söndag 12 maj 2019

Bra dag på Billingeracet!

Halloj!

Välkomna tillbaka hit! Nu är premiären i Långloppscupen gjord och man kan säga att det var en fin, jobbig och hård dag i sadeln igår, uppe på Billingen i Skövde.
Detta var den tredje gången jag ställde mig på startlinjen på Billingeracet och jag har alltid tyckt att banan varit riktigt fin och roligt, men den har inte riktigt passat mig med sin hårda öppning och relativt lättåkta första loop. Andra loopen passar mig bättre och är fantastiskt fin och sjukt roliga stigar.

Sedan i tisdags har jag varit täppt i näsan, jag har varit lite orolig att det skulle bryta ut till en förkylning, men det stannade med endast nästäppa, vilket var lite oroande då jag gärna vill ha så tillgängliga luftvägar som möjligt under loppet. Jag var trots allt förväntansfull när jag ställde mig på startlinjen strax före klockan 11 och kände att det funkade ganska bra att andas med näsan så jag kände att det skulle bli en fin dag. Det största orosmomentet var att jag skulle gå med för hårt i startbacken upp till Billingen så att jag skulle ha sprängt mig redan då, men när starten gick så var alla sådana tankar långt borta och att ta sig upp så fort som möjligt var det enda som var viktigt.


Foto: Lasse Strand


Jag låg med relativt enkelt uppför asfalten, men när Michael Olsson och Johan Norén höjde farten 200 meter innan man viker av in i skogen för att fortsätta stigningen där, blev det plötsligt väldigt jobbigt. Jag kunde gå med ändå och vila upp mig innan "etapp 2" av stigningen började. Låg med på ca 8:e hjul och det sprack upp i ett par grupper framför. Olsson, Emil Hasund Eid, Norén och Lindgren skapade en tätklunga medan Dennis Wahlqvist och Erik Mattelin körde tillsammans före mig och min grupp. Tyvärr verkade det inte finnas något större intresse i min grupp att trycka på på löparspåren de första kilometrarna så de flyter iväg framför oss. Fick med mig ett bra samarbete med hemmaåkaren Viktor Ludvigsson samt Johan Limpan Lindbom. Viktor, som känner till stigarna bra, körde på med Limpan och mig på hjul och när vi svängde ut på den gamla banvallen efter drygt 8 kilometer hade vi några sekunders lucka. Sa åt dem att vi skulle försöka samarbeta bra så att de inte skulle ansluta bakifrån, men i motvinden kom först Albin Andersson sedan även Alexander Vincent Blomkvist ifatt och vi fick igång ett samarbete vi fem. Tyvärr lite för långsamt för där bakom kom en stor grupp ifatt oss framåt slutet av banvallen. Vet inte riktigt vilka som var med i gruppen men iallafall Sparr, Lagercrantz, Emil Thyrén, Öijer var de som kom fram och visade sig lite iallafall. Öijer tog en förning på den första lite längre stigen efter banvallen och jag kunde vila upp mig lite.

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se




















































Sedan var det några till grusvägar med utlagt sprängsten, vilket var otroligt jobbigt och frustrerande då det knappt kändes att man tog sig framåt, riktigt dåligt underlag. Väl inne på stigarna ned mot Öglunda och langningen efter 26km igen körde Ludvigsson på och Thyrén, jag, Limpan och Alle Blomkvist fick en mindre lucka in i backen. Fick en ny flaska sportdryck av Thomas Nilsson som langade exemplariskt.

Hittills in i tävlingen hade jag gjort ett relativt stort jobb i klungan och hade inte känt mig helt på hugget ändå. Var seg in i stigningen men känslan växte sig bättre när man såg ryggen på Dennis och Mattelin lite längre upp. Alle satte ordentlig fart för att gå ikapp och jag går med och förbi framåt toppen på backen, då är vi ifatt Dennis som släppt Mattelin. Nu när vi endast var ca 6-7 stycken i klungan istället för 15+ tyckte jag att vi kunde trycka på lite, men det gick ändå för långsamt så klungan som tappat på stigarna innan backen kom ifatt, igen. Började bli lite less på det dåliga samarbetet men kunde inte göra något.

Vi närmade oss varvning uppe på Billingen efter 38km och vi slogs om en sjätte till typ 20e plats i klungan. Alldeles för många som bara åkte med i svansen. In genom varvningen var vi 32 sekunder efter Mattelin som var 5:a och på stigarna strax efter det tog jag täten och körde på i ett behagligt tempo. Märkte fort att folk hade problem att följa på stigarna så gasade på ungefär på tröskelfart, för att fortfarande ha bra flyt. Kom ganska snart ikapp Mattelin och sa åt han att nu jävlar samarbetar vi så hela klungan inte skulle komma ikapp, men det sket sig ju också rätt snabbt. Klungan var ifatt och det gick långsamt igen.

Foto: Cykelkanalen.se


Men chansen kom igen några kilometer senare. I den relativt branta och lösa grusvägen utför efter 44 kilometer släpper Emil Thyrén och jag bromsarna ordentligt samtidigt som det verkar som resten inte vågade släppa på. Tänkte att detta kan gå, då det var exakt på detta sätt på samma ställe jag fick lucka från min klunga förra året och gick ikapp de framför. Man gick snabbt in på en stig och jag sa till Emil att "gasa på, vi två har lucka". Stark och orädd som han är körde han på på stigen och stod på i över 60km/h utför vitsippestigen, vilket resulterade i ett KOM på Strava för Emil med mig en sekund efter. Sa till honom igen att om vi skulle få till ett bra samarbete skulle det hålla. Sagt och gjort, vi hjälptes åt bra och gasade. Märkte ganska snabbt att Emil var starkare än mig, då jag gjort mycket jobb tidigare i loppet. Vi var ett jagat par, med en stor klunga ett 20-tal sekunder bakom oss. Ett mindre misstag av både Emil och mig skedde, då Emil missade en högersväng ut på en åker och jag missade att det stod en kona mitt i vägen, så jag körde in i den och kraschade lite lätt. Sjukt frustrerad över det och att chansen kanske var sabbad för en sådan skitsak gav mig ett mindre adrenalinpåslag. Emil väntade in mig lite men jag sa att vi skulle fortsätta gasa.

Efter ca 50 kilometer börjar det allra roligaste på hela banan, nästan konstant stig in mot Skövde igen i ca 15 kilometer. Vi dunkar på och kör långa och hårda förningar. Vi visste att vi är snabbare än de där bakom på stigar och ju mer stig det var ju mer skulle vi köra ifrån dem. Det var riktigt roligt att ligga och gasa på stigarna tillsammans med Emil, som jag aldrig har kört med tidigare. Även om man var sjukt trött och orolig för vad som skulle komma framför (strupen) och bakom (cyklister) var det ändå riktigt njutbart.

När det var 10 kilometer kvar kände jag att det inte skulle bli en godnattsaga den sista milen utan mer som en mardröm, då jag kände att Emil sakta men säkert gled längre och längre ifrån mig. När vi till sist kom ut på cykelbanorna in mot Skövde igen var han någon km/h för snabb för mig och nu var det endast att koncentrera sig på sig själv. Minimera skadan. 8 kilometer kvar och backarna från Skövde och upp till Billingen började sakta men säkert komma, i mindre etapper. Körde igenom villakvarteren och tog mig an "Hästbacken", den näst sista backen som är ungefär lika lång som strupen men mycket flackare. Tog mig upp men märkte att Marcus Jansson från CK Hymer låg längre ned i backen, tillsammans med Fredrik Lagercrantz, och de såg oroväckande starka ut. Försökte gasa på lite på sista stigen och igenom nästa villakvarter för att få så stor lucka som möjligt in i Strupen och förhoppningsvis nästan vara på toppen när de kom ikapp, så skulle jag kanske orka försöka spurta. Men benen stod rätt ut redan i början av Strupen som är relativt flack, och ganska snart kom de där grabbarna och körde förbi, som om det var startbacken. Hade inte en chans att försöka hänga på, speciellt inte när den riktigt branta delen återstod. Nej, det var bara att köra på och be till gudarna att det inte skulle komma fler sådana snabba bakifrån. Kom upp men nöd och näppe kändes det som, och märkte att det var lugnt bakåt. Kunde ta de sista få hundra meterna utan stress och rullade imål som 7:a i elitklassen, 8:a totalt då Lagercrantz gått o blitt gubbe till i år och kör H40.

Foto: Lasse Strand


Jag är ändå nöjd med min prestation och hur loppet utspelade sig efter den första halvan, härifrån kan det bara bli bättre. Hur som helst ett KANONarrangemang av Skövde CK och Långloppscupen, en förstklassig bana, förstklassigt motstånd och ett förstklassigt arrangemang med den bästa maten på hela året efteråt, då de bjöd på varm, god lasagne.

Nu ser jag fram emot resten av säsongen!

Strava:

torsdag 9 maj 2019

Tankar och förberedelser inför Billingeracet

Hoj!

Nu återstår endast ett par dagar kvar innan tävlingarna drar igång på riktigt. Billingeracet står på agendan och jag är förväntasfull men ack så osäker. Osäker på min form, hur konkurrenterna tränat under vintern. Trots att jag fått några värdemätare nu i vår på att formen ligger på en högre nivå än vid samma tidpunkt i fjol, både Första Chansen XCO i Ramnäs för en månad sedan och Lidingöloppet i lördags gav mig bra indikationer på att vintern varit bra. Men Billingeracet är annorlunda än både XCO och Lidingöloppet. Längre tävlingstid, längre bana, svårare bana...  Men jag är hur som helst glad över att dra igång på allvar!

Banan är riktigt hård och utslagsgivande, men samtidigt väldigt rolig och fin. 75 kilometer i blandad terräng med några rejäla backar och en avslutning som får heta duga, när man ska ta sig uppför Strupen.

Här kan ni läsa min racerapport från fjolåret: http://erikakessonsmtb.blogspot.com/2018/05/racerapport-billingeracet.html

Förberedelserna inför loppet satte igång lite halvt igår onsdag, då jag körde ett så kallat tömningspass inför loppet på lördag. Bestämde mig för att cykla igenom Långa Lugnet banan, skulle bli ca 70km runt + dit och hem. Som de senaste dagarna har regn/hagelskurarna kommit med jämna mellanrum, och så även igår. Klarade mig 7 kilometer innan det började hagla och temperaturen minskade med flera grader så det var ner runt 0-sträcket. Iskall efter första loopen men sedan sprack det upp jag solen tittade fram, så jag fortsatte runt loop 2 och 3. Fick ihop 71km och strax över 1000 höjdmeter på 3:30h så det fick bli ett lagom tömningspass.

Idag är en lugnare dag på schemat, och imorgon ska jag köra ett väckningspass. Får se om det blir här i Falun innan avfärd ner till Skövde eller om man hinner med det imorgon kväll där nere.

Vi ses på lördag!

lördag 4 maj 2019

Racerapport Lidingöloppet MTB 2019

Halloj!


Ni ska få en tävlingsrapport från Lidingöloppet MTB även här. Jag har ju fått förmånen att blogga för Långloppscupen i år så majoriteten av mina inlägg kommer att ske där.

Här kan ni hitta min blogg på Långloppscupens forum: http://langloppscupen.se/mitsubishi-mtb-challenge/blogg__520

Lidingöloppet är ju ett välkänt löplopp men har på senare år även börjat med att
arrangera en MTB-tävling, vilket är skitkul och jättebra för att sporten ska växa sig större i Sverige.


Men jag kanske ska börja med att presentera mig lite mer.
Erik Åkesson heter jag, är 21 år och tävlar för CRT. Jag har växt upp med cykling och jag
älskar idrotten mer och mer för varje år som går. 2018 hamnade jag på en 8:e-plats i totala
Långloppscupen i Herrar Elit, och vill till detta år ta ytterligare steg framåt.
Just därför var mina förväntningar på detta lopp relativt höga då jag ville förbättra min
placering från förra året, vilket är en 14:e plats. I och med att Lidingöloppet inte är med i
Långloppscupen är det en bra tävling att testa formen och se hur motståndarna tränat i vinter.


Starten gick kl 12:02, varför den får just två minuter över 12 är för att det ska passa in bra med
tågtrafiken på Lidingö, att täten ska hinna passera en järnvägsövergång mellan två tåg.
Vissa måste dessvärre stanna för tåget. I övrigt är banan relativt enkel med nästan bara motionsspår,
men den är ändå riktigt jobbig med sina korta, hårda backar och många igångdrag.
När starten gick kom jag iväg bra och var bland de 10 första i den kritiska 90-graders vänstersvängen
från en bred tvåfilsväg till en smal cykelbana. Där har det tidigare varit krascher,
men jag vet inte hur det såg ut bakom oss i täten. Egentligen förstår jag inte varför de inte drar ut
banan på ett öppet fält ca 2-300 meter innan svängen och sedan sneddar över det.
Det skulle minska risken för krascher rejält och även dra ut fältet mer, skulle jag tro.


Jag låg som sagt bra med topp 10 och kände mig stark.
Henrik Sparr släppte några meter efter ett par kilometer och jag körde förbi för att ansluta till täten.
Därefter var vi 6 stycken i tätgruppen. Det var jag, Matthias Wengelin, Mikael Flockhart,
Michael Stjernqvist, Dennis Wahlqvist, Calle Friberg.
Strax efter vi hade passerat Grönstabacken efter 6-7km kunde Johan Norén ansluta till oss,
så vi var 7 stycken. Ungefär då hade andrenalinet som funnits första kilometrarna avtagit och
det hela blev plötsligt väldigt jobbigt. Vi fortsatte köra på rätt hårt ett par mil men jag kände
mig stark i backarna och orkade gå med, men jag känner att det är tempoväxlingarna efter
backarna som inte riktigt sitter än, den formen fanns inte där.
Ofta släppte jag ett par meter för att sedan ansluta igen.


Vi sju trampade på i hög fart och passerade järnvägsövergången efter ca 15km
utan att behöva stanna för tåget, vilket var en lättnad.
Calle och Wengelin var de som gjorde det mesta jobbet, men alla hjälptes åt när det behövdes.
Efter drygt 25 kilometer blev jag plötsligt väldigt trött och slet hårdare än vad de andra gjorde,
för att gå med. Låg med frustrerande 10-20 meter fram i 4-5 kilometer innan jag lyckades
komma med bra in på hjul igen och kunna återhämta mig hyfsat.
Dock verkade Dennis ha det jobbigare och tvingades släppa. Trodde att vi skulle bli av
med honom men han krigade sig ifatt igen när farten i täten sänktes lite.
Vid “varvning” efter 37-38 kilometer var vi åter 7 i täten och jag fick en ny flaska
sportdryck av mamma. Efter det saktades farten ned ganska ordentligt då ingen riktigt ville ta tag i det.
Jag började bli trött på riktigt och åkte nästan och väntade på att någon skulle höja farten ordentligt.
Michael Stjernqvist åkte jo-jo bakom vår grupp och verkade sliten.
Tänkte att iallafall han och Dennis borde vara tröttare än vad jag var, så minst en 5:e-plats borde
inte vara omöjligt.


När kilometrarna sakta men säkert blev 20, 15 km kvar tänkte jag att det var inte
heller omöjligt med pallen. Med 10 kvar var Michael fortfarande som en jo-jo bakom
och jag började känna mig ordentligt krispig.
Visste att både Bosöbacken och en andra vända i Grönstabacken kvar och att mycket kunde hända.
Mycket riktigt, i Bosöbacken med 8 kilometer kvar sprätte Wengelin till uppför och fick en lucka,
där Flockhart var närmast bakom, följt av Calle, Dennis, Johan och jag.
Väl på toppen stod benen rätt ut, ögonen i kors och tvärs och när dessutom
dagens enda stig skulle klaras av på toppen kändes det som att jag inte visste hur man ens
styrde en cykel. Gick så långsamt och Dennis, Calle och Johan flöt iväg.
Calle gjorde ett misstag utför och jag körde förbi honom, men han var snabbt förbi
igen så fort vi kom ut på grusvägarna igen. Någon kilometer senare kom även
Stjernqvist flygande förbi, vart hans krafter kom ifrån vet jag inte.
Jag var för trött för att försöka gå med på hjul och fortsatte i mitt “relativt” långsamma tempo.
Tog mig uppför Grönstabacken med hedern i behåll och kunde köra på de
sista 5 kilometrarna in mot mål i egen majestät och in på en acceptabel 7:e-plats,
ett par minuter efter Wengelin som vann med över en minut över Dennis som var tvåa.

Jag är nöjd med dagen och känslan i kroppen var helt okej.
Det där sista panget i benen saknas men det kommer nog senare under säsongen.
Nu är det bara ladda om till Billingeracet och starten på Långloppscupen nästa helg i Skövde,
det ska bli riktigt roligt att komma igång!

torsdag 28 februari 2019

Cyprus Sunshine Cup 2019!

Halloj!

Längesedan nu. Vinterträningen har gått helt okej och jag har kunnat hålla mig frisk, vilket alltid är skönt.

Varnar för lågt inlägg så hämta kaffet.

Just nu befinner jag mig nere på Cypern, som börjar bli en tradition nu i februari månad. Cyprus Sunshine Cup brukar vara en fin tävling och ett bra tillfälle att checka av formen. Cupen består av fyra deltävlingar, med en kortare prolog på 13,5 kilometer, med 700 fallhöjdsmeter och 140 höjdmeter. Som gjort för att cykla fort. Etapp två är en point to point på 53 kilometer och nästan 1900 höjdmeter, vilka de flesta man tar i en klättring den första timmen. Etapp tre är även den en point to point på 62 kilometer och strax över 2000 höjdmeter. Sista etappen är ett vanligt XCO-lopp, en startloop sedan en varvbana på 5,5 kilometer.

Etapp 1: Prolog
Prologen är alltid en intressant historia då, trots sin korta tävlingstid och att man mest kör utför, kräver sin energi och man är helt slut i mål. Med start en och en, med en minut mellan åkarna krävs det att man klarar av att pressa sig utan människor runt om kring.

Jag startade 14:18 lokal tid, en minut efter Vilgot Lindh. En timme innan start började det regna och åska, och då man tävlar genom byn Pano Lefkara blev man lite orolig att det skulle vara snorhalt på gatstenarna inne genom byn. Regnet hade avtagit lite till det var dags att starta, men det var fortsatt blött. Tänkte att jag skulle köra lite safe genom byn sedan gasa resten. Starten gick och jag kom iväg okej. Med blöta, hala stenar och lera var jag lite för feg för att släppa på på första stigen ner till byn. In i byn är det en trappa som man ska nedför. Ogillar starkt att cykla utför trappor men det gick bra. Följde min plan och tog det lite lugnt de få minuter genom byn. Kom efter ett tag förbi Vilgot som hade punkat inne i byn och fått i luft, så han lade sig bakom mig. Strax senare råkade jag ta fel i en sväng och svängde vänster istället för höger, som tur var märkte Vilgot det och skrek åt mig att vända. Tappade 20-30 meter på honom in i första backen på ca 80 höjdmeter. Trampade ifatt det ganska direkt och la mig bakom Vilgot som körde hårt. Tvingades släppa ett par meter i den brantaste delen men kunde återansluta när det plattade av lite. Gick om och tyvärr hade Vilgots lagning på punkteringen inte hållit och det pös ut mer och mer luft. Fortsatte köra på hårt uppför och kunde vila upp mig lite på brandgatan ner. Dock är det riktigt jobbigt att cykla utför också, när det är blött, halt, och stenar vassa som knivar runt om kring en, och de är det inte kul att krascha på i över 50 km/h.

Släppte upp bromsarna så mycket jag vågade på brandgatorna och kom ganska snart ikapp killen som startade 2 minuter framför. Tog mig förbi på ett fint sätt och fick fritt fram på den sista stigen innan man kom ned på dammen med 5 kilometer kvar till mål. Märkte då att mina växlar krånglade på de tyngsta, förutom den allra tyngsta. Det hackade och hoppade ju mer jag tog i, så tvingades köra på lätta växlar, samt den allra tyngsta. Men det var inget som saktade ner mig värst mycket, men det var fruktansvärt irriterande. Resten av loppet gick för det mesta på slingrande grusvägar ned mot byn Skarinou och målet. Passerade ytterligare två killar som gick vid sidan om med punktering. Tog mig i mål på en helt okej tid och en 32:a placering. Det kändes bra. Det bästa med dagen var att Micke Olsson fick stryk av mig. ;)



Etapp 2: Point to Point
Detta är väl egentligen inte en point to point, då start och mål är på samma ställe. Men då de startar tidtagningen efter ca 5km så blir det väl tekniskt sett det.

Starten gick och det kändes bra. Både puls och ben svarade bra och jag kunde ligga med bra. Masterbilen körde osäkert som fan, stod typ still ett par gånger och ibland gasade han på ordentligt. Kan bli riktigt farligt med 60+ cyklister tätt tätt bakom. Strax innan bilen släppte oss och tiden började tas lyckades jag ta mig fram längst till vänster och låg med längst fram. Coolt. Men så fort farten höjdes ordentligt föll jag bak och tog snabbt min egen fart. Väldigt lätt att dras med i världselitens höga fart och spränga sig.

Lade mig på stabila 181 i puls, 10 slag över tröskel men det var kontrollerat. Kom ifatt och om personer som hängt på täten längre och de orkade inte följa. Uppe i Vavatsinia efter 9km har det gått uppför hela tiden, men där svänger man ned och kör utför ett par minuter innan det börjar bära upp igen, denna gång på grusvägar och skogsvägar. En grupp med Edvin Lindh hade kommit ikapp utför och vi var en grupp på 5-6 pers. När backen börjar igen gick jag upp direkt och la mig i min fart. Det sprack upp bakom mig och jag fick lucka. Körde på och såg då och då ett par ryssar ett 30-tal sekunder framför mig. Istället för att försöka hetsa mig ikapp fortsatte jag i min fart och märkte att jag tog in, sakta men säkert. Ungefär halvvägs in i "andra delen" av stigningen började det först smådugga, men gick snabbt över till en hagelstorm. Ont som faan gjorde det att få haglet på sig och jag tror även att ryssarna tyckte det för tog nu in ganska snabbt på dem. Kom ifatt lagom till haglet avtog och med ca 5min kvar till toppen. Valde att gå upp i tät och fortsätta i min takt istället för att lägga mig bakom vilket kändes bra.
Såg nu även Axel Lindh 25-30 sekunder före tillsammans med ett par andra gubbar. Hann inte komma ikapp eller ta in mer innan backen tog slut efter 55 minuters klättring. Fick langning av mamma på toppen och då smet ryssarna förbi in på den drygt 15 minuter långa, roliga utförskörningen på singletrack. Tyvärr var de inte lika bra utför som uppför och det gick ganska långsamt bitvis. Visste att Axel är grymt snabb utför så om han hade fritt fram skulle han säkert dra ifrån med nån minut, om inte mer. Lyckades ta mig förbi en av ryssarna vilket var bra, för han tappade riktigt mycket efter det.

Kom ned på grusvägarna safe och ganska utvilad och strax före oss kom Martin Gluth ut från teknisk zon, han hade punkterat tidigare. Tryckte mig ifatt honom och låg enkelt med i hans jämna fart, både utför och uppför. Ryssen var på mitt hjul. Gluth drog mest av oss, men då och då var jag uppe och körde. Vi hade fint flow och efter ett tag märkte vi att vi kom närmare och närmare de framför oss, och såg att även Axel var med där. Med lite mindre än milen kvar till mål kom vi ikapp och jag gick ganska fort upp och visade mig. Kände mig stark och höll en hög och jämn fart in i sista backen som började med ca 5-6 kilometer kvar. Folk passerade till höger och vänster men jag lade mig med dem längre bak. Vi var 9 stycken som krigade tillsammans, Axel hade tvingats släppa. Orkade ligga med fram till det var lite mindre än 3 kilometer kvar, när backen började bli rejält brant och jobbig. Farten höjdes fort och det splittrades framför mig. Höll min placering in i mål och var 39:a, tredje svensk och 10 minuter efter vinnaren. Ett klart godkänt lopp av mig och jag är nöjd med min prestation.



Etapp 3: Point to Point

Denna etapp har tidigare år alltid varit min akilleshäl. Inte på grund av att det är den längsta och tuffaste etappen, den borde passa mig bra, men utan att jag alltid har en djup svacka den tredje hårda dagen. Oavsett om det är tävlingar flera dagar i rad, eller träningsläger eller bara tre hårda träningsdagar i rad. 
I övrigt tycker jag nog nästan att det är den roligaste banan av alla fyra, riktigt tråkigt att man inte kan köra bra på den då. 

Starten gick som vanligt från byn Lythrodontas, för att sedan ta oss ut på asfalt i 4-5 kilometer innan vi viker av på grusvägar och den redan höga farten höjs ännu mer. Jag kände från början att det skulle bli jobbigt, benen var stumma och pulsen kämpade för att ens komma över 160 i masterstartens höga fart. Tidigare år har jag varit tvungen att ta min egna fart ganska direkt på asfalten, efter det att mastern har släppt iväg oss. Men nu kunde jag bita i långt bak i klungan och vad med in på grusvägarna, där det splittrades upp mer och mer. Banans karaktär, med en 900 höjdmeter/10 kilometer lång ihållande klättring efter 25-30 kilometer gör det lätt att glömma bort de nästan 800 höjdmeterna man ska klara av innan dess också. Det går uppför från start, fortsätter på grusvägarna förbi XCO-banan vi tävlar på dag 4, sedan fortsätter asfalt och grus innan det börjar gå nerför på grusvägar och bitvis stigar tills vi kommer till banans lägsta punkt, där vi vänder upp de 10 kilometerna till bollfan på toppen. 

På grusvägarna efter 7-8 kilometer hade jag det kämpigt, då personer framför mig hela tiden släppte, vilket gjorde att jag fick gå om och jobba hårt för att täppa till för att det sedan skulle upprepas igen. Tillslut hamnade jag i en grupp med Edvin och Axel Lindh, samt en del andra. Edvin tappade gruppen ganska snart och jag var framme och satte tempot. Kände mig inte helt slutkörd ändå, men pulsen var låg och farten var låg. När den första klättringen, som går i olika etapper, var slut och vi skulle vända nedåt mot banans lägsta punkt igen visste jag att det skulle komma en riktigt rolig stig utför. Hade på känn att Axel ville vara först in på stigen för har är ruskigt snabb utför, ville ligga tvåa bakom honom men det kom en ryss mellan oss. Axel drog iväg med säkert 30 sekunder innan stigen var slut och han var borta. Lite less och irriterad var jag. Men vi fick ihop ett ganska bra samarbete resterande av gruppen som var 6-7 personer. Ner till botten och nu visste jag att kommande timme skulle vara extremt jobbigt, bara uppför. Tryckte i mig en koffeingel i början av stigningen på asfalten, och efter ett par kilometer skulle vi gå in på en stig. Stigen mäter 5,5 kilometer längs en ravin. Gick först in på stigen och körde på i min fart, i det jag hade i benen. Det duggregn som börjat ett par minuter tidigare övergick nu till en dusch. Man blev dyngsur och kall på 30 sekunder. Men jag brydde mig inte om det och fortsatte. Märkte att de bakom mig fick slita. Med kanske en kilometer kvar på stigen gick sista lyften ur mig. Alla passerade och försvann och jag stod som parkerad. Benen spann utan kraft och farten var knappt styrbar. Kom ut på grusvägen och några hundra meter senare asfalten och där stod mamma med en ny flaska. Härifrån var det asfalt 4-5km kvar upp till toppen. Det brukar kunna vara en styrka jag har att bara låsa in mig i ett tempo och bara köra på. Men inte nu. Såg de framför mig försvinna längre och längre fram medan jag såg en ryss närma sig snabbt bakifrån.

Kom upp till toppen med ryssen 20 sekunder bakom mig. Stigen ned var riktigt rolig. Hade inte kört den på 12 månader och den var roligare än jag mindes den. Den var knappt 10 minuter lång innan man var nere vid dag 4 XCO-bana igen. Därifrån var det mestadels grusvägar i 16 kilometer in till mål, med ett par lite längre klättringar och ett par korta, riktigt branta jävlar som inte var välkomnande. Såg att Edvin Lindh nästan var ikapp mig med 6-7kilometer kvar till mål och trodde att han skulle susa förbi direkt, men jag lyckades hålla honom bakom mig och dessutom utöka lite in till mål. 

Det var ruskigt skönt att vara i mål men jag är inte alls nöjd med dagen. Tredje året jag är här och tredje gången jag inte har någon ork kvar på denna etapp.



Etapp 4: XCO
Jag tävlar inte längre så mycket XCO-tävlingar då långlopp har stått i fokus de senaste åren. Men det skulle bli kul att köra för omväxlings skull. Banan är knallhård med 217 höjdmeter per 5,5km varv, och vi skulle köra 5 varv. Jag låg inför etappen 39:a i totalen, topp 40 får UCI-poäng. På gränsen alltså. Jag hade Axel placeringen före mig i totalen, 1:50min upp till honom. Tänkte att det skulle aldrig gå och jag skulle kriga för att ligga kvar topp 40.

Uppvärmningen kändes seg, både för mig, Wengelin och Micke som värmde tillsammans. Alla tyckte att sängen hade varit skön på morgonen. 

Starten gick och blev direkt påmind att XCO-starter går jävligt mycket fortare och hetsigare än långlopp. Men det var bara bita ihop och rädda situationen. Efter några hundra meter när benen skrek av mjölksyra och bara sa nej nej nej kollade jag på pulsen. 155. 16 slag UNDER tröskelpuls. Satan, dagen kommer bli jobbig, tänkte jag. Men jag lyckades hålla ihop det bra och lade mig i rygg på Micke, som även han hade tunga ben. Tänkte att jag skulle försöka ligga kvar tills han kom igång och drog iväg för att sedan köra på så gott jag kunde. 
Låg kvar på Mickes hjul första loopen, andra loopen och in på andra varvet. Tänkte, "sjukt, har hängt med ett varv, då är det ju bara 4 varv kvar att hänga med". Är ju normalt sett en som hatar att bara ligga bakom, men jag orkade verkligen inte gå upp och Micke verkade inte alltför sur att jag bara låg bakom. 

Andra varvet gick och jag hängde fortfarande på. Vi kom ifatt Axel och han hängde på, gick förbi innan utförskörningar, drog ifrån, vi kom ifatt, han gick om utför, drog ifrån och vi kom ifatt igen. Denna gång orkade han inte hänga på Mickes fina, jämna fart och släppte. Ut på varv 3 visste jag vilka som var de kritiska lägena på banan, där detvarsåhärnäraattjagsläppte. Men jag kunde släppa ett tiotal meter uppför för att sedan köra ikapp utför. Det kändes bra. Men jag började bli riktigt riktigt trött nu efter lite mer än 3 varv och tanken på att släppa lockade mer och mer. Micke peppade och sa "kom igen nu, häng på, du orkar" och jag gjorde det. Ut på varv 4 och kunde ligga med som en jojo första loopen, som jag ansåg var den lite lättare av de två looparna. Ut på loop 2 börjar det med en brant jävla backjävel där jag släppte några meter. Kom ifatt igenom utför och låg med när, den jag anser, jobbigaste delen av banan började. En dryg kilometer stigning, mestadels uppför på stig med ett par ruskigt jobbiga branter. Låg med Micke ungefär halva innan det började snurra framför ögonen. Sa åt Micke att nu var det fan kört och han skulle fortsätta köra. Han ba "nej för fan, kom igen nu" men jag orkade inte. Släppte 50-60 meter. Sista stigen utför innan varvning köttade jag på hårt och knapade in på honom igen, och var ikapp i botten. Han frågade om jag var med och jag svarade att det var jag. 

Nu var det ett varv kvar och jag kämpade tramptag för tramptag. En kilometer gick. Sedan kom en kritisk del och jag sa åt Micke att köra igen. Han körde 30 meter. 40 meter. 50 meter. Sedan gick det utför och jag närmade mig lite igen. Ut på en grusväg och jag var 30 meter bakom. Tänkte fan heller och närmade mig och körde ikapp igen. Lyckades kriga mig med resten av första loopen, men i branten ut på loop två var det kört. Micke seglade iväg igen och jag hade knappt styrfart den där kilometerlånga stigen. Åkte runt och tänkte "snart mål, snart mål, snart mål". Kom uppför stigen och det bar utför igen. Körde lite safe för att inte punktera sista 500 meterna. Klarade det och när det var 200 meter kvar kände jag mig plötsligt stark igen och ökade det sista lilla jag hade. Imål 15 sek efter Micke på en 34:e plats. Axel var 1:53 efter imål och jag tog honom med 3 sekunder i totalen, där jag klättrade upp till en 36:e plats. Sjukt nöjd över dag 4. 



Därefter började det regna lite och jag cyklade hem de knappa 40 kilometer och 800 höjdmeter tillbaka hem till Kalavasos. 

Det var som alltid en sjukt rolig upplevelse och jag märker att februariformen var bra och att jag är starkare än ifjol. 

Måste även tacka mina föräldrar som åkte ner för att supporta både mig och resten av alla svenskar som körde! Guld värt. Tack även till Börje som har Cycle in Cyprus och som alltid ställer upp med skjuts och om man behöver hjälp med något. Tackar även resten av svenskarna där nere, Tommy, Wengan, Micke, Lindh-klanen med Axel, Edvin och Vilgot, Kangas, Linn, Johan och Adam för kul träning och bra kört allihopa!

Samtliga bilder har pappa tagit, fler finns på hans Flickr:
https://www.flickr.com/photos/haakphoto/albums/72157707107251894 

Bilder (endast från XCO dag 4):