onsdag 12 oktober 2022

Roc d'Azur, Roc Marathon - Marathon World Series, Fréjus, Frankrike

 Hej!


Nu är det dags att påbörja nästa tävlingsrapport. Roc d'Azur. Det är lite som Fransmännens motsvarighet mot Vasaloppets sommarvecka med många olika lopp och totalt över 20 000 deltagare och där kända personer ofta är på plats och kör något av loppen, b.la var stavhopparen Renauld Lavillenie och körde gravelloppet. Det var otroligt coolt att se alla olika typer av lopp, det var e-MTB, tandemMTB, triathlon, Xterra, 5 dagars etapplopp, Marathon, Gravel, Enduro, traillöpning etc. Det fanns något för alla. Sedan var hela området en utställning och expomässa utan dess like, otroligt stort och mäktigt. Här ligger Vasaloppet i lä. Den enda MTB-tävlingen som är större rent arrangemangsmässigt än denna är Cape Epic, men jag tror att denna har flest deltagare i världen.

Vi kommer ner till franska rivieran på måndag kväll, efter 6,5h bil från Ornans. Tar en kort cykeltur men det hinner bli mörkt. På tisdagen planerade jag köra ett varv på tävlingsbanan i distansfart och var taggad. Bra väder. Rullade ner mot tävlingsområdet och kom iväg efter lite om och men, var svårt att ta sig fram på vissa ställen då man skulle passera över vattendrag som de inte lagt över flytbroar över än. Men tog mig tillslut ut ur stan och in på banan. Tog följe med två belgare i ungefär 2 kilometer innan luften i framhjulet pös ut. Vafan. Stannade och tog en samuraj och satte i. Pumpade upp men hittade ännu fler små jack i däcket. Observerade däcket och såg ett tiotal taggar som stack ut. Drog ut de jag såg och satte i en slang. Ringde mamma och bad henne möta upp längre fram med en till reservslang, då jag nu använt min. 

Iväg igen, kom 2 kilometer till innan luften var ute. Fick tydligen inte ut alla taggar. Pumpade i och åkte ner och mötte upp mamma som skjutsade runt till olika cykelbutiker för att få tag på ett nytt däck, mer däckvätska och fler samuraj-pluggar. Efter en lång tid fick vi tag på ett däck på Decathlon, åkte hem och skulle montera. Gick sådär att försöka pumpa upp med en handpump så det fick bli en vända till till Decathlon. Lite lunch, sen ut igen för att köra igenom sista 35km på banan nu när klockan redan var nästan 15. Fin och stenhård bana. 

Onsdag tog jag vilodag och vi promenerade runt, badade i havet osv.

Torsdag blev jag utskjutsad för att köra den loop jag missade i och med punkteringen. Även den var riktigt hård och fin. Lite krångligt att ta sig fram då det var Roc Enduro och andra etappen av Roc Trophy etapploppet samtidigt som jag körde, och det var delvis på samma bana, men åt motsatt håll. Tillslut tog jag mig tillbaka till boendet utan några haverier.




Tävlingen:

Tävlingen var 90 kilometer, 2500 höjdmeter och Andreas Seewald vann tävlingen förra året på 3:48h. Nu var den dock drygt 5km längre. Vi skulle starta redan 07:30 vilket betydde uppstigning 04:30. Gillar inte att stressa på morgnar. Sedan ville vi ha en bra parkering för att komma iväg till langningszonerna snabbt och var på plats redan strax efter kl. 06. Det var mörkt och kallt, men lagom till start hade det ljusnat en aning.

Starten gick på ett stort och brett gräsfält. Jag fick stå i fjärde led och det var 18st i varje led, så någonstans mellan 54-72 var min startplacering. Målet var topp 60 för att få UCI-poäng. Motståndet här var mycket hårdare än i Ornans. I Ornans var toppen där, men här var bredden på toppen. Kom iväg rätt bra och tror att jag behöll min placering hyfsat. Det gick ordentligt fort första kilometrarna som var platta men jag kunde hålla mig lugn. Gick in i första 200hm-backen med en bra känsla och kunde lätt gå med och även avancera några placeringar. La mig på hjul på en tysk (Wolfgang Krenn) samt samma Ornans-kille som i söndags, Remi Groslambert. Wolfgang fick en lucka utför medan jag och Remi höll ihop. Efter 12km passerade vi första langningen och jag tog vatten av Ebba för att kyla ned mig. Det var inte så varmt ute ännu då klockan bara var runt 08, men kärntemperaturen hade stigit upp mot 39. 

I botten av nästa backe, 3,4km, 290hm kom vi ikapp en grupp som hade kört fortare initialt. Passerade b.la. Cykelvasa-trean Martin Röste Omdahl som körde Roc Trophy och vann det etapploppet totalt. Grattis Martin! Tog en gel och lade mig tillrätta på tröskeln. Visade sig vara lagom fart för att köra jämt med Wolfgang och Remi b.la. Uppe på toppen efter 18 minuter och körde en fin stig utför i några minuter. 


I botten väntade en slänt upp till en grusväg som tvingade oss av cykeln och springa upp. 

Gruppen samarbetade bra på de lättåkta partierna. Passerade en hage med åsnor, vilket var samma ställe där jag hoppade på banan igår, så här visste jag vad som skulle komma. Innan vi vek av på stigar igen tog jag kommandot, för att kunna köra min fart och mina linjer uppför utan större stress. Blev passerad efter ett par minuter dock och fick rätta in mig i ledet. Fick bita i ordentligt för att orka gå med men väl uppe dinglade jag några sekunder bakom, men kunde återansluta utför. Vid nästa tillfälle gick jag åter upp i tät för att kunna köra mina linjer på stigen uppför. Denna var mer kritisk då den var mycket mer teknisk. Kom ikapp en kille som tvingades av cykeln, men jag krånglade mig förbi honom. 

Nu kom vi till byn Roquebrune-sur-Argens där mamma och Ebba väntade med langning efter 30km och 1:30h. Mamma ropade "43:e plats!". Denna bana var såpass otillgänglig med bil så det blev endast 2 "riktiga" langningar och 1 bonuslangning efter 12km. Jag körde därför med två flaskor sportdryck på cykeln. Dessa två var uppdruckna perfekt till denna langning. Fick två flaskor langade av mamma, satte på dem på cykeln sedan tog ytterligare en flaska vatten av Ebba och hällde över mig. Uppför nästa lite lägre topp hade ett par cyklister droppat av. Själv hade jag sällskap med Wolfgang, Remi, en till tysk Jakob Hartmann och fler.


Langningsplatserna enligt höjdkurvan

Mot den fjärde långa stigningen, 250hm och drygt 18 minuter. Initialt var backen grusväg och lättåkt, men blev senare stig och senare knappt ens det. I och med att jag hade rekat dagen innan visste jag att sista 5-6 minuterna av backen var kritiska, och jag lade mig först för att kunna köra de linjer jag ville. Tog mig med nöd och näppe upp utan att tvingas av cykeln. Vi kom ifatt ytterligare en cyklist utför. Denna del hade jag inte rekat då det var strikt förbjudet igår när det var en specialsträcka för Roc Enduro. Kom efter några minuter ner i en dalgång där banans längsta backe skulle börja. Backen var strax över 13km men relativt flack, endast 350hm.

Gruppen hade splittrats utför och vi var 5 stycken i första klungan och 2-3 stycken ett 20-tal sekunder bakom. Mina medcyklister satte genast upp en hög fart, b.la. Remi. Jag vågade inte riktigt gå med i tempot, backen var lång och det var långt kvar. Körde mitt tempo på dryga 350w. Blev ikappkörd av Wolfgang och en till som tappat utför. Var i valet och kvalet om jag skulle gå med, men jag gjorde det. Det var lättåkt och gick relativt fort, så att ligga bakom skulle hjälpa, både aerodynamiskt och psykologiskt. Kände mig bra ändå och vi tog oss ikapp två som släpade lite från de starkaste. Passerade dem och kom sedan ikapp de första igen. Stärkt av min initiala taktik att köra mitt tempo i början av backen, samtidigt som t.ex. Remi inte orkade gå med längre och släppte vår grupp. Efter 2/3 av backen bar det utför på stig i någon minut. Skönt att återhämta sig en aning. Låg i svansen av vår 5-personers grupp bakom Wolfgang. Han tappade trion framför ungefär 10 sekunder vilket var en aning frustrerande. Tvingades ta den luckan men tempot kändes kontrollerat. Sista tredjedelen av backen var lättåkt på grusväg. Vi kom ifatt två glada killar som började snacka tyska. 



Väl på toppen efter 38 minuters klättrande bar det utför någon kilometer på asfalt. Drack, tog gel och återhämtade mig. Utför var de två killarna vi kommit ifatt otroligt snabba och de drog iväg igen och spräckte gruppen. Men snart bar det uppför igen och jag kunde komma ikapp och passera några. Gruppen splittrades nu på ett annat sätt med mig som släpat utför istället drog, och de starka utför släppte. Inklusive Wolfgang. Utför nästa stig var jag först, gjorde ett misstag och var påväg att krascha men tog emot mig i en buske. Fick stopp på cykeln men var tvungen att vänta ut att alla passerat. Tog ett tag att komma in i flowet igen och jag hade svårt att ansluta. De var ett 20-tal sekunder framför men jag började känna mig trött. 

Jag såg framför mig att Wolfgang och en av killarna som var snabba utför gåt ikapp 3-4 killar till, samtidigt som jag tappade sekund för sekund. Nu var jag i ett dåligt skick och började ge upp mentalt. Tänkte att jag inte skulle komma ikapp så det var lika bra att inte försöka. Så jag försökte inte. Efter någon kilometer passerade vi en teknisk zon och jag såg dem inte ens längre framför mig. Men jag såg inte heller någon bakom. Efter någon minut såg jag plötsligt gruppen framför igen. Började öka trycket på pedalerna och närmade mig sakta men säkert. Väl ikapp släppte den snabba utförskillen om mig direkt och släppte gruppen, det hade börjat gå uppför igen. Nu låg jag direkt på Wolfgangs hjul, och hade tre till framför mig. När Wolfgang märkte att jag hade anslutit igen attackerade han om övriga direkt. Jag följde med, med lätthet. Jag hade återhämtat mig igen. 

Stärkt av mig själv satt jag med på hjul, på stigarna bort mot den ökända backen Col du Bougnon. Det är en riktigt brant brandgata som är en dryg minut lång på 20%. Det var otroligt mycket folk som hejade vilket var kul! På toppen stod mamma och Ebba igen och langade för sista gången. Nu ropade de att jag låg 32:a. Hade släppt Wolfgang några sekunder nu för jag kände mig bekväm med att jag skulle komma ikapp igen. Nu hade vi kört i 3:30h och runt 68 kilometer. Enligt officiella mellantidstagningen låg jag 13 sekunder efter Wolfgang på toppen. Jag kom snabbt ikapp igen. Efter en skarp högersväng vände det uppåt och jag gick åt sidan och förbi, stod upp och tryckte på och märkte att han släppte. Jag fortsatte köra på och fick en större och större lucka. Nu fick det bära eller brista, och härifrån gasade jag allt jag hade resten av vägen sista 18 kilometerna. 

Wolfgang bet ifrån bra och jag fick ingen märkvärdig lucka första kilometerna. Tillslut gick repet av och luckan växte. Inspirerad av detta körde jag på utför på stigarna och fick syn på en kille framför. Tänkte att om jag skulle komma ikapp och om skulle jag vara topp 30! Det fick bli mitt mål. Dock kom vi snart ner i ett bostadsområde och där väntade banans brantaste uppförsbacke. Den maxade ut på över 35 % och tog ett par minuter att ta sig uppför. Nu fick jag syn på vem det var jag hade framför mig, det var Thomas Griot, en etablerad världscupåkare i Canyon CLLCTV. Segade mig ikapp honom och låg bakom ett tag, men var rädd att folk skulle ansluta. Gick om vid tillfälle och fick snabbt en lucka. 

Jag närmade mig även Jakob Hartmann med 7 kilometer kvar. Jag kom ikapp vid ett parti vi skulle under en bilväg, hoppa av cykeln och springa med den, ut på flytande tunnor över ett vattendrag, sedan uppför en midjehög kant över en smal gångbro. Förvirrande, jag vet. Såhär såg det ut:


Väl på Jakobs hjul frågade han om vi skulle samarbeta. Jag svarade ja, och vi samarbetade bra en kilometer bort när det fortfarande var asfalt/grus. Sen körde vi genom Fréjus camping, ner på stranden, upp över en terass på en strandbar/restaurang, springa uppför en trappa och in genom villaområdet igen. Jag tog över taktpinnen från Jakob och hade riktigt tur att jag gjorde det. Nu väntade det krångligaste partiet på hela banan, och detta hade jag inte rekat. Det var typ en promenadgång längs en mur längs vattnet, så på vänster sida skrapade styret i muren, och på höger sida skrapade styret i ett räcke gående brukar hålla sig i. Plötsligt kom det kanter och trappsteg som tvingade oss av cykeln. Jag hanterade dock detta parti betydligt bättre än Jakob och såg att han släppte mer och mer. Jag fortsatte köra mitt race och kom äntligen ut på stranden igen där vi körde precis i vattenkanten. Sedan skulle vi över vattendraget och ut på en lång cykelbana tillbaka mot centrala Fréjus. 

Jag körde på så hårt jag kunde och Jakob närmade sig inte. Sista 2 kilometerna körde jag faktiskt riktigt fort. Med en kilometer kvar körde vi över en flytbrygga igen. Såg en kille framför, tog tid vid ett landmärke och att plocka 15 sekunder på 1 kilometer kändes omöjligt. Sista 600 meterna körde vi på gräsfältet igen och jag märkte att jag hade betydligt bättre fart än han framför. Tog i allt jag kunde och kom ikapp och svepte om in i näst sista svängen med 200 meter kvar!

Kom i mål som 28:a, runt 20 minuter efter Hugo Drechou som vann. Det är jag otroligt nöjd med! Ytterligare 50 UCI-poäng in i kassan och klättrade upp till en 144:e plats på världsrankingen. Klättrade 377 platsen på dessa två tävlingar vilket var mer än jag vågat hoppats på!

Nu är det vila!

Resultat: HÄR

Bilder:

Innan start. Foto: Ebba Åkesson

Efter målgång. Foto: Ebba Åkesson

1 minut till start

Tävlingsbanan med 6,5km kvar. Upp på terassen.

Tävlingsbanan med 5 kilometer kvar.
Strava:


tisdag 11 oktober 2022

Extreme Sur Loue - Marathon World Series, Ornans, Frankrike

Till Vilgot. Du hade älskat den här tävlingen.


Jag påbörjade denna text på flyget hem från Frankrike. Väl på land i Sverige igen nås jag av nyheten att en god vän, träningskamrat och cykelälskare gått bort plötsligt. Ingen älskade att cykla lika mycket som du Vilgot. En mer positiv, glad och livsnjutande person än dig går inte att hitta. Hoppas det finns fina stigar där uppe. Jag kommer att sakna dig min vän. Det är orättvist.

Hej!

Long time no see. Senast var efter Bockstensturen, i slutet på augusti. Sedan dess har det tävlats frenetiskt i XCO, både i Sverige och Norge, men det är inte där fokus kommer ligga nu. Jag sitter nämligen på planet hem från Frankrike där två XCM World Series har körts. Först ut, söndag 2 oktober kördes Extreme Sur Loue i Ornans. Vi anlände till Ornans sent fredag kväll och på lördagen regnade det. Stack ut och körde sista dryga 23km, samt första 16km på lördagen. Det var riktigt lerigt och gick inte fort, men det var en sjuk bana. Leran gjorde vissa utförspartier otroligt farliga och det gick inte att få stopp på cykeln på bra sätt. Men, det var ingenting jämfört med hur underlaget under tävlingen skulle bli.

Loppet i sig var drygt 85km med runt 2770 höjdmeter. Motståndet var bra med 2021 års världsmästare Andreas Seewald med hans Canyon-team, samt ytterligare många högt rankade XCM-åkare. Efter min 35:e-plats på Marathon World Series i Jelenia Gora tidigare i år fick jag 36 UCI-poäng och det räckte till startplats 45. Målet för dagen var att klättra några placeringar från min startposition.

Jag skriver detta inlägg över en vecka efter loppet, så ni får ha hänsyn till att jag kan ha glömt en del detaljer. Efter den fruktansvärda nyhet som kom senare har jag inte haft ork eller lust att fullfölja texten förrän nu.

Vaknade till regn och 8-10 plusgrader. Åkte bort till tävlingsområdet, satt i bilen tills det var 50 min till start och rullade lite omotiverat som uppvärmning. 

Foto: Ebba Åkesson

Starten gick och jag kom iväg rätt bra i regnet. Efter en kilometer började vi klättra. Kändes bra och tog det kontrollerat och plockade placeringar. Efter att ha kört uppför i 8-10minuter blev det köbildning när vi skulle igenom en grind till en kohage. Alla fick redan nu hoppa av och springa in då det var på tok för lerigt att kunna cykla upp. Fältet började spricka upp genom den gräs- och lerfyllda kohagen och jag hamnar med en bra grupp med b.la. Nathan Ceile som jag tävlat mot förr i Huskvarna. In i skogarna var det lervälling utan dess like, men leran var rätt lös så det var halt och skitigt, men inget som fastnade på däck eller ram. 

Ett par tillfällen till fick man kliva av och springa för att ens ta sig framåt. Även med gårdagens upplevelser utför valde jag att springa nedför de värsta och brantaste hårnålskurvorna. Det var en krasch ner över ett säkerhetsstaket så mitt val att springa var klokt. Det gick lika fort och var säkrare. 
I sista utförslöpan innan första 17km-loopen var avklarad körde jag ifrån den grupp jag tagit sällskap med. Fick langning av mamma och Ebba när vi passerade tävlingsområdet igen. Fick sedan sällskap av Nathan igen som körde ikapp mig efter en bakhjulspunktering i ett bra läge strax innan tekniska. Vi tog följe och fick sedan även sällskap av ytterligare en cyklist bakifrån. Det bar uppför ordentligt och jag fick slita för att gå med Nathan. Jag vågade inte gå på rött redan nu men det var inte under cyklingen jag fick släppa, utan vid ett parti där vi tvingades springa. De sprang ifrån mig helt enkelt. 
Jag fick dock syn på två cyklister framför. Kom ifatt och märkte att det var två locals från Ornans. Körde förbi båda två och tog upp jakten på den grupp som var framför igen. Nu hade vi kört drygt 24km/1:20h.  Vi hade klättrat länge och när det bar utför var det snabbt, lerigt, brant. Tyckte jag hade bra flow utför på en stig jag aldrig kört, men i botten hade killarna från Ornans kört ikapp de kanske 20 sekunder jag var före på toppen. De hade hardtails och hög sadelstolpe….

Började återigen klättra uppåt. Banan bestod av många längre klättringar mellan 300-400hm. Dessa tog lång tid då de växelvis var brant med rullsten, växelvis lerig och växelvis skogsväg. Efter drygt 33km stod mamma och Ebba igen med langning. ”Du ligger 17:e!” ropar mamma. SJUTTON?! svarar jag förvirrat. Hur är det möjligt, kändes som att jag hade 30-35st framför mig efter första backen och jag hade inte passerat så många sedan dess. Bara drygt 45 sekunder upp till 15:e-platsen som jag såg framför. Jag hade skakat av mig Ornans-killarna ett 20tal sekunder igen. De verkade vara bröder, då jag i efterhand lärde mig att de heter Remi och Martin Groslambert. 

Vi cyklade längs en öppen åker med vad som kunde vara en fantastiskt fin utsikt, om molnen inte hade legat lågt. På runt 800 meters höjd i 8 grader på öppen yta blåste det ordentligt och började även regna igen. Man försökte ta sig fram och upp längs åkern. Hade inte långt fram till gruppen framför i distans, drygt 100 meter, men i tid var det fortfarande runt 45 sekunder. Man tvingades hoppa av och "springa" igen, uppför. Lättare sagt än gjort, då det var ett steg fram, ett steg bak, när man gled i leran. Det gällde att hålla sig lugn och gå, ta små kliv och välja ut bra ställen att sätta fötterna. Det gick frustrerande långsamt, men det verkade inte gå fortare för de andra. 

Väl högst upp på den första av två 500hm-stigningar bad det utför igen. Det var otroligt roligt att köra utför trots det bristande greppet. Stigen utför var endast 1,8km, tappade 400 fallhöjdsmeter och tog 6 minuter. Snittlutning på -21,5%. Den hade nog varit ännu roligare med fastare underlag.

I botten av backen har vi kört 40km på drygt 2:30h. Fick en ny flaska sportdryck samt vatten av Ebba att försöka göra rent växeln med. Vattnet hjälpte ju föga lite. Efter ett par hundra meter in i backen kom Remi Groslambert ikapp mig och hade en bättre fart. Gick med några minuter men valde sedan att återgå till mitt tempo igen. Första 2,6 kilometerna av backen tog 20 minuter och snittade 12,5% med vissa partier över 20%. Såg längre fram att Remi passerade en cyklist och jag märkte att även jag tog in. Väl uppe där det började flacka ut lite kom jag ikapp cyklisten, Wim de Bruin från Nederländerna. Vi hjälptes åt ett par minuter till vi passerade byn Hautepierre. Där vek vi av asfalten in på en vandringsled där vi tvingades av cyklarna och springa uppför en lång trappa. Trappan tog över 2 minuter att komma uppför vilket i det läget dödade benen när vi hade kört i runt 3 timmar och var på toppen av en 35 minuter lång backe. 

Väl på cyklarna igen hade regnet åter börjat falla, nu i sidled då det blåste så mycket och vi befann oss på en bergskam. Utför var det fortsatt enormt lerigt och jag råkade lägga mig på sidan. Wim försvann mer framför och jag var tvungen att vänta in Martin Groslambert som passerade mig i betydligt högre fart med betydligt mer grepp i däcken. På cykeln igen tog det ett tag att komma i pedalerna, försökte sparka bort lera under skorna men det var inte det lättaste när man samtidigt skulle kontrollera en hoj som ville åka mer i sidled än framåt. 

Foto: Ebba Åkesson

Fick ånyo en ny flaska sportdryck av mamma, och tappade flaskan med vatten av Ebba då mina handskar var helt täckta i lera. Nu hade vi kört 52 kilometer och jag började känna mig hoppfull. Enligt höjdmetersprofilen skulle nu de två värsta topparna vara avklarade och endast mindre och kortare backar återstod. Nu måste det ju gå fortare till mål. Tji fick jag. Kom ikapp Martin och Wim igen uppför och körde förbi ganska direkt och fick lucka. 

Vid detta tillfälle hade vi "bytt sida" av dalen och körde nu på det norra bergsmassivet av dalen, medan vi tidigare kört på det södra. Här var topparna lägre, men det var inte bara det som var annorlunda. Leran var även den annorlunda. Här var det mycket tjockare lera som fastnade på däcksidorna, på insidan av ramen i baktriangeln och även i gaffeln. Först försökte jag bara trampa mig igenom och försöka ignorera det. Men till slut fylldes det på till den grad att hjulen inte snurrade. Stannade motvilligt och drog irriterat bort leran från däcksidorna, ramen och gaffeln. Hjulen började rulla till viss mån igen, men efter 200 meter var det åter stopp och jag behövde dra bort lera. Började nu bli så jävla arg på situationen. Vad jag inte visste då var att jag skulle vara tvungen att stanna och göra samma sak fyra gånger till inom en distans på 1200 meter. Dessa 1200 meter tog mig över 12 minuter. Inser ni hur långsamt 1 minut per 100 meter är? Se bild: 
Samtliga "stopp" i både Cadence och Power är stillastående.

Väl ute ur helveteskilometern hade jag gått förbi två stackare som klagade mer på förhållandena än vad jag gjorde, bland annat Urs Huber. Det enda jag hann uppfatta av vad han mumlade för sig själv var "fucking shit conditions". Då blev jag lite gladare. 

Efter lite utförskörning passerade jag tyvärr Nathan Ceile igen, denna gång sittandes vid sidan av stigen med en sjukvårdare vid sig. Frågade om han var okej, vilket han var. Han hade kraschat och skadat benet. Fortsatte ner till byn Montgesoye och äntligen kom jag in på en del av banan jag hade rekat dagen innan, de sista 23 kilometerna. Jag hade skakat av mig den bisarra, hjälplösa känslan från det lerigaste partiet och jag närmade mig ytterligare en åkare framför samtidigt som Wim de Bruin inte var många sekunder bakom, märkte att han åkte betydligt fortare utför än mig. I byn stod mamma och Ebba åter med langning. Vid det här laget hade jag gett upp hoppet om de leriga handskarna och stoppat dem i fickan. Fick tag på både en flaska sportdryck och en flaska vatten med en gel. Åt gelen direkt och sprutade återigen lönlöst vatten på växlarna. 
De hade nog fått sig en smäll efter att jag lagt mig tidigare på banan, då de två lättaste växlarna inge fungerade. Som tur var fanns det inget parti framöver som skulle kräva såpass lätta växlar. Gick snabbt ikapp och om åkaren framför (Emilien Mourier) innan Wim kom ikapp. Emilien var trött och jag fick direkt en lucka. Började nynna på en peppande låt och vände uppför sista långa backen. Backen var indelad i två sektioner, en lättåkt på grusväg, drygt 4-5% snittlutning. Perfekt för mig, dunka i en tung växel, ställa sig upp i 7-8 minuter på 55-58 i kadens och bara njuta. Duon bakom tappade mer och mer. Samlade mig både fysiskt och mentalt och ställde in mig på att vara topp fucking 15 på en världscup! Inget skulle hindra mig nu. Samlade mig innan andra delen av backen började, denna var betydligt värre. Stenig skogsväg med partier över 20%. 

Det började tyvärr dra lite i insida lår, men vis av erfarenhet har jag varit med om det förr. Det smärtar lite, men ska inte påverka prestationen och försvinner något efter några minuter. När jag närmade mig toppen blickade jag bakåt och fick syn på en grabb. Uppskattade att han var ett 30-tal sekunder bakom. Ville panika men höll mig lugn. Så fort vi kom upp och ut ur skogen med blöta stenar och lera och ut på asfalt igen var det mer min melodi. In i byn med en mil kvar och sista langningen. Tog grejer och kände mig stark, men nu var det mest utför och där var övriga något snabbare än mig. 

Jag tvingades av cykeln vid ett lerigt parti till, nu dock i förebyggande syfte för att slippa en total igenkläggning. Frustrerande som fan och det blev inte bättre när man kom ut på asfalten igen och det blåste total motvind. Försökte intala mig själv något att jag på nåt sätt tyckte att det där var kul men det gick sådär. Kilometerna tickade långsamt förbi trots att det mest var utför. Var hela tiden rädd att bli ikappåkt samtidigt som jag inte ville köra för vårdslöst och köra punktering eller krascha. Med 3 kilometer kvar kom vi åter ut på en bergskam, men nu njöt jag. Det var nära mål och jag hade krafter kvar. Körde nerför sista stigen och ut på asfalten med 700 meter kvar. Nu log jag och körde in mot målområdet som 14:e man, efter 5:05:15h, 85 kilometer och 2770 höjdmeter i den värsta leran jag någonsin kört i. 

Jag var 32 minuter efter segraren Axel Roudil, men luckorna mellan var stora. De mer rutinerade åkarna var även de smarta och hade med sig högtryckstvätt till langningstationerna och offrade 15 sekunder på att spola av skit av cykeln. Dessa sekunder tjänade de snabbt in.

Jag är otroligt nöjd med mitt lopp. Det är otroligt olikt att tävla i Sverige och jag tror att dessa lopp passar mig bättre. Ju längre och hårdare det är desto bättre för mig. Tog även med mig 78 nya UCI-poäng och klättrade 317 placeringar, från 521 till 204 plats i världsrankingen. Tack och bock.

Resultat från tävlingen finns HÄR

Snart kommer nästa inlägg om resans andra tävling, Roc d'Azur. 

Foto: Ebba Åkesson


Foto: Christophe Tattu



Foto: Ebba Åkesson

måndag 29 augusti 2022

En femteplats på Bockstensturen!

 Halloj!

Då var 2022 års Långloppscup redan över. Tråkigt, men cupen har bidragit med både toppar och dalar. 

Bockstensturen i Varberg är lite av en favorittävling, då det är ett långt och hårt lopp med ungefär en timme längre tävlingstid än andra tävlingar. Det bidrar ofta till att folk blir trötta i slutet och resultat kan kastas om. 

Jag och min mor åkte tidigt ner till Espevikens naturreservat strax utanför Varberg, där vi bodde hemma hos Jessica Clarén och Jaime. Jessica och jag tog ett väckningspass på eftermiddagen vilket kändes bra. Varmt och fuktigt i luften, trots att det skulle regna hela tävlingsdagen därefter.

På lördagen vaknade vi upp vid halv 7, gick och badade i havet innan vi åt frukost och rullade bort mot Varberg. Regnet började falla men temperaturen var fortfarande ganska hög.

Starten gick även i år ute vid Holmagärde industriområde i utkanten av Varberg, så starten ut mot Åkulla gick fortare då vi slapp trassla oss igenom stan. 

Inledningsvis var det en relativt lugn resa längs åkrarna. Redan efter några hundra meter var man blötare nedifrån än av regnet, och man fick ställa in sig på att skit i ögonen bara var sånt man var tvungen att acceptera. Regnet gjorde så att glasögon inte var något alternativ. Det var inte optimalt för mig som har linser, men det var bara att acceptera läget. Det var otroligt avvaktande första kilometerna och jag låg rätt långt bak, kanske runt 20-e plats. Det var några utbrytningsförsök och till sist kom Richard Larsén iväg tillsammans med Casper Johansson, ungefär på liknande sätt som jag och Richard kom iväg i fjol. Ingen panik i klungan dock, men det var dags att börja ta sig framåt. Jag positionerade mig riktigt bra inför första backarna där Mattelin, Emil och Carl Jarnhagen var före. Jag kände mig fräsch på Emils hjul och Mattelin gjorde grovjobbet medan Emil körde avvaktande när Richard var framför. Jag gick lätt med första backarna, och när Emil tryckte på över toppen av den andra svarade det bra. Tänkte att det skulle bli en grym dag om det fortsatte likadant. Det blev bitvis lite luckor bakåt men fältet samlades ihop.

Igenom en gårdsplan och över Åkullavägen hade Mattelin fått en defekt på cykeln och var tvungen att kliva av, tråkigt. Hemmaåkaren Samuel Öhrnborg klämde sig in mellan mig och Emil innan den sista backen innan langning vid Åkulla efter drygt 21km. Det var ett hårt men kontrollerat tempo uppför backen, men Emil fick en liten lucka utför och sedan på banvallen in mot Åkulla. Han gick ikapp Richard som nu var ensam framför, Casper hade släppt tidigare. Jesper Svensson och jag tog upp jakten på Allebike-duon framför genom langningen och Jesper anslöt, och ett par hundra meter senare kom även jag ikapp. Vi hade fått en lucka bakåt men inom ett par kilometer anslöt Isak Nordin tillsammans med Samuel, Viktor Henrysson och Henrik Sparr. 

Jag försökte återhämta mig så mycket som möjligt på de hala stigarna. Tog min andra gel och drack sportdryck, men märkte att jag började få håll. Brukar inte vara något problem mer än obehag och lite extra djupandning ett tag, men tajmingen var dålig då vi precis gick in i en av de tuffaste backarna på banan, till banans högsta punkt. Det började köras på en del i backen och jag fick se dem tuffa iväg, men jag hade sällskap med Viktor. Utför och på efterföljande stigar lyckades hållet försvinna och vi hjälptes åt bra och täppte igen luckan på 10-15sek som de fått. 

In på banvallen tillbaka mot Åkulla igen låg jag mest långt bak i gruppen och återhämtade mig, försökte blinka ut grus från ögonen i snabbare takt än det kom in vilket inte var en lätt uppgift. Jag började känna mig återhämtad igen på de sista stigarna runt Stora Asjön innan andra langning. Tog en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av Michele, som jag sprutade i ansiktet för att få bort det mesta av smutsen och gruset i ögonen. Det kändes bra. 

Därefter visste jag vad som skulle komma, banans brantaste och kanske tuffaste backe. Förberedde mig med en ny gel, men den satte jag i halsen så jag höll på att storkna. Flämtade och hostade mig bättre, och försökte skölja ned gelen med sportdryck. Känslan av något strävt och persiko-smakande i halsen satt dock kvar väldigt länge. Tog mig fram där det var lättåkt och lade mig bakom Samuel och Emil utför på stig. Kändes kontrollerat och bra men Richard och Emil tryckte på ordentligt på gruset innan backen. Halva loppet var nu kört och jag hade inte riktigt samma fina, sprättiga känsla som tidigare i loppet. 

Vi kom fram till botten av backen, men passerade bara ingången. Jaha, tänkte jag. Ny bansträckning. Det visste jag inte, men misstänkte att det ändå skulle bli en backe snart. Jag hade tänkt rätt, backen kom och jag kände återigen att det gick lite för fort för att kunna gå med. Fick släppa tillsammans med träningskonsulten-duon Jesper och Viktor. Emil, Richard, Isak och Samuel låg ett tiotal sekunder framför som sedan växte till en halv minut. Vi fick ett bra samarbete och körde på runt Kalvsjön och in i Skärbäcks naturreservat. Körde in på en av banans absolut lerigaste stigar, fick ett litet problem och tvingades av cykeln. Hoppade på snabbt igen och tog ikapp de meter som Jesper och Viktor fått vid mitt misstag. 

Ett par kilometer senare passerade vi damernas tättrio med Jennie Stenerhag, Therese Andersson och Nellie Larsson. Hejade på dem och körde vidare. Strax därefter fick jag en ordentlig klump grus i höger öga och det tog ett tag innan jag kunde blinka bort det värsta av skiten. Tyvärr försvann även min lins i kampen mot lerat i ögat och synen/sikten blev då ännu sämre. Som tur var ser jag bättre med höger än vänster öga, så hade det varit andra ögat hade det varit värre ;-)

Efter ganska precis 60km kom vi ut på en bit asfalt i Dagsås, där stod mamma med en flaska sportdryck och Michele med en flaska vatten att spruta i ansiktet. Gav vattnet till Viktor som också gjorde rent ögonen så gott det gick. Fick syn på Isak och Samuel drygt 30-35sek framför oss, de hade släppt Allebike-duon. Kände på mig att vi skulle kunna köra ikapp dem in mot Varberg igen, utan att behöva stressa oss ikapp. 

In mot Näsnäbbens naturreservat skrek Viktor till och hade fått problem. Verkade som om batteriet till växlarna lagt av. Inte optimalt, varken för honom eller oss som skulle velat ha hans draghjälp in mot Varberg. Viktor bet ändå i bra och var inte långt efter oss vid nästa kontroll efter 74 kilometer, där Jespers pappa skulle ha ett extra batteri till Viktors växlar. Jag och Jesper hade dock kört jämt med Isak och Samuel framför och hade inte tagit någonting på dem. 

Efter drygt 75km stod langarteamet redo med nya flaskor. Precis då kände jag att det började dra i insida lår. Kramp. Insida brukar dock vara helt okej, för man kan köra hyfsat bra ändå, även om det inte försvinner helt. Vi var fortsatt dryga halvminuten efter Isak och Samuel, men bara ett par kilometer senare fick vi syn på Samuel ensam, som vi svepte om. Jesper ökade drastiskt så att han inte skulle gå in på hjul, vilket han heller inte klarade av. Jag själv höll också på att stryka med, då krampen nu istället kom smygande i vänster baksida lår. Det är ännu värre än insida, då det gör mycket ondare och näst intill är omöjligt att fortsätta med i samma takt. Klarade dock av att sträcka ut och växla ned så att det inte riktigt hann bryta ut vilket var skönt. Längre fram såg vi Isak som såg ut att ha lugnat ned sig en aning för att vänta in oss. Tog ändå några kilometer till innan vi kom ikapp honom med drygt 13-14km kvar till mål. Kände mig riktigt krispig där och räknade ned kilometerna. Desto senare jag tvingades släppa desto bättre, tänkte jag. 

Nu väntade drygt 5 kilometer ihållande stig på Varbergs fina XCO-slingor bakom sjukhuset. Regnet hade gjort det riktigt halt, och det var som ett lager med ett par centimeter tjock lera uppepå stigen, som en hal hinna. Vi tre gled i sidled medan vi försökte ta oss framåt på bästa sätt. Det kändes dock helt okej och det var ingen hysterisk fart av Isak i täten vilket var skönt. Bakåt hade vi fritt fram och framåt var det omöjligt att veta hur långt före Emil och Richard var. 

Sista kilometerna var avvaktande och jag drog avvaktande på väg längs vattnet mot fästningen och målgång, i väntan på en fartökning av Jesper eller Isak. Den kom väldigt sent av Jesper, precis innan vi skulle gå av promenadstråket och in på gräset mot muren till fästningen. Isak kontrade dock och fick täten de sista svängarna längs muren. Jag, som inte riktigt hade samma klipp som de två andra herrarna fick släppa några meter för att sedan ansluta igen och var med som trea över provisoriska bron över ån och in på upploppet. Isak drog tidigt igång spurten och Jesper svarade bra och lyckades passera honom med några meter kvar. Själv hade jag inte samma stuns i pedaltrycken och rullade in som femma en sekund bakom. Det är jag dock nöjd med, då det inte blivit någon pallplats tidigare i år. Surt dock att jag var så nära tredjeplatsen, men ändå så långt borta. 

I totala cupen slutade jag på en medioker 8:e plats, vet att jag har mer än så. Men med Engelbrektsturen som jag stod över och sedan en kass insats på Finnmarksturen så blir det inte bättre än så.

Dock var det svinkul att köra i Varberg som vanligt, och även om distansen 100km kanske skrämmer bort folk från att delta tycker jag ändå att man bör utmana sig att köra. Man klarar mer än vad man tror och man tänker inte på att det är så långt när man får uppleva en så vacker natur. 


Foto: Erika Mattelin
Foto: Cykelkanalen.se


Foto: Cykelkanalen.se


Foto: Sofia Åkesson

torsdag 25 augusti 2022

Sista deltävlingen - redan?!

 Halloj!

Hur är det möjligt att det redan är sista deltävlingen av Långloppscupen 2022? Känns som det var nyss Billingeracet drog igång. Nu är det dags för cupens längsta tävling, Bockstensturen i Varberg, lite av en favorit för mig. Långt lopp med längre tävlingstid än de andra deltävlingarna vilket gör att detta lopp brukar kunna utspela sig annorlunda "än vanligt". 

För egen del ligger jag för tillfället bara 9:a i totala cupen, men då missade jag Engelbrektsturen då det krockade med XCO-SM, samt gjorde ett dåligt resultat senast på Finnmarksturen. Nu är jag dock optimistisk att avsluta cupen på topp!

Banan i Varberg bjuder på det mesta, en lätt inledning där vi utgår från Varbergs fästning, sedan in i landet bort till bokskogarna i Åkulla, där vi snurrar runt i skog och grusvägar, innan vi sista ca 20-25 kilometerna tar oss tillbaka ut mot kusten och tillbaka till fästningen där målgång är. Ska bli spännande att se hur årets tävling utspelar sig! Vill ni läsa hur jag kört tidigare år kan ni läsa det här:

2021: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2021/08/rapport-fran-bockstensturen.html

2019: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2019/09/bockstensturen-och-punkt-for-arets.html

2018: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2018/09/bockstensturen-8a.html

2017: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2017/09/bockstensturen-100km.html

2016: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2016/09/rapport-fran-bockstensturen-vinst.html


Vi ses i Varberg!