Mallorca dag 1

Halloj!

Lever just nu på Sunwing beach hotell i Alcudia på Mallorca. Träningsläger står för dörren tillsammans med resten av gänget i Cykloteket Racing Team.

Började gårdagen med att rulla lugnt in i landet genom Sa Pobla och strax söder om Inca bort i motvinden ända till Binissalem, där vi vände tillbaka och tog sikte på Selva, där det skulle börjas trycka på litegrann i backen uppför Batallia. Första 1/3 på 70kadens i 75-79% av maxpuls, andra 1/3 samma kadens men 80-84% av max, för att sedan sista tredjedelen sänka kadensen till 60 och höja pulsen ytterligare till 85-89%.
Kändes kontrollerat och bra hela vägen upp, där vi vände ner igen och repeterade samma sak igen. Blev totalt ca 40 minuter strax under tröskel, med några få minuter på slutet över tröskeln. Kändes rätt okej.

Fortsatte ner Coll de Femenia ner till Pollenca, där vi tog en fika (läs: cappuccino). Körde sedan lite lagtempo bort till Port d´Pollenca för att sedan trycka på i låg kadens uppför första delen av stigningen bort mot Cap de Formentor. Lite trötta ben men höll ihop det bra när Isak gick förbi och tryckte upp pulsen till 93%. Sedan lugnt rull tillbaka till Sunwing hotellet.

4,5h, 125 kilometer och strax över 1500hm var en bra start. I finväder dessutom!

Nu är det dags för att åter sticka ut och trycka pedaler.

Cyprus Sunshine Cup!

Halloj.

Sitter nu igen hemma i snön igen efter en härlig vecka på Cypern. Likt förra året skulle Cyprus Sunshine Cup köras, men olikt förra året åkte jag inte ner med Isak o bodde i Tochni utan med Tommy och Fredrik och bodde i grannbyn Kalavasos.

Vi flög ner tidigt måndag den 19 februari och anlände i Kalavasos på eftermiddagen med lite hjälp av Börje Ekstam som hämtade på flygplatsen, stort tack!

På tisdagen mötte vi upp Micke Olsson på torget i byn, och fick sedan skjuts av Börje upp till Pano Lefkara, där etapp 1 och 2 startar. Därifrån började vi trampa den långa backen upp till toppen av etapp 2. Vi rullade runt hela etapp 2 för att friska upp minnet lite från förra året. De hade gjort ett par ändringar, men inget speciellt svårt. Tillbaka i Lefkara efter ca 55km/1800 hm som etappen är. Där åt vi lunch innan vi körde vidare bansträckningen för etapp 1 som i princip endast är utför ner till byn Skarinou,ca 650hm längre ner. Därifrån rullade vi hem och fick nästan ihop 5 timmar och 2300 höjdmeter. Fint!

Dagen efter cyklade vi bort till Lefkara igen för att köra sträcka 1 igen, kändes bra.


Torsdag och etapp 1 - 14km prolog

Start ungefär 14:30 vilket gav mig lång tid att chilla innan loppet. Fredrik och Tommy startade runt 12 och de båda körde svinbra, Fredrik tvåa i den öppna klassen och Tommy vann Master 3. Jag och Micke fick skjuts av Börje upp till byn igen där vi rullade runt och kikade lite, mötte Martin och de andra svenskarna.

14:36 startade jag och jag kom iväg rätt kontrollerat. Trappan strax efter start var mitt ända orosmoment, hatar trappor... Men kom ner utan större bekymmer och började svänga mig igenom byn, sicksack mellan konor, katter och tanter. Tog inga större risker genom byn utan började kötta på i den första av två backar på banan. "En sprintbacke" tänker man när man kör in i den, men när man är en och en halv minut in i den och har en och en halv minut kvar upp så tänker man inte "sprintbacke" längre.
70 höjdmeter senare och mjölksyran forsar ur öronen samtidigt som man börjar kolla i kors i 97% av maxpuls, ska man börja koncentrera sig för brandvägarna där det kan ligga lösa stenar lite var som helst och man släpper på bromsarna i uppåt 60 knyck. Kul var det iallafall försökte man intyga sig själv, när man började skymma tomten som startade 60sek tidigare.

Det kändes kontrollerat ner mot dammen och och närmade mig sekund för sekund. Upptäckte att det inte var en, utan två tomtar framför mig tillsammans. En kilometer senare och banans andra "sprintbacke" (ca 3min den också) så var jag nästan ikapp dem båda. Gick om så fort jag var ikapp och attackerade direkt. Eller attackerade och attackerade, jag fortsatte hålla mina drygt 11km/h förbi dem och de orkade inte följa, så det låter bättre att säga attackera.
Väl uppe och man kunde försöka kippa efter syre igen, gick dock sådär. Men nu var det i princip bara lättare grusväg in mot mål där man kunde bomba på rätt hårt. Imål på 25:19 och som ny ledare, häll dock bara några gubbar till men ändå kul. Slutade 43:a för dagen tror jag.

Fredag och etapp 2 - Point to Point 55km/1800hm

Point to point skriver dem, men det är det egentligen inte då start och mål var på samma ställe. Point to point betyder att man startar på A och går imål på B, men aja. Cypr(idi)oters logik.

Starten gick i ett lätt duggregn, inget jag brydde mig om direkt. Låg långt till vänster o helt plötsligt har jag ingen framför mig. Visade sig att alla vejat för en menyskylt från en restaurang som stod utanför deras entré. Passade på att köra in i den, och fick stopp och släppte alla förbi. Fan då. När man ligger längst bak i en masterstart tenderar det till att bli en herrejävlars dragspelseffekt, gasa, bromsa, gasa bromsa. Jag blev trött redan innan masterbilen släppt och när de väl höjde farten där framme hade jag inte mycket att svara med. La mig snabbt i mitt eget tempo och fick sällskap att ett par tre till som är lika svaga som jag. Vi samarbetade rätt bra upp till Vavatsinia, där man svängde ner vänster från asfalten och fick en liten utförskörning innan stigningen fortsatte i drygt 500hm till.

Fick aldrig riktigt något bra flyt uppför, som förra året, utan slet väldigt mycket i ett lågt tempo. När jag äntligen kom upp på toppen hade det börjat regna ordentligt och de 10-15 minuterna singletrack utför efter toppen var en ren plåga på 1200 meters höjd i +5 grader och regn. Kom ganska snabbt ifatt en israel (jag vet att han var en israel eftersom att det stod Israel på hans rygg). Efter några minuter på stigen av att tycka synd om mig själv började jag tänka att, nog fan hade israelen det värre. Han kan inte vara van med +5 och regn. Då kändes det bättre. Min kompis och jag samarbetade rätt bra där ett tag, han var starkare uppför så han drog där, jag var starkare utför så jag låg först där. Rättvist. Efter ett tag kom vi ifatt ett par till grabbar och jag bestämde mig för att lämna israelen bakom och slog följe bakom de andra. Israelen tappade utför, stackarn. Allt var frid och fröjd, känslan medioker, farten tyvärr ganska låg. Regnet började igen. Nere i botten av banan tittade regnbågen fram, samtidigt som leran fastnade i däcken som tuggummi under skon. H-e-l-v-e-t-e vad tungt det gick. Mina nygamla följeslagare var starkare än mig uppför sista backen, så de försvann.

Nu började jag bli ganska less på att cykla och ville bara upp. Nog fan gick det upp allt. Rakt upp. Hela vägen. Israelen jag hängde av tidigare kom ifatt och hängde av mig, den jäveln. Aja. Kollade bak och såg en i grön ledartröja som visar att man leder Masterklassen. Jag trodde Tommy fått en iom att han vann prologen. Sket nästan på mig när jag trodde det var han, och började planera några bra undanflykter. Funderade på att slänga mina två hela slangar jag hade med mig och skylla på dubbelpunka.
Det visade sig att det inte alls var Tommy. Skönt. Kunde ta en placering i slutet av backen och rullade imål som typ 65a isch. Ingen koll. Spelar ingen större roll. Var inte alls nöjd med dagen faktiskt, men det var ju inte så mycket man kunde göra åt saken då.

Lördag och etapp 3 - Point to Point 62km/2100hm

Ännu ett point to point race som inte heller var point to point. Ska man kalla denna etapp kungaetappen kanske. Om fredagen var jobbig är det en fis i rymden jämfört med denna. Nja, inte riktigt.
Start i centrala Lythrodontas, sedan med masterstart bortåt. Vet inte vart, så skriver bara bortåt. Rövben deluxe stod på menyn idag, utan att ens få smaka någon halvdan förrätt innan. Tar sällskap av två rumäner och en till kille, som jag även körde med förra året. Isak, om du läser detta snackar jag om den lilla spinkiga Cannondalekillen i baggy-shorts som inte kan ett ord engelska.

Det kändes skit, men under kontroll. Slet rätt mycket med sjukt låg puls. Dessutom började det regna. Fan vad det började regna. Jag tyckte att jag körde ganska ekonomiskt, då jag visste vad som väntade lite senare. 850 höjdmeter rätt upp. Asfalt, stig, grus, asfalt. Upp till himlen och sen vidare upp till bolljäveln, bollfan, helvetesbollen. Ett hatobjekt har många namn. Hamnade helt plötsligt ensam när vi gick in på stigen. Därifrån körde jag mitt tempo som jag nästan var säker att garmin skulle autopausa för. Vevade vidare uppför Mt. Everest, passerade månen innan jag började skymta bollfan strax bakom solen. Juste, fick langning av mamma, Ebba och Börje en bit ner. Tack för det! Med ca kilometern kvar till toppen blir jag plötsligt ikappåkt av Annika Langvad. Då inser ni hur långsamt det gick för mig. För att då försöka behålla lite heder, la jag mig på hjul på henne och jag kan ju säga att det var skönt att det inte var en meter till upp. Jävlar vad stark hon är. I o med att hon ledde damklassen lät jag henne köra först utför också. Jag vill ju liksom inte ligga före och kanske sabba något för henne. Hon gasade på rätt friskt utför på de ganska hala stenarna. Inga större problem att hänga på utför, vilket var en klen tröst trots allt. 20 minuter senare, när det började luta lite uppför igen försvann hon som en avlöning. Jag fortsatte mitt tempo de sista 16-17km kvar till mål, med ca 20% syn kvar, då resten av ögonen var täckta av lera. Såg inte en enda stackare på resten av vägen till mål. Kom imål, typ. Kall, blöt och lerig. Kanske liknande placering som dagen innan. Vad vet jag.

Söndag och etapp 4 - XCO 28km/1000hm

Sista etappen. Banan var den samma som i fjol. Dvs, väldigt jobbig med en ännu jobbigare startloop som enligt säkra källor aldrig tar slut.
Sol dagen till ära, skönt det.

Står långt bak, vilket baseras på totalresultaten från tidigare dagar. Ingen masterstart idag, vilket innebär rallystart. Lyckades på nåt sätt hamna på Martins hjul hela startloopen, och kände mig för en gångs skull stark. Gick om, och den starka känslan försvann ganska snabbt igen när de gick om och försvann igen. Aja, in i mitt flow. Tycker ändå att jag körde bra. Det gick långsamt men jag hade för en gångs skull bra känsla. Fyra varv a la ca 20min skulle avverkas efter startloopen. Första varvet tog aldrig slut, in på det andra och man kunde äntligen börja tänka lite positivt. Typ: "om 20min är jag klar med detta varv och då är det bara hälften kvar" eller "när jag kommer hit nästa gång är det bara två gånger till efter det". Ni hör ju, det gick ju skitbra det där. Nej men helt plötsligt var man inne på sista varvet, var rätt trött men kunde ändå se ljuset i tunneln. Gasade på så mycket som tilläts och lite till, och kom imål, relativt nöjd med dagen. Hade nästan velat haft ett par tre dagar tävlande till, när man väl kom in i det.

Efter tävlingen rullade jag och Micke hem till Kalavasos igen, en skön urrullning på ca 40km/600hm.

Allt som allt en väldigt rolig vecka, var grymt kul att bo med Tommy och Fredrik, att lära känna Micke och att vara ute och tävla igen. Även om tävlingarna gick sådär var det bra träning iallafall, med nästan 20h och över 9000hm på 6 dagar.

Vi höres senare.

Summering av 2017!

Halloj!

Längesedan sist.

Tänkte nu, några dagar in i 2018, summera mitt cykelår 2017. Både tävlingar och minnesvärda träningspass. Så spänn fast säkerhetsbältet och håll i er, här kommer summeringen vi alla väntat på.

Januari:

I januari kan ju vilken människa som helst lista ut att det inte var någon tävling, vilket gör att jag slipper tänka tillbaka på nån sån. Men iallafall ett minnesvärt träningspass  får inte glömma att nämnas. Ett distanspass i eget sällskap genom tre olika län får representera mitt januari som annars innehöll 58 träningstimmar fördelat på 37 träningspass och 1041km (inkl styrkepass). En bra månad.

Februari:

Februari måste nästan klassas som en av den mest minnesvärda månaden förra året. Inledde månaden med några varv skate på Sätra Brunns konstsnöspår, rättare sagt 50km. Det var kul. Sedan rullade träningen på ett par veckor till innan och och kompanjonen/vapendragaren Isak drog till Cypern i 10 dagar för att där träna på och sedan slaktas av den forne olympiske mästaren från 2012 Jaroslav Kulhavy och andra mediokra cyklister (läs: rätt jävla snabba).

Cypern var en grym upplevelse och att tävla i fyra dagar mot några av de bästa i världen på banor som skiljer sig otroligt mycket från det vi har i Sverige var fantastiskt jobbigt. Klättringar som tog över en timme att komma uppför är inget vi är vana med här, speciellt inte i det okuperade landskapet Västmanland. Kunde köra på ordentligt första 3 dagarna med kunde inte hålla ihop det på XCO:n sista dagen, där jag var alltför sliten.

Mer om Cypern kan ni läsa här:
Tävlingsdag 1
Etapp 2
Etapp 3
Etapp 4

Februari innehöll förövrigt 56 träningstimmar fördelat på 37 träningspass och 1049km. (inkl styrkepass)

Mars:

Mars var en mellanmånad. Hemkommen från Cypern med siktet inställt högt. Sabbades dock av magsjuka i mitten på månaden som tvingade mig till träningsuppehåll i 9 dagar. Månaden innehöll ingen tävling men väl ett minnesvärt träningspass, när jag den 27 mars körde träningstävling kortbent för första gången för säsongen. Shorts i mars, fantastiskt.

Mars innehöll endast 35 träningstimmar, fördelat på 31 träningspass och blygsamma 492km. (inkl styrkepass)

April:

Om februari var en minnesvärd månad var även april det. Ganska exakt halva april spenderades på Mallorca med Sveriges bästa veteranlag inom landsväg, sedan några stackars skogscyklister på smala hjul och likadana kläder. I 14 dagar delade jag och Isak säng på Club Pollenca i Alcudia. En fantastisk anläggning.
Om jag måste välja ut det mest minnesvärda passet från Mallis måste jag nog peka ut den första maxningen uppför Sa Calobra. Har fortfarande mjölksyra från det passet. Det var jobbigt. 31:22min släpade jag mig upp på vilket är helt okej för en tung mountainbikecyklist från åkrarna i Västmanland.

Här får ni läsa mer ingående om alla pass på Mallorca:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

I slutet på april kördes även säsongen igång i Sverige med SWE-CUP i Säter och Högbobiken i Sandviken. Det är lopp jag helst vill glömma och inte ens bloggade om.

April innehöll 64 träningstimmar fördelat på 40 träningspass och 1408km. (inkl styrkepass)


Maj:

Lidingöloppet MTB: Här kan ni läsa RR.
Maj började hårt redan 6e maj med Lidingöloppet MTB. Ett för mig nytt lopp men inte alls okänt för det svenska folket. (Har man inte hört talas om Lidingöloppet kanske man borde sätta sig ner och fundera på vad man egentligen har lärt sig i livet). Det var ett nervöst lopp då det var första långloppet för året och första gången på Lidingö. De var en väldigt intensiv bana med mycket upp och ner hela tiden och mycket igångdrag och spurter. Hamnade med en klunga där samarbetet fungerade rätt okej och vi körde om placeringarna 12-isch. Jag lyckades ta mig imål på en bra 20e plats vilket jag är nöjd med.

Billingeracet: Racerapport här
Månaden fortsatte bra när Långloppscupen drog igång helgen efter i Skövde med Billingeracet. Även det ett nytt lopp för mig men jag såg fram emot att få köra det. Med en bra placering i bagaget från Lidingö hade jag lite bättre självkänsla in i detta lopp.
Hängde med hyfsat bra i starten och efter ett tag ut på banvallen slaktade jag benen ordentligt och trodde tävlingen skulle vara över, jag var helt rökt. Dippade och kom tillbaka när Bodin och Lagercrantz kom ifatt och lyckades hålla ihop resten av loppet bra. Körde om en trött Isak och Wengelin och självförtroendet höjdes ytterligare. Fortsatte plocka placeringar in i mål och körde om Mattelin med 100 meter kvar till mål och in på en 13.e plats. En grymt skön placering över förväntan.

Borlänge Tour: 
Nästa tävling på tur var klassiska Borlänge Tour. En fantastiskt rolig tävling. Kom 8:a i prologen vilket var väl över förväntan. I XCO:n krigade jag med tillsammans med killar jag normalt sett ser som bättre än vad jag själv är, och kom 11:a, precis bakom dem. Grymt nöjd med det loppet. Sista dagen och XCC:n var kämpig från start, intensivt och jobbigt där jag tappade nån placering i totalen och återigen förlorade en spurt. Överlag en grym helg.

Ottarsloppet: 
Redan på torsdagen efter Borlänge Tour var det dags för Ottarsloppet, ett mindre lopp i skogarna mellan Uppsala och Tierp. Dock starkt startfält. Låg med bra framme tills Micke Olsson och Landström stack. Låg kvar och krigade om 3:e platsen med Jeppman och Kim Eriksson där jag attackerade in på sista stigen och fick en mindre lucka, men orkade inte hela vägen fram och slutade 5:a. Ändå väl godkänt och ett grymt lopp.

Långa Lugnet: Racerapport här
Favorittävlingen på föredetta hemmabanan i Falun. Sommarvärme delux. Var seg i benen efter intensivt tävlande, startbacken var brutal. Fick med mig bra sällskap framåt iallafall och hade grymt skoj hela vägen. Attackerade från min grupp med ca 5km kvar och passerade en trött Landström innan sista nedförslöpan. Kom imål som 10:a vilket var helt fantastiskt. Väl över förväntan. Helt klart maj månads mest minnesvärda timmar i sadeln.

Maj innehöll 44 träningstimmar, fördelat på 40 träningspass och 921 kilometer. 


Juni:

Endast en tävling i juni, vilket var tredje tävlingen i Långloppscupen.

Lida Loop: Racerapport här
Lida loop levde väl upp till sitt namn. Ett riktigt lidande. Max från start vilket gjorde att jag sprängde mig ordentligt. Hittade en bra grupp att köra med, men orkade inte hela vägen. Dalade genom tävlingen och med kramp sista kilometern landade jag på en blygsam 23:e plats.

Juni innehöll 44 träningstimmar, fördelat på 25 träningspass och 943 kilometer.

Juli:

Juli började krokigt med en förkylning strax före Ränneslättsturen i Eksjö.

Ränneslättsturen: Racerapport här
Startade lugnt och växte in i loppet. Visste inte ens 30 kilometer in i loppet om jag skulle hjälpa teamkompis Pär till bra placering i h30 eller om jag skulle köra för mig själv. Det blev det senare och ökade in i det sista. Lyckades äntligen vinna en spurt och kom 17:e. Inte fy skam men inte vad jag letade efter heller.

Mörksuggejakten: Racerapport här
8 minuter i helvetet uppför Vida Blick i Rättvik startar Mörksuggejakten. Tappade en del i backen och kunde sedan ligga med i en bra klunga och kriga oss framåt. Fick halvvägs in i loppet grymt ont i en ljumske men det lättade lite efter ett tag. Så jag kunde bomba på. Jag och en till fick en lucka i sista långa backen med ca milen kvar till mål och vi brummade på och ifatt tre till. Med den dåliga backen i inledningen och med bra känsla mesta delen av resten av racet blev jag inte bättre än 20:a.

Mountainbike SM: Racerapport här
SM gick fantastiskt. Bra mycket bättre än jag hoppats på. En 8:e plats i sprinten och en 13/3e plats i XCO:n. 13e i elit och 3:a i u23. Grymt stöd efter banan och bra ben. Bättre kunde det inte bli.

Engelbrektsturen: 
Dagen efter SM och 40 mil norrut kördes Engelbrektsturen i Norberg. Fruktansvärt sega ben men bet i ordentligt. Gav upp ett antal gången men lyckades på nåt konstigt vis alltid hitta tillbaka. Tillslut attackerade jag och Junell från gruppen och höll ifrån till mål, där jag lyckades vinna spurten och kom förvånad in på en 13:e plats. Sjukt ändå. Årets bästa helg.

Alingsås MTB Challenge: 
Väldigt intensiv månad, juli. Mycket bil och mycket tävlande. Alingsås var två UCI tävlingar, ett XCO och ett långlopp. Ville prestera bra, men det hände ju inte. krokade i en annan och kraschade i starten på XCOt. Jagade upp mig till en hyfsat placering men efter ytterligare en krasch och böjd bakväxel bröt jag. Ny chans dagen efter.
På långloppet hade jag bra ben och kunde mata på som jag ville. Första loopen. Sedan gick luften. Ur mig alltså, inte ur däcken. Var helt orkelös och tog mig med nöd och näppe imål. Körde endast för att fullfölja och inte för någon skämtsam dåligt placering i nedre delen av fältet. Nej, detta var en helg att glömma.

Juli bestod av 49 träningstimmar, fördelat på 38 träningspass och 1057 kilometer.


Augusti:

Med denna negativa spiral och mentala dipp vill jag helst glömma hela augusti. Klart sämsta månaden på året och första gången jag inte orkade eller ville cykla.

Långlopps-SM: Racerapport(isch)
Höll i nästan 5 kilometer. Sedan gick luften ur mig på liknande sett som i Alingsås. Orkade ingenting.  Hatade mig själv, hatade cykeln. Bröt efter ca 20 kilometer och grät. Vad fan händer. Två veckor tidigare var livet på topp. Nu i den djupaste dal jag varit med om.

Cykelvasan: Racerapport här
Vad ska man säga. Förmodligen en av allas stora mål på året. Även mitt. Jag kom dit med medvetenheten om att jag inte var bra. Jag var inte stark. Jag orkade inte. Men jag ville ändå köra. Utan mål. Med fokus att ha roligt på min cykel igen.
Starten gick, och vad gör jag. Jo, jag är med och krigar. Tar i för kung och fosterland och märker att kroppen svarar mycket bättre än veckan innan. Att jag inte var i form märktes ju såklart också, men nu var inte allt lika hemskt längre. Var faktiskt med rätt bra halvvägs in i loppet, när vi passerade Evertsberg. Strax därefter skulle det ju såklart vända, och med 38 kilometer kvar till den klassiska portalen i Mora fick jag kramp. Jaha, där var den skiten över. Trampade, masserade, trampade, masserade. Hade sällskap av Mathias Bohman som även han hade kramp. Tillsammans lyckades vi med nöd och näppe klara skamgränsen på 3 timmar med 2:55-nånting. under all kritik normalt sett men med så mycket kramp jag hade var jag nöjd ändå.

Augusti bestod av blygsamma 40 träningstimmar, fördelat på 28 träningspass  och 749 kilometer.


September:

Bockstensturen: Racerapport här
100 kilometer mountainbike. Det är fan rätt långt alltså. Det är ju inte som man åker runt och skrattar direkt. Höjdpunkten i loppet var efter strax över en mil när jag fick äran att köra först ett tag. Leda ett långlopp i cupen. Wow. Meeeen, det var väl ungefär där denna framgångssaga tog slut. Med typ 85 kilometer kvar. Fick en del dippar och några (inte lika många) toppar under loppet. Krampkänning redan efter 47km, men lyckades ta mig tillbaka till en bra känsla efter det. Men med 30 km kvar kom den på riktigt. Inte mycket man kan göra då förutom att ratta framåt mot mål i en takt som till och med skulle vara imponerande långsam för gammelmormor Elsa. Tog mig iallafall imål som 21:a krigare.

Bergslagsloppet: Racerapport här
Bergslagsloppet var egentligen brytpunkten för mig själv och den negativa spiralen. Äntligen var det kul att cykla igen. Att kunna köra hyfsat fort igen. Jag och Limpan samarbetade bra på hans hemmabana och trots en krasch variant större kunde jag jaga ikapp igen. Trots att det var mer lerbad än cykling log jag. Ända tills Klockhammarloopen då Johan Norén och Marcus Jansson kom ikapp efter at ha kört fel och drog med sig Limpan i Klockhammarbacken. Därifrån och in i mål körde jag solo och blev endast passerad av en stark Mattelin med 5-6km kvar. Slutate 8:a vilket jag värderar riktigt högt.

Västgötaloppet: Racerapport här
Epilogen. De grande Finale. Slutklämmen. Sista kapitlet. Fullbordan. Fler synonymer fanns inte på synonymer.se. Avslutningen på Långloppscupen.
Hade chans på topp 10 totalt med ett riktigt bra lopp. Men med en sjukdom in i tävlingen var det 50/50 att ens kunna starta. Gjorde ändå ett försök och det gick inte bättre än hyfsat första loopen. Ut på andra började det svida i halsen (inte benen, de hade redan svidit ett bra tag). Körde ett tag till men gav sedan upp, ville inte riskera något värre med att tävla med halsont. Blev passerad av Mattelin och Johan Hellman i totalen och kom 12:a. besviken, men hade gjort allt jag kunnat. Även om jag gått imål så skulle de ändå komma före mig i totalen, då de låg före mig i loppet.

SWE-CUP Östersund: Racerapport här
Inga höga förhoppningar inför loppet, mentalt hade jag redan gått på semester. Tråkig bana, tyvärr. Körde mitt bästa och kom 10:a, vilket får duga. Hoppas verkligen de lyckas förbättra banan till SM i juli 2018.

September bestod av 41 träningstimmar, fördelat på 29 träningspass och 659 kilometer.


Oktober:

Oktober var en semestermånad från allt med träning att göra, nästan. Klart jag höll igång men inga planerade pass eller annat. Var på Rhodos en vecka också, det var soft. Fick lite löpning där, några intervaller och distanslöpning.

Tog förövrigt PB på milen efter att ha tyckt att det känts bra efter ett par kilometer, så jag ökade och kutade på 44:32, med första kilometern på 5:00 och andra på 4:46. Det var gött och lite jobbigt.

Oktober bestod av 31 träningstimmar, fördelat på 27 träningspass och 279 kilometer.

November:

Påbörjade november med vinterträningen. Blev en hel del hårda pass men efter bara en vecka in i vinterträningen fick jag en förkylning igen, otroligt frustrerande. Var borta 4-5 dagar.

Höjdpunkten i månaden var utan tvekan Orsa-vistelsen hos Isak där vi hann med två cykelpass, ett skidpass och ett löppass på tre dagar. Alla fyra pass var fantastiska på alla sätt och vis. Cyklade i Narnialiknande skogar täckta i snö, åkte skidor för första gången vilket var kul, och kutade Amperundan på 16 kilometer och 500 höjdmeter på stig, fantastiskt fint.

November bestod av 48 träningstimmar, fördelat på 27 träningspass och 793 kilometer. 


December:

December började bra med hård träning och mycket jobb. Sedan drog mamma och jag till Belgien och hälsade på pappa. Väl där blev det ingen träning på 5 dagar (oups) men vi var och kikade på CX tävling i Koksijde när Van Der Poel och Ferrand Prevot vann, det var häftigt.

Sedan blev det lite träning igen och förberedelse inför Rapha Festive500, där man ska cykla 500km mellan jul och nyår. Pangstartade utmaningen 04:32 på julafton med att cykla 125 kilometer till Södertälje. Dagen efter blev det helt vanlig jobbpendling med lite skarv på vägen hem (33,7 + 44,4km). På annandagen mötte jag upp Johan Lindkvist och matade distans, även denna dag 125 kilometer. Sedan jobbade jag kommande dagar så det blev fördelat på kortare pass. 51,5km + 82,5km + 49,2km. Hade då på 6 dagar klarat utmaningen, det var inte så illa faktiskt. Mycket cykling ensam och i mörkret, men det var inget större problem. Körde på 7e dagen även jobbependling 34,8 + 36,4km för att få lite marginal. Slutade på 583 kilometer och nästan 24 timmar. Bra avslut på ett bergochdalbaneåkande år.

December bestod av 53 träningstimmar, fördelat på 30 träningspass och 871 kilometer.

NU GÖR VI 2018 ÄNNU BÄTTRE.

SWE CUP Frösön/För-SM 2018

Halloj!

Nu har det gått några dagar sedan SWE-CUP avslutningen och den sista punkten för min säsong. Den började ju tidigt i februari på Cypern så nu ska det bli skönt att sälja bort cykeln och fokusera på annat och ladda batterierna. Det kommer komma ett längre inlägg lite senare om en säsongssamanfattning.

Åter till Östersund och Frösön.

Jag och mamma tog bilen upp inlandsvägen i torsdags till Persåsen, ca 5 mil utanför Östersund. Ett depåstopp i Orsa hann vi med också. 

I Persåsen bodde vi en kväll innan vi i fredags morgon åkte in till Frösön och provade banan. Lite dåligt skyltat dit så vi snurrade runt lite innan vi hittade rätt.

Körde ett par varv i lugnt tempo för att se hur banan var, och jag kan väl konstatera att den var annorlunda och där och då blev jag inte jätteimponerad faktiskt. Banan var 4,5 kilometer lång med fyra loopar, och enligt min garmin ca 80hm/varv. Ungefär 3,7 kilometer av de 4,5 var lagt på ojämt gräsunderlag och gräsmatta, och de resterande 800 meterna va blandat stig, asfalt och... betongbitar, som kändes ganska spontant utlagt för att få lite mer hinder på banan.

Till lördagen och tävlingen då.

Starten var vid 13:30 vilket gav oss en skön sovmorgon på någon av den gnälligaste och knakigaste träplanks-sängen jag någonsin sovit på. Men den gjorde jobbet och jag sov iallafall. Cyklade efter en tidig lunch (två äggmackor) bort från Frösö camping till Frösö Park, där tävlingen kördes. Snuskigt kallt och blåsigt, men förjävla fint i Norrland på hösten. Hann med ett lite snabbare varv på banan innan start. Kallt som skräcken var det, men tog ändå av mig benvärmarna och handskarna, vilket visade sig vara ett smart val.

Starten gick och jag kom iväg rätt okej, ca 10-11e man. Ville inte överskatta min föredetta sjuka och relativt otränade kropp så öppnade sansat. Efter ett varv ungefär hade farten stabiliserat sig lite och jag kunde hämta ikapp Henrik Enberg och körde tillsammans med honom. Vi turades om att växeldra och ingen av oss vågade eller orkade försöka sig på något ryck under tävlingen. 6 varv skulle vi köra och jag kände efter varvning tre att, fan, tre varv till kan bli lite jobbigt. Som tur var åkte jag inte och tänkte på banan och jämförde den med andra banor, vilket förmodligen hade gjorde den tråkigare än vad den blev. Måste ändå säga att den inte riktigt föll mig i smaken, jag föredrar brantare backar både uppför och nerför, nu var det lättkört utför och i princip slakmotor i gräs uppför med några hinder i form av diken man skulle igenom.

Jag tog på fjärde och femte varvet en gel, och efter första gelen blev jag lite orolig för jag kände att jag började få håll. Men som tur var släppte det ganska omgående och jag kunde jaga ikapp de få meter Henrik hade fått på mig. Hela varv fem drog jag och släppte sedan förbi Henrik. Antog att han inte skulle vilja ligga först i slutet men blev lite förvånad när han plötsligt stannade till och jag for förbi. Smart av honom, dumt av mig kanske. Sista "loopen" körde jag rätt långsamt för att vara förberedd när han skulle attackera. Men det gjorde han inte och jag ville inte vara med om någon spurt över mållinjen, har oftast ganska tråkiga erfarenheter av dem. Så jag chansade i början av sista slakmotan, slog i en högre växel och attackerade allt jag hjärtat och benen höll för. Vågade inte kolla bakåt men hörde några på sidan skrika att jag hade lucka. Hur stor visste jag inte förrän efter hårnålskurvan på toppen av slakmotan och såg att jag kunde slappna av och köra lugnare in måt mållinjen.

Blev 10:a i loppet vilket jag tycker är godkänt, det var ju inget superlopp direkt men efter en veckas förkylning och bara ett par cykelpass veckan innan tävlingen så är jag nöjd ändå.

Nu kan ni ointresserade sluta läsa, om ni inte verkligen vill höra min lite djupare analys av banan.

Jag anser att banan har potential. Bygger man lite fler hinder i form av hopp, dropp, nåt stenparti och några roliga doserade kurvor blir den bättre. Dessutom försöka få till någon mer stig, det är trots allt terrängcykling. Förslagsvis (om ni får) tillverka en ny stig istället för att köra i ett tungcyklat, tråkigt skidspår upp. Jag förstår att det inte går att få till en bana som Isaberg eller Värnamo där, för terräng och området är såpass annorlunda. Men lite mindre gräs, lite mer stig om det går att få till och en sjujäkla mycket hopp och dropp osv. Så banan får en roligare karaktär.

Det var nog allt :)