning där jag fick en ny flaska sportdryck av Ebba. Vid varvning hade vi fyra runt 1:45 ner till Henke som låg på 5:e plats. Strax därefter tog jag även av mig glasögonen, ett dumt beslut kom jag på försent när vi närmade oss grishålet för andra gången... Klarade mig dock utan lera i ögonen vilket var skönt. Därefter kördes det relativt lugnt på kommande stigparti och grusvägarna över/efter E4:an.



Hade lite misstankar om att Micke skulle attackera i någon av de kommande rätt långa och sega backarna. Mina misstankar besannades då han attackerade i nästkommande backe. Lyckades sjukt nog bita mig fast hela vägen upp, men på efterföljande stig fortsatte han gasa på ordentligt och jag som var riktigt grillad bara av att komma uppför backen med hedern i behåll orkade inte hålla hans tempo på stigen, till en början. Märkte sedan att Landström släppt, och chansen på pallplats blev ju nu sjukt stor, OM jag skulle orka ansluta igen. La all min tankekraft för att filtrera bort känsla att det brann i benen, och låg retsamt 20-30 meter bakom resten av den långa stigen. Trodde jag skulle vara rökt när nästa grusväg kom, att de skulle gasa på ordentligt där, men hade tur och de båda tog en klunk ur flaskan och jag närmade mig sakta men säkert. En minut senare var jag ikapp igen. Grymt nöjd med det, men visste ju från föregående varv att det var ett par tre till galet jobbiga backar där Flockhart förmodligen skulle fortsätta grilla.

Agerade då sjukt taktiskt att lägga mig i tät inför nästa backe, för att sedan ha ett par ryggar att falla bak på, om någon nu skulle få för sig att kötta. Som sagt flög Micke förbi med Kim på hjul efter ca halva backen. Och då hade jag inte kört lugnt dittills. Slängde mig på Kims hjul i hopp om att orka hela vägen upp, och det gjorde jag. Ville då ge mig själv en klapp på axeln men orkade inte lyfta handen från styret. Micke fortsatte köra där framme och jag hade fullt sjå att hålla mig kvar. Klarade det i ett par kilometer innan nästa långa backe kom. Hängde kvar i 2/3 av den innan jag hade bränt mitt sista krut, typ. På toppen var jag några sekunder bakom men det skulle nu komma en snabb stig lätt utför, där jag visste att jag var snabb. Lyckades återigen ansluta framåt och jag var väldigt nöjd med mig själv, då de inte körde långsamt där framme.

Micke fortsatte gasa på på stigarna och tillslut gick luften ur Kim som var tvungen att släppa honom, med mig på hjul. Han försvann framåt och vi började hjälpas åt att dra resterande ca 8-10km. Klämde i mig min andra SIS dubbel espresso-gel, med extra koffein och det gjorde susen igen. De är riktigt grymma de gelsen. Kim och jag växeldrog i motvinden på grusvägen tillbaka över E4:an och in på sista stigen var jag först av oss. Där gick det inte vidare fort, men det gjorde inget. Vi var båda trötta och hade för långt fram till Micke och bakåt hade Landström tappat en hel del. Låg kvar i tätposition resten av loppet, försökte attackera på samma ställe som jag gjorde ifjol, med 300m kvar till mål. Det gick inte hem och jag saktade ner igen. Sista 50 meterna innan upploppet började jag gasa på igen, och kom in först på upploppet. Men tyvärr råkade jag dubbelväxla och jag fick i en alldeles för tung växel och Kim hann passera innan mållinjen. Riktigt surt att vara så nära, men är ändå riktigt nöjd med hur loppet utspelade sig. Inte minst att jag lyckades återansluta Micke och Kim hela två gånger på sista varvet.



Det var ett riktigt fint och bra arrangemang och jag längtar redan till nästa år. Härnäst väntar Billingeracet på lördag. Det kommer bli hårt, på riktigt...

Hörs!

lördag 5 maj 2018

14:e plats Lidingöloppet MTB!

Halloj!

Det var med skräckblandad förtjusning som säsongen (äntligen?) drog igång idag för mig, i form av Lidingöloppet MTB. Ett fint och roligt arrangemang på ett ställe i Stockholm en liten bondpojk från Ransta som jag är, inte riktigt känner mig bekväm med ;)

Åkte dit o god tid, hängde, bytte om, snacka skit, värmde upp. 12:02 var det dags att släppa lös oss.

Jag var mest rädd för den riktigt dumma 90-graders vänstersvängen efter någon kilometer. Farten är sjukt hög, och man går från 40+km/h i klunga på en dubbelfilig väg, till en smal cykelbana med diken på vardera sida. I fjol var det en krasch där bakom mig som jag som tur var klarade mig undan. Känns som att de ganska lätt skulle kunna dra om banan just där, och dra oss upp på ängen till vänster om vägen och sedan snedda över till cykelbanan. Det skulle vara mycket säkrare och skulle förmodligen även bli ganska bra spridning på startfältet, då det är rätt jobbigt att cykla på en äng.

Nåväl, tillbaka till starten.



12:02.

Jag stod i andra startled långt till vänster, lyckades ta mig fram lätt och låg med längst fram. Tyckte det var en god idé för att förhoppningsvis slippa det allra värsta och att riskeras att dra med i en krasch i den nyligen omskrivna 90-graders sväng. Klarade mig ifrån missöden och jag kunde i teorin pusta ut, på riktigt försökte jag bara försöka få ner så mycket luft i lungorna som möjligt.

Upplevde det som rätt lugn körning på efterföljande cykelbanor innan man äntligen svänger in på motionsspåren. Farten höjdes direkt och jag har tätkontakt med b.la Isak ett par gubbar framför mig. Helt plötsligt är det 50 meter mellan han framför mig och killen framför honom. Jag försöker gå om och jaga ikapp, men kommer endast ikapp Kim Eriksson som släppt täten, samt Henrik Sparr efter ett tag till. Gasar på i tät ett tag med bra känsla trots 93% i snittpuls. Efter några km försöker Daniel Brengdahl attackera vår klunga för att försöka ansluta framåt, jag tar upp jakten på Brengdahl och slutar inte förrän han är infångad igen. Hade ingen aning om vilka som låg i min klunga, eller hur många som var före. Hade ett hum och gissade på ca 10 stycken.

Efter dryga 15 kilometer passerar vi ett järnvägsspår där banans andra orosmoment var; att behöva stanna och vänta på tåget. Lyckligtvis klarade vi oss från det och fortsatte att gasa. Började att turas om att dra mer och mer, jag, Brengdahl, Micke Flockhart och Kim Eriksson främst. Hade även ett par tre gubbar bakom på hjul som inte drog någonting. Bestämde mig för att försöka ligga så långt fram som möjligt för att slippa möjlig jojo-effekt där bak, samt att ha något att falla bak i om jag började trötta i nån backe eller dylikt.

Låg aldrig sämre än 4:a i gruppen vilket kändes ok. Efter 40 min/20km tryckte jag första gelen från SIS, dubbel espresso smak med koffein. Den gjorde susen och jag kände mig åter stark. I samma, relativt långa, (i Lidingö-mått mätt) som Flockhart och Isak ryckte från oss i fjol, ökade Micke farten och jag var inte många meter från att släppa. Men lyckades kriga mig med även där men märkte att min hårdkörning i början började göra sig påmind.

Vidare följde en relativt lättåkt parti för en som har bra kurvtagning och bra power i igångdrag. Låg med utan att trötta ut mig och sparade energi i kurvor etc. Visste ju att det skulle köras hårt senare igen. 30km skylten passerades och plötsligt var vi halvvägs. Kändes ju rätt bra det där.

In mot "varvning" vid Lidingövallen igen, efter dryga 40km och vår enda langning för dagen. Klämde åter en SIS-gel strax innan det. denna gång utan koffein. Fick ny flaska sportdryck av mamma och fick info att vi var 2:30 efter täten. Det var peppande. Märkte nu att det var Henrik Öijer, Johan Landström samt Kimmo Kananen som låg längst bak i vår grupp. Starka killar även där, och jag började bli lite orolig då de förmodligen inte slösat lika mycket krafter som jag hade där framme i spets.



Ett par kilometer senare när Brengdahl är uppe och slaktar, märker jag hur det börjar krypa i vänster hamstring, en välkänd känsla innan kramp. Fan, nu är det kört tänker jag, men lyckligtvis lugnar de sig där framme ett tag och jag kan backa bak och veva lite lättare växlar ett tag, välbehövligt. Visste dock att det snart skulle börja attackeras, då t.ex Kananen och Öijer smög sig framåt. Med milen kvar ökade tempot drastiskt och i Bosö-backen någon kilometer senare small det till i baksida lår, krampen var ett faktum. Släppte gruppen 10-15sek och rullade utför efterföljande stig rätt lugnt. Då släppte krampen sjukt nog och jag började våga mig på att gasa lite lätt igen.
Hade mardrömmar att nån grupp skulle närma sig bakifrån, samtidigt som jag fortfarande såg gruppen med Öijer och co ett tiotal sekunder framför. Orkade tyvärr inte ta mig ikapp så nu körde jag bara för att behålla min placering.

Tog mig imål på 2:06:13, på en god 14:e plats vilket jag är nöjd med. Olyckligtvis får jag reda på att min grupp med Flockhart och co tagit sig ikapp Isak och Calle Friberg, och Flockhart lyckades komma 5:a... Känns surt att veta att man ändå realistiskt sett hade chansen om en klar topp 10 placering... Hade 44 sekunder upp till Isak på en 7.e plats, så det var tight om placeringarna 7-14. Så med lite mer tur och en gnutta mer taktiskt spel från min sida hade det kanske varit möjligt. Men, inga undanflykter från min sida. Jag cyklade så fort och hårt jag kunde och hade inte kunnat veta på förhand hur det skulle sluta. Så jag är nöjd med loppet och säsongsstarten, slog fjolårets tid samt närmare Lindgren, Olsson och Wahlqvist där uppe i tät!



Näst på tur är Ottarsloppet på torsdag, sedan vidare ner till Skövde och de riktiga långloppens start i Långloppscupens Billingerace. Ser fram emot det.



På återskrivande!

lördag 31 mars 2018

Mallorca dag 1

Halloj!

Lever just nu på Sunwing beach hotell i Alcudia på Mallorca. Träningsläger står för dörren tillsammans med resten av gänget i Cykloteket Racing Team.

Började gårdagen med att rulla lugnt in i landet genom Sa Pobla och strax söder om Inca bort i motvinden ända till Binissalem, där vi vände tillbaka och tog sikte på Selva, där det skulle börjas trycka på litegrann i backen uppför Batallia. Första 1/3 på 70kadens i 75-79% av maxpuls, andra 1/3 samma kadens men 80-84% av max, för att sedan sista tredjedelen sänka kadensen till 60 och höja pulsen ytterligare till 85-89%.
Kändes kontrollerat och bra hela vägen upp, där vi vände ner igen och repeterade samma sak igen. Blev totalt ca 40 minuter strax under tröskel, med några få minuter på slutet över tröskeln. Kändes rätt okej.

Fortsatte ner Coll de Femenia ner till Pollenca, där vi tog en fika (läs: cappuccino). Körde sedan lite lagtempo bort till Port d´Pollenca för att sedan trycka på i låg kadens uppför första delen av stigningen bort mot Cap de Formentor. Lite trötta ben men höll ihop det bra när Isak gick förbi och tryckte upp pulsen till 93%. Sedan lugnt rull tillbaka till Sunwing hotellet.

4,5h, 125 kilometer och strax över 1500hm var en bra start. I finväder dessutom!

Nu är det dags för att åter sticka ut och trycka pedaler.