XCM World Series - Finale Ligure

 Hej!

Nu har jag landat hemma i Sverige igen efter ett nästan två veckor långt äventyr i Italien och Frankrike, en dubbelhelg med först UCI MTB World Series i Finale Ligure, Italien, sedan XCM-EM i Laissac, Frankrike nu helgen som var.

Men jag tänkte börja med tävlingen i Finale Ligure.

Den var på pappret den hårdaste XCM-världscupen jag har kört med sina 98 kilometer och 3670 höjdmeter. Det skulle bli en ordentlig utmaning i jämförelse med de jag kört tidigare. 

Utsikten med 3km kvar till mål

Tävlingen gick söndagen 4/6 och på grund av jobb och annat kunde vi inte flyga ned till Nice förrän fredag morgon. Hyrde bil och bilade bort till Finale Ligure, som ligger ett par timmar bort längs italienska kusten. Mötte upp Terese och hennes familj och Richard och åt middag tillsammans. På lördagen tig vi bilen bort och rekade var på banan det var langning, och jag körde några kilometer på banan där. Mötte b.la. Martin Stosek och en annan från Canyon-teamet och pratade lite om banan med dem. De hade kört hela och varnade för backarna mellan 60-80 kilometer, för de var branta som väggar och löst underlag. De var övertygade om att organisationen anpassat banan för e-MTB tävlingen, inte för oss utan motorhjälp. Det lät ju helt strålande tyckte jag, lätt ironisk. Åkte tillbaka till langningsplatsen och cyklade sedan de sista ca 20 kilometerna på banan. Riktigt roliga, flowiga stigar utför, genom små byar och uppför en ganska lång klättring sista milen innan vi körde småvägar och stigar tillbaka till Finalborgo, där start- och mål skulle vara. 

Tävlingen:

Vaknade kl. 05 söndag morgon efter en rätt dålig natt. Hade varit otroligt varm och svettats i sängen så hade vaknat flera gånger och legat vaken till och från. Mamma och pappa var tvungna att ta bilen bort till langningsområdet redan kl 07 för att hinna dit innan de stängde av vägen. Jag cyklade upp till start själv och mötte upp Richard och värmde upp lite. Starten skulle vara masterstart första fem kilometerna, sedan släppte de oss vid en serpentinsäng och det började branta till. Där vankades en 3km lång asfaltsbacke, sedan en knapp kilometer utför innan den riktiga backen tog vid. Vid första serpentinsvängen, direkt efter mastern släppt oss stannade det upp. Alla skulle ju svänga skarpt. Jag låg långt till höger och fick ett innerspår i svängen. Tyvärr var det ett stolpskott som trodde att han kunde avancera på innern där och då, när 130 män låg som packade sillar och väntade på sin tur. Jag såg honom inte, svängde, och han drog rätt in i mitt bakhjul/bakväxel. Lite smått irriterad vände jag på mig, stirrade ont på honom och fortsatte. Direkt märkte jag att växeln hade fått sig en smäll då de hoppade över ibland. Nu blev jag fett irriterad. När det gick utför den där kilometern växlade jag igenom nästan hela växelregistret och märkte att det var på de tyngre växlarna det strulade mest.

Sedan kom vi in i den riktiga backen.

Den var 8 kilometer, 750 höjdmeter med en snittlutning på 9,5% och tog strax under 40 minuter för mig. Jag hade bestämt mig redan innan att jag inte skulle dras med i ett för högt tempo i backen. Tävlingen var lång och jag hade otrolig respekt för banan. Blev passerad av många inledningsvis men jag hade mitt wattmål på runt 370-380w för att inte köra för hårt. Inledningsvis var det ensamt, men med tiden kom jag ikapp fler och fler som förmodligen gjort misstaget. Lade mig på hjul på en som kom ifatt mig och höll ett bra tempo, och hade hans hjul i några kilometer. Vi passerade fler och fler. När vi närmade oss toppen gick det lite för hårt för mig och jag släppte kontakten. 

Efter exakt en timme från start var jag på toppen, och nu intalade jag mig att tävlingen började för min del. Jag var trött och riktigt varm. Kärntemperaturen hade snabbt stigit från 37,36 C i starten till över 40 C efter en dryg timme uppför, utan vind som kunde kyla ned. Min kyl-strategi var icke-befintlig och det är nog den största lärdomen jag tar med från loppet. Det var svårt nog att logistiskt klara av langning av sportdryck, så att där även försöka addera ännu något skulle bli väldigt svårt. Organisationen var inte snälla med utrymme för varken langning eller parkering för langningsteamen. 

På toppen gick vi in på stig som skulle ta oss några kilometer lätt böljande terräng. Jag kom snabbt ifatt de som kört ifrån mig uppför. Efter 20 kilometer var det första langning, där stod Daniel och dottern Julia och langade sportdryck först, och sedan vatten att hälla över mig. Vattnet hade redan blivit varmt och hjälpte inte för att få ned kroppstemperaturen. Åkte hela tiden runt och intalade mig att det är nu tävlingen börjar för min del. Nu börjar det. Jag hade ingen aning om hur jag låg till men ganska långt bak. Körde utför i 7-8 minuter på både skogsvägar och riktigt feta enduroslingor. Grymt roliga utför. 

Nu kom nästa långa backe. Växlarna började redan nu fungera sämre och sämre och hoppade över på kassetten. Jag tog sällskap av två andra killar uppför backen. Började bli mer och mer irriterad på växelstrulet men ville inte vara en sån som skyller ifrån sig på material när kroppen inte heller känner sig helt 100. Vi tog oss upp för backen, förbi en nedlagt NATO-bas, innan vi fortsatte ned på grymma stigar utför. Hade sjukt skoj utför! När jag började trampa igen märkte jag att något inte stämde. Hade tyngsta växeln i, men något gjorde motstånd. Kollade ned men såg ingenting. Efter ett par hundra meter till hade jag inget annat val än att stanna och kolla. Släppte iväg mina medtävlande och stannade. Kedjan verkade ha hoppat av den övre trissan och kilat fast sig mellan cagen och trissan. Har aldrig varit med om något liknande förut.  La upp kedjan igen och var snabbt iväg. Men sen hände det igen. Kedjan hoppade av. Identifierade problemet med att jag inte kunde köra på högsta växeln längre. Fucking shit. 

Banan fortsatte upp- och ned med mindre klättringar och nedfarter till kilometer 45, där langningszonen med mamma och pappa var. Då hade kedjan hoppat av ett antal gånger till och inte bara på tyngsta växeln, utan de tre tyngsta. Fick stanna vid langning för att lägga på, ta en flaska sportdryck och en flaska vatten att hälla över mig. Drack även lite vatten för jag var sjukt törstig. Växlarna blev sämre och sämre och det lät riktigt illa. Välkomnade den längsta utförskörningen som var lite blandat med otroligt bra stigcykling och skogsvägar. Drygt 6 kilometer utför med 600 fallhöjdsmeter, vilket var otroligt kul. Man skulle kunna tro att fartvinden utför kunde bidra med att sänka kroppstemperaturen något, men efter nästan tre timmar var den fortfarande över 40 C. Började bli ordentligt orolig hur resten av loppet skulle kunna gå. Jag var ju nästan bara halvvägs in med en kroppstemp som inte bara var uppe över 40 C, utan även stannade där. Har aldrig varit med om det tidigare, den brukar sjunka automatiskt då kroppen prioriterar att lägga energi på att kyla ned coren snarare än att ge energi till arbetande muskler. 

Dock fick man en riktig käftsmäll i botten av backen, när man bara skulle över ett litet torrt dike, och sedan uppför en, jag vet inte ens om man kan kalla det backe, mer en vägg, eller torrbelagt vattenfall. Helt galet brant uppför, utan givna linjeval, med handbollsstora stenar lite överallt och riktigt lös sand där de ville att vi skulle cykla. 

Den absolut brantaste delen av backen, på dryga 700 meter hade en snittlutning på 20,1% och max över 30 % tog mig nästan 8 minuter. Det är långsammare än en minut per 100 meter. Jag trodde det var ett skämt asså. Det positiva var dock att växlarna fungerade bra på de tre lättaste växlarna. Väl uppe, efter vad som kändes som en evighet, fortsatte det gå uppför men med en mer human lutning innan det bar utför igen ned till byn Vado Ligure, dit Daniel och Julia hunnit med en ny flaska sportdryck och vatten. 

Jag tog ett omtag, fokuserade på att vara positiv och intalade mig själv att jag kände mig stark. 3-timmarsgränsen hade passerats med råge och tickade snabbt ned mot 3:30h. Äntligen var kroppstempen nere under 40-sträcket igen, men höga 39,9. Min positiva känsla höll inte i sig så mycket längre. Kommande backe började på asfalt men övergick till grus och löst samtidigt som det brantade till ordentligt återigen. Kom upp till en av organisatörernas vätskestationer och drack allt vatten jag kunde få tag på. Det fortsatte uppåt på stig, och när vi vände nedåt var det otroligt vackert med utsikt över berg och hav. Jag kom ifatt en kille som kört om mig uppför, han körde väldigt långsamt utför men han var snäll nog att släppa förbi mig. Utan att växla alltför mycket fortsatte jag ned på stigen, riktigt fin men jag tror inte riktigt att jag njöt av det just då. 

Det vek av uppåt igen, nu på stig. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag inte kört banan tidigare, jag gissar på bra för jag vet inte om jag skulle velat veta om vad som skulle komma. Nu väntade 11 kilometer mer eller mindre bara uppför, men kortare avbrott utför, där majoriteten av klättringen skedde på stigar. 

De första 350 meterna av backen visade även dem över 20 % i snittlutning innan det flackade av lite, och vi vek av in på en endurostig som vi körde uppför. Solen gassade i nacken och det var otroligt varmt. På toppen av backen, som ni ser i segmentet ovan, tog 50 minuter, kom vi tillbaka till langningsstationen där mamma och pappa var. Tog sportdryck och vatten men var riktigt jäkla trött. Jag ville bara hem. Visste dock att det var utför, och riktigt feta utförslöpor. Det var riktigt välkommet. Jag var för trött för att attackera utförsbackarna utan det var mest att vara medpassagerare. Stigarna blev till grusvägar och till sist asfalterat när jag kom ner till byn Orco Feglino. Dit hade Daniel och Julia hunnit och erbjöd flaskor. Tog vatten och drack och hällde över mig. Kedjan hade hoppat av trissan igen och fastnat. Fick stanna och lägga på, nu var det länge sedan det hänt. Upp igen och samma sak. Va i helvete. Av, lägga på, växla upp på kassetten. 

Nu började den sista stigningen, den visste jag bara var asfalt, hur lång den var och hur lång tid den ungefär tog. Jag var så jävla trött, växlarna hoppade hit och dit och jag var allmänt uppgiven. Försökte hålla trycket uppe i botten, då jag hade en kille 10-15 sekunder bakom mig. Men det gick inte långt. Jag orkade inte ens hålla 300 w. Kille efter kille passerade uppför och jag var helt jävla färdig asså. Totalt sopslut i tanken. 

"10km kvar till mål"-skylten passerades och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Väl uppe, efter vad som tog en minut långsammare än när jag testat banan lite lätt dagen innan, var det att vika vänster nedför en stig. Hade möjlighet att åka ikapp utför, de som kört om uppför och jag var ganska snart ikapp en. Fanns ingen möjlighet att köra om på stigen så fick snällt vänta bakom. När det blev brett nog att kunna köra förbi var det lätt uppför och jag orkade inte. 4km skylten passerades och även 3km. Vi körde förbi en borg ovanför Finalborgo och tog riktigt feta, kullerstensbelagda stigar ner mot centrala Finalborgo.

Kilometerskylten passerades när vi körde i smala gränder, och 500m likaså. 

Jag gick imål på 5:37h, efter 98,6 kilometer och 3662 höjdmeter. Helt rökt asså. 

Det var inte svårt att vara besviken och uppgiven efter loppet. Jag ska inte ljuga och säga att jag hade förväntat mig betydligt bättre än jag presterade. Jag vill heller inte skylla på allt strul med växlarna, nog bidrog det med tid, energi och frustration, men helt ärligt hade det inte känts bättre i kroppen om växlarna var bra. Det var helt enkelt en dålig prestation av mig. Dåligt förberedd, dålig inställning, dålig form, kombinerat med kanske för höga förväntningar på mig själv och för låga förväntningar på majoriteten av mina medtävlanden. 

Nya tag till XCM-EM i Laissac, Frankrike en vecka senare. Där skulle förberedelserna bli mycket, mycket bättre. Mer om det i nästa inlägg.

Bilder:

Backe efter ca 45 kilometer.

Glad och ovetandes om vad som väntade

Toppen av backen after 47 kilometer

Utförslöpa med drygt 16 kilometer kvar till mål

Igenom Orco Feglino med drygt 12km kvar

Toppen av sista backen med 8km kvar

Vid en borg i Finalborgo med 3km kvar till mål

En kilometer kvar till mål

Däcktrycket för tävlingsdagen.

Riktigt hög kroppstemperatur.

Efter 3:11h gick kroppstemperaturen ned under 40C igen.

Strava:

Långloppscupen deltävling 2 - Lida Loop!

 Halloj!

Nu är deltävling två av årets upplaga av Nissan X-trail Långloppscupen genomförd, klassiska Lida Loop i Lida friluftsområde strax söder om Stockholm. Här har jag tävlat många gånger ända sedan ungdomsåren så jag är väl inkörd på terräng, höjdprofil och bana. 

Bansträckningen mäter ca 65 kilometer och är fördelad på tre olika loopar. Första loopen är drygt 24 kilometer lång, andra loopen och tredje loopen är runt 20 kilometer vardera. 

Vi styrde ned teambussen från Falun till Stockholm lördag morgon och ankom till Lida runt lunch. Vi cyklade igenom loop 3 först, sedan loop 1 för att ha koll men det var ingen skillnad från tidigare år. Kroppen kändes bra och jag såg fram emot morgondagen och en revansch från förra årets upplaga, då jag tvingades släppa tätgruppen ut på tredje och sista loopen.

Nu var jag fylld med självförtroende efter en bra inledning på säsongen och en bra känsla trots en liten sjukdomsperiod efter världscupen i Nove Mesto som gjorde att jag fick avstå SWE-CUP i Huskvarna och Göteborg helgen innan. 

Tävlingsdagen:

Vi startade inte förrän kl 11:00 men trots det blev det en tidig uppgång hos kusinerna utanför Södertälje för att åka in mot Lida. Kom dit, chillade lite, hämtade nummerlappar och så småningom värmde jag upp tillsammans med Hugo Eliasson och Casper Johansson från Varberg MTB Team. Känslan var avslappnad och vi ställde oss längst fram med ca 10 minuter kvar till start. 

Foto: Cykelkanalen.se

Starten gick traditionsenligt uppför Lidas lilla slalombacke, från startskottet och kommande ca 30 sekunder är det en maxinsats i dryga 30 sekunder innan man är uppe. För er intresserade var det för egen del exakt 30 sekunder på 855 watt för att vara bland de 10-15 främsta uppe på toppen. Det var hårt men kändes ändå kontrollerat. Avancerade framåt en aning i klungan när det satt sig och såg till att ligga nära David och runt femteplats för att inte drabbas av så mycket dragspelseffekt. 
Inledningsvis gick det rätt lugnt, Eric Herlitz hade gått solo i backen och låg ca 10 sek framför oss övriga, och Adam Pettersen tog ansvar för Team Norra att hålla fart ett tag åt Axel och Edvin. 

Eric hämtades in och farten började trissas upp lite mer och mer när de korta men intensiva backarna började bockas av. Tog mig fram mer och mer och började ta lite ansvar längst fram, men utan att köra onödigt hårt. I Harbrobacken, där det brukar kunna dras ut ordentligt och spricka av, höll jag farten högt men kontrollerat och hoppades att ingen skulle vilja/orka attackera. Ingenting skedde utan vi var en ganska stor grupp fortsättningsvis. På efterföljande stigar började Wengan trissa upp farten en aning, jag såg till att ligga på tredje hjul bakom honom och Axel och märkte att det gick fort men att jag kunde gå med. 

Därefter var det lite avvaktande på lättåkta partier med motionsspår igen och Jesper Svensson kom upp och drog lite, Richard Larsén gjorde något ryck när det trasslat till sig lite i gruppen längre bak men ingenting hände där. Wengan satte åter upp tempot högt på stigarna vid Branten och jag låg åter på Axels hjul på tredje plats. Här blev det lite luckor bakåt igen, när vi åkte under tågpendelspåret vid Rikssten och ut mot det gamla flygfältet. Det blev återsamlat och lite avvaktande åkning sista biten, med motvind på grusvägen längs tågspåret tillbaka mot lida friluftsområde var farten ganska låg, men jag visste att det kunde komma att smälla till i sista backen innan vi går in på sista stigen på första loopen, där brukar det alltid gå stenhårt och det är väldigt lätt att det spricker av på den tekniska stigen där. Jag håller fart på elljusspåret en bra bit och väntar på att farten ska trissas upp. Med ett par hundra meter kvar till vi svänger vänster på stigen passerar Wengan till vänster och Axel till höger samtidigt och går upp och höjer farten, men jag lyckas behålla tredjeplatsen in på stigen med David bakom mig på hjul vilket var det bästa tänkbara scenario. 

Bild från Jesper Svenssons YouTube-video där han filmade hela loppet. Situationen när Wengan och Axel passerar strax innan stigen.

Det gick fort på stigen men det var hanterbart. När vi kom ut igen var det dags för den lilla varvningsloopen på den breda, lösgrusfyllda skatebädden blev det åter avvaktande inledningsvis och tätklungan samlades ihop igen. Vid det här läget var det jag, David från Vostroblock Evolite, Edvin och Axel från Team Norra, Wengelin från Länna Sport, Isak Nordin, CK Uven, Johan Norén, Serneke Allebike, Anton Olars, Falu CK, Casper Johansson, Varberg MTB Team, Jesper Svensson, Träningskonsulten, Filip Mård, Motala AIF. Jag tror inte att det var någon mer. 

Axel är den första att höja farten i backen upp mot toppen av startbacken igen, alla går med och därefter kontrar David och det blir väldigt slitsamt väldigt fort. Det spricker av bakåt och blir små luckor här och där. Det är nog vi fem främsta som håller ihop när vi kör nerför startbacken igen, men övriga ansluter igen ut på loop 2. Vi får exemplarisk langning av hela supportteamet och jag tar en ny flaska sportdryck av mamma, samt en flaska vatten av Michele och kyler ned mig.

Ser till att hålla mig långt fram om det skulle bli körning någonstans. Känner mig pigg i första backen på loop 2 och efterföljande stig på hygget. Har ett bra flow och även när det börjar gå stenhårt i en slakmota upp mot nästa, jobbiga backe har jag inga problem att gå med. I backen spricker det av och vi blir sju i täten där. Det är ett traktorspår och jag går ut och kör i högerspåret och kör upp jämsides med Edvin och vill försöka psyka lite genom att cykla och stirra åt vänster på honom resten av vägen upp. Vet inte om han märkte det där, men på toppen sa han att jag "fan inte skulle få Davids rulle".

Jag, David, Axel, Edvin, Wengan, Isak och Johan seglade ifrån övriga där. Axel gasade hårt på stigen vid Pålamalm. Wengan på Axels hjul sedan jag och David. Kände att jag hade bra flyt på stigen men gjorde ett misstag en gång och var tvungen att accelerera upp farten igen och täppa igen luckan på några meter som uppstått framför. Jag gjorde det och vi kom ut på en grusväg ner mot Lilla och Stora Skogssjöarna. I den korta, branta backen gjorde Edvin ett ordentligt ryck och jag var på hans hjul men fick ta i ordentligt. I efterhand såg jag att han körde stenhårt i 22 sekunder och jag hade 798w i snitt vilket är väldigt högt för mig på så korta intensiteter. Han slog dock av på farten på toppen och jag ville inte gå fram så det blev lite avvaktande igen på efterföljande grusvägar. 

När vi kom ut på ett kort asfaltsparti vid Norrga satte Axel in en attack som ingen ville svara på. Han fick snabbt några sekunder. Edvin sa "han väggar nog snart ändå" och halvvägs upp i nästa backe körde han avvaktande och vi kom ikapp igen. Stigarna efter det där gillar jag skarpt och hade väldigt roligt. 

Vi kom ut på sista grusvägen som tar oss tillbaka till Lida Friluftsområde och varvning ut på loop 3. Vi kör lugnt på grusvägen men håller koll bakåt. Ser en grupp en bit bort med 3-5 cyklister. När vi åker upp och kör en 180-graderssväng upp på den breda, lösa skatebädden igen möter vi dem och ser att det är Jesper, Mård, Casper och Anton. De kör riktigt starkt och är ca 30 sekunder bakom oss. 

Denna gång sker inga attacker upp till toppen och vi får återigen en langning i världsklass. Dock sker något som aldrig annars sker, jag tar flaskan av mamma och när jag ska sätta ner den i flaskstället stöter jag i ramen istället och tappar flaskan. Helvete, ryter jag men som tur var stod Michele med en backup-flaska som jag tar och sätter i stället med större succé.

Ut på loop 3 visar sig Johan Norén och går upp och kör hårt för att vara först in på Diagonalen (den första stigen på loop 3 som bitvis är rätt teknisk). Farten är överkomlig och Wengan, Axel, Edvin och David lyckas passera Johan på stigen medan jag och Isak fortsatt är bakom. Det var dock ingen fara utan vi höll ihop allihop. Tillbaka på elljusspåren från loop 1, men vi vek istället av vänster efter ett par kilometer för att ta oss ann mer stigar. Jag kände mig fortfarande riktigt stark. Jag låg först på en stig och höll hög fart, dock inte tillräckligt högt i Wengelins smak så han passerade mig på ett fint sätt när stigen var tillräckligt bred för oss båda, och tryckte gasen i botten. Jag gick med och minns att jag tänkte att jag absolut inte får göra ett enda litet misstag, då skulle det bli väldigt svårt att täppa igen. Men jag kör bra, sneglar bakåt och ser att det är en liten lucka bakom mig. Där inser jag att det förmodligen är jag och Wengan som är de starkare just nu och moralen höjs. 

Jag hör att något händer bakom oss men uppfattar inte vad. Kikar bakåt när tillfälle ges och ser endast David och Edvin. Ingen Axel, Johan eller Isak. Det visar sig att Axel har punkat, och Norén kraschade och Isak fastnade lite bakom och jagade själv ett tiotal sekunder bakom. Wengan ångar på och ut på ett motionsspår med exakt 10 kilometer kvar frågar han om vi är av med övriga. Det är vi, men Isak är inte mer ä 10 sekunder bakom. 

Jag och David har ett numerärt överläge över Edvin som nu är ensam, och Wengan som alltid är ensam. Jag tar mitt ansvar, mycket för att jag inte vill ha upp Isak igen också. Kör ett hårt tempo på stigarna och hoppas att jag grillar ben bakom mig. Har ett ordentligt bra flyt tycker jag. En otrolig cykel som hanterar terrängen hur bra som helst. Min uppfattning var fortsatt att David tyvärr hade det slitsamt. När vi kom till "pumptracken" vid Vårstagropen hade vi lite kontakt. Återhämtade oss utför genom pumptracken. Visste att det skulle bli åka av i följande asfaltsbacke, och det blev det. Wengelin satte upp en hög fart. Edvin var på hans hjul och gick med, även jag. David slet och släppte tyvärr där och då trodde jag att det var kört för honom. Dock tror jag att Wengan var lite trött på toppen, och Edvin orkade inte kontra och jag ville inte köra hårt då jag ville ha David med mig. Han kom tillbaka igen vilket var bra.

När han frågade hur långt det var kvar svarade jag 3-4 kilometer ungefär. Jag såg hur moralen höjdes hos honom och han gjorde ett riktigt lyft därifrån. David satte in ett par ordentliga attacker när vi körde längs Botkyrka GK vilket jag hoppas brände i benen på Wengan och Edvin, och att de gjorde av med lite krut. Jag kontrade i slutet av grusvägen och satte in en attack. Dels för att vara först in på stigen, dels för att hoppas att det gjorde ont i deras ben. När jag såg att Wengan och Edvin var på hjul, och David åter hade det tufft lugnade jag mig men då kontrade Wengelin på stigen. Jag gick med och övriga likaså. Han försökte igen ut ur en skarp, lös högersväng men det var jag beredd på. Ställde in mig på en spurt.

Om jag får peka ut tre MTB-cyklister i Sverige jag absolut inte vill ha med mig in i en spurt så är det: 

1: Edvin Lindh

2: David Risberg

3: Matthias Wengelin

Vilka hade jag runt mig? Dessa tre herrar. Dock hade jag högt självförtroende och jag såg mig inte som helst chanslös. Jag hade med relativ enkelhet kunnat följa attackerna och jag kände att jag hade bra med pulver kvar i benen. När alla är fräscha har jag noll (0) % chans mot dessa killar... Nu kände jag att den var högre. Med 6-700 meter kvar attackerade David igen och fick med sig övriga. Jag var på fjärde rulle bakom Edvin när vi svängde av ner mot sjön. Jag kände på mig att något kunde hända i den feldoserade vänstersvängen på gräs när vi kommer ner i 40+ km/h. Jag vet att jag kan hålla en bra linje. Släppte någon meter ner på övriga för säkerhetsskull och jag tror inte att Edvin var beredd på att David och Wengan skulle svänga så skarpt. Det står nämligen en rätt stor björk i utgången av svängen man gärna vill köra till vänster om för att behålla så mycket fart som möjligt. David och Wengan svängde tight, Edvin lite lika, låste bakhjulet och sladdade omkull och gled långt utåt höger på gräset. Han glider långt, jag får bromsa in lite, veja åt höger och köra höger om björken och tappar all fart. Accerelerar upp igen men det är omöjligt att hinna tillbaka till de två framför med endast 300 meter kvar. Tar i och försöker närma mig, men det är omöjligt. Wengan spurtar ifrån David och jag går imål som 3:a, endast 10 sekunder bakom. 

Väldigt nöjd, men lite vemodigt när det var så nära...

Otroligt roligt att vi i teamet återigen tar andra- och tredjeplatsen i en deltävling av Långloppscupen! Efter Jakob och jag på Billingeracet är det David och jag nu. Avancerar upp till andraplats i totalen och David trea bakom Wengelin. 

Wengelin är van med att öppna flaskor på pallen, medan jag och David kämpar med att lista ut hur man gör.

Härnäst blir det XCM världscup i Finale Ligure i Italien på söndag. Vi hörs efter det!

Resultat: https://results.neptron.se/#/lidaloop2023/results?pageSize=25&raceId=101

Totalställning Långloppscupen: https://langloppscupen.se/resultat/poangstallning__339

Strava:

 

 

Här kan ni se hela Jesper Svenssons film från Lida Loop 2023:

https://www.youtube.com/watch?v=z-KWghajNE0 

Fler bilder från Happyride.se samt Cykelkanalen.se

Snubblande nära topp 100 på XCM världsrankingen

 Hej!

Igår 16/5 uppdaterades världsrankingen efter helgens tävlingar. Hade hoppats på att ligga topp 100 efter helgen och därmed klättra från min 111:e plats. Mina tre resultat från förra årets World Series (Jelenia Gora, Polen, Ornans, Frankrike och Frejus, Frankrike) gav många poäng. 

35:e platsen i Polen gav 36 poäng.
14:e platsen i Ornans gav 78 poäng.
28:e platsen i Frejus gav 50 poäng.

I helgen inbringade min 45:e-plats 23 UCI-poäng, vilket ger mig en total på 187 poäng, och jag klättrar till 106 på världsrankingen. Hade såklart hoppats på att vara lite högre upp i resultatlistan i Nove Mesto, men jag tar gladeligen emot de 23 poängen. 

Nästa tävling blir förhoppningsvis den 3/6 i Finale Ligure, Italien. Tar jag lite poäng där, vilket jag borde, kanske jag klättrar över topp 100-sträcket som var en av mina målsättningar för året! 

Det blir nog tyvärr bara ett par dagar, då mina poäng från Polen 5/6-22 försvinner ett par dagar senare. Man behåller bara poäng i 365 dagar, så 5/6-23 försvinner 36 poäng.

XCM World Cup Nove Mesto, 45:a!

Hej!

Jag sitter nu i bilen påväg hem från Tjeckien efter en långhelg i de tjeckiska landskapen. Nove Mesto na Morave ligger ca 3,5 timmar öster om Prag och omges av massor av kullar och ingen mobiltäckning. Vi påbörjade resan ned i onsdags och tog färjan Trelleborg - Rostock på natten till torsdag, sedan fortsatte vi att bila ned hela torsdagen ner till boendet ca 30km utanför Nove Mesto. Åkte sedan in till tävlingsområdet för att se Jakob och övriga u23-herrar tävla XCC på torsdag kväll. 

Fredagen gick åt till att testa bana. Min marathonbana var ca 60 kilometer lång och drygt 1300 höjdmeter, och vi skulle köra två varv. Jag skippade att köra de första 15 kilometerna, utan hoppade på banan vid langningszon 1+2 (man körde en ca 20km loop och kom tillbaka till det stället).

Banprofil + höjdkurva

De sista drygt 45 kilometerna på varvet jag körde var hela tiden upp och ner, höjdprofilen liknade mest en EKG-kurva. Banan var väldigt lättåkt med hela 54 % grusvägar, 8 % asfalt och resten skulle vara stig/skogsvägar. Stig kanske var att ta i, det var väldigt snabb och lättåkt terräng med endast ett par nedfarter som var brutalt steniga och tekniska. Rent tidsmässigt så skulle jag säga att det var max 10-12 minuter av totala tävlingstiden som gick åt att styra cykeln genom teknisk terräng. Annars var det en otroligt fin bana, men inte vad jag förväntat mig och hoppats på kanske. För snabb och lättåkt.

Vi stannade kvar på området när jag kört banan och tittade på när Linn och Jenny körde sitt XCC, samt såklart även herrarna. Sedan åkte vi tillbaka till boendet.

Lördag och tävlingsdag

Det var en tidig start kl. 08:00 så det var uppstigning kl. 05. Vaknade dock kl 04 och gick på toa, men lyckades somna om därefter. Åkte bort till Nove Mesto så vi var på plats ca 80 minuter innan start. Gjorde mig redo, letade reda på Richard Larsén och Therese Andersson och körde startloopen + startbacken. Hade inte riktigt förstått att startbacken skulle vara så hård som den visade sig vara, riktigt branta partier första halvan av backen sedan en dryg slakmota andra halvan. 

Rullade ned mot start igen. Jag hade startnummer 44 av de 127 startande baserat på mina UCI-poäng från 2022. Det kändes bra. 

Kl 08:00 gick starten, det var ca 10 grader och regn i luften. Startloopen runt området var snabb och lättåkt och ett par minuter lång innan backen började. Nu förstår jag hur brant det är när skidskyttarna tävlar världscup här på vintern. Det gick riktigt hårt och jag kämpade för att hålla placering men samtidigt inte spränga mig ordentligt. Jag tycker jag håll ihop det rätt bra första halvan av backen, där det var partivis riktigt brant och partivis lättåkt. Men det var andra halvan, när vi kom ut på asfalten som farten skruvades upp rejält. Jag slet ordentligt mycket för att gå med men det kändes som om folk bara körde om till höger och vänster. Efter ett tag kom Richard ikapp och om med startnummer 115. Försökte bita mig fast på hjul men det var stumt. Lyckades ändå kriga mig med när det började gå utför, men till vilken kostnad? Det hade inte ens tävlats i 10 minuter och jag var nära på att sätta min bästa 5-min power någonsin med 115 kilometers tävlande kvar. Plockade ett par placeringar utför och lade mig bakom Richard, men såfort det blev minsta uppför igen var jag stum och folk passerade mer och mer.

Jag intalade mig att det skulle lunga ned sig någon gång, men det hade tagit ett rejält tag på psyket i det läget. Hade förväntat mig att ligga betydligt längre fram. Snabbt var vi framme vid första langning efter 15 kilometer. Då hade jag endast hunnit dricka en klunk sportdryck, så jag tog ingen ny flaska. Det hade bildats en grupp på ca 7-10 stycken, inklusive ett par killar jag kände igen från förra årets tävlingar i Ornans och Frejus i Frankrike. Av de jag minns var med var det nr. 53, Felipe Fransisco (Portugal), nr. 35 Loic Blanc (Schweiz), nr 73 Lorenzo Trincheri (Italien) och nr 23 Remi Groslambert (Frankrike). 

Jag fick slita hårt i backarna och kände att det skulle dröja innan tempot skulle sätta sig. Som tur var kunde jag positionera mig bra i gruppen och låg aldrig längre bak än 4a. När det bar uppför kunde jag falla bak, och vid de lättåkta partierna kunde jag avancera igen. När de vinkade upp mig för dragjobb gick jag fram och drog lite halvhjärtat tills någon bestämde sig för att det gick för långsamt och tog över stafettpinnen. Det var en bra plan. Inför en av banans längsta klättringar som tog drygt 10 minuter kunde jag få en lucka i en utförskörning in i backen, som det sedan tog ett par tre minuter för övriga att täppa till. Detta gjorde att jag kunde ligga strax under 400w till de gick ikapp, sedan bita mig med. Klarade av att gå med, och sista minuten/två minuter var rätt teknisk stig lätt uppför där många verkade ha det kämpigt. Jag kunde plocka placeringar där inför den absolut svåraste nedförskörningen för dagen. Det hade regnat under natten och hade blivit mycket halare på rötter och sten ner än dagen innan när det var torrt. Dessvärre hamnade jag bakom ett par vars tekniska förmåga inte alls imponerade, utan de gick ned med cykeln dragandes bredvid sig som tog upp hela stigen. Kunde så småning om passera båda och gasa på lite. Kom ifatt en annan kille (nr. 36 Caleb Kieninger Tyskland) och vi började samköra ett tag. 

Foto: Tilde Hammarström

Strax framför oss hade vi Martin Röste Omdahl, Norge som vi hämtade in i en av banans längre klättringar. Därefter kom stora delar av resten av gruppen ikapp oss igen efter att ha jagat hårt ett par kilometer. Jag började komma in i loppet mer och mer och började spela mer på mina styrkor och svagheter. Vi hade kört drygt 30 kilometer och jag hade börjat acceptera läget mer och mer. Att jag inte hade dagen riktigt och att folk var för åkstarka jämfört med mig på den tävlingsbana det bjöds på.

Efter 35 kilometer kom vi tillbaka till langningsplatsen där jag nu tog en ny flaska sportdryck av mamma. Någon minut senare skulle nästa väldigt kritiska parti av banan komma också, en av de kanske tuffaste stigningarna. Drygt 2 kilometer rak asfaltsväg så man såg långt fram. Jag gick fram och fejk-drog ett tag i botten innan de tröttnade och körde förbi ochökade farten. Nr 35, Loic Blanc, som också cyklade på en ARC8 Evolve FS hoj vände sig till mig och sa “Best bike, eh?” varpå jag svarade “Yeah, It’s great!”. Sedan ökade han och jag föll bak i ledet. På något sätt lyckades jag klamra mig fast i klungan hela vägen upp och gav mig själv en mental klapp på axeln.

Därefter bar det utför och klungan drogs ut lite igen medan jag återhämtade mig. Nu hade den tjeckiska mästaren, Petrus Lubomir kommit ikapp oss efter att ha haft något strul tidigare i loppet. Han gick upp och höjde farten rejält när vi kom till ett gärde och där gick repet för mig, Loic Blanc och Caleb Kieninger. Vi såg Martin Omdahl och gänget glida ifrån mer och mer men orkade inte återansluta när tjecken körde sönder oss från hjul. Det var ca 15 kilometer kvar till varvning, och dessa var rätt lättåkta. En hel del utför, inga större klättringar där de skulle kunna köra ifrån. Jag började känna mig piggare och piggare medan Loic och Caleb började visa mer och mer svaghetstecken. Speciellt Loic. Det tog längre tid för dem att täppa luckor fram till mig efter kurvor eller något stigparti. Detta fick jag motivation av. 

De sista 5 kilometerna var i mångt och mycket byggda flowleder ner mot arenan i Nove Mesto igen. Riktigt roliga stigar med ett par ställen som bröts av med kortare små klättringar. Med 3 kilometer kvar på varvet tog jag täten på stigarna och lekte mig ifrån mina två kompanjoner. Snabbt såg jag även den tjeckiske mästaren framför mig, han hade nog gått på tokrött ett bra tak i gruppen framför och inte hade någon energi kvar. Jag passerade honom och fortsatte ta in på en till kille som släppt. Jag kom ifatt precis i botten av startbacken igen. Jag hade drygt 10 sekunders lucka bak till Caleb samtidigt som jag passerade och hängde av en trött åkare (nr 99, Martin Gluth, Tyskland). Fick en ny flaska sportdryck av Alexander Vincent Blomqvist (stort tack för det!). Det tog ända upp till asfaltspartiet i startbacken tills Caleb kom ikapp. När vi båda märkte att Loic Blanc inte skulle ansluta igen började vi att hjälpas åt. Han frågade var jag kom ifrån och vad jag hette, så snackade vi lite och ta till varandra att “the second lap is ours”. Vi kom snart ikapp nr 67, Sasha Starker (Tyskland) och han hoppade in på vår rulle. 

Caleb och Sasha var fortsatt starkare än mig och jag spelade lite för galleriet att jag var tröttare än jag egentligen var. När vi kom till stigar gick jag gärna fram och pressade farten lite, så att de skulle slita mer. Men då hörde jag det, ett litet pysande ljud och stansvätska som sprutade från framdäcket. Jag fortsatte köra i hopp om att det skulle täta av sig själv men det gjorde det inte. Stannade till och de båda tyskarna passerade och körde iväg. När jag stannat tätade vätskan hålet, men det var lite obekvämt lite luft kvar, speciellt när det var så lättåkt bana. Jag pumpade i lite luft och körde sedan iväg igen. Hade väl tappat kanske 30-35 sekunder på tyskarna men det var ett ganska långt stigparti så jag tog in sekund för sekund, tillslut kunde jag ansluta igen strax innan vi kom till langningsplatsen där mamma och Michele stod igen med sportdryck och vatten. Detta varv hade jag hunnit dricka upp innehållet och tog en ny. 

Efter 78 kilometer kom en snabb utförsbacke som jag tog täten in i. Direkt efter skulle en av de tre längre backarna köras så jag ville återigen ha några sekunders marginal i backen. Fick lucka direkt utför och fortsatte att trycka på. Tyvärr började det spruta stansvätska igen i botten av backen så jag fick stanna igen. Hålet var litet och tätade igen men denna gång pumpade jag i lite mer luft. Tyskarna hade passerat och dragit ifrån. Jag orkade inte närma mig i backen utan fick se dem segla iväg meter för meter. De kom ikapp två killar till i backen som hoppade in på deras hjul. De försvann mer och mer. Till min stora glädje var nästa nedförslöpa den väldigt tekniska stigen, som började vara teknisk redan sista minuterna upp till toppen. Tre av de fyra åkare som var framför hade stora problem redan på stigen uppför, medan jag trummade på utan större problem. Passerade tre nära toppen och den fjärde när han sprang utför. En skön känsla. 

På grusvägarna efter kom Caleb och Sasha ikapp mig och började köra uppför nästa långa stigning. Det märktes dock att de hade börjat mattats av, då de inte orkade köra lika hårt som tidigare. Jag kunde gå med hela vägen upp utan större bekymmer. Dock var jag övertygad om att jag skulle tvingas släppa i den långa asfaltsbacken efter langning. Jag bestämde mig för att skapa ännu en lucka, så stor som möjligt, när det bar utför på den andra av de två tekniska stigarna efter 89 kilometer. Jag attackerade på toppen och fick en bra lucka fort, coh fortsatte gasa hela vägen ner till langning. Tog en flaska sportdryck av mamma och fortsatte trycka på på grusvägen bort till asfaltsbacken. Kollade bak och uppskattade luckan till ca 20 sekunder. Visste inte om det skulle hålla, men om de skulle komma ikapp sista tredjedelen av backen skulle jag förhoppningsvis kunna ansluta igen utför efteråt. 

En av de två tekniska stigar, utför.

Jag ställde in mig på att köra mellan 360-380w uppför. Kollade bak och såg de två tyskarna. Fortsatte. Kollade bak. De såg inte ut att ha tagit in något. Fortsatte. Fortfarande lika stor lucka. Skulle jag hålla över toppen? Isåfall skulle det gå att gå solo in mot mål. Med minuten kvar av backen hade jag fortfarande drygt 20 sek uppskattningsvis, så då sparade jag inte på något. 20 kilometer kvar till mål på toppen. Blev motiverad av detta och körde på allt jag kunde kommande minuter. Nerför, uppför, platt. Över det gärde/äng där vi blivit avhängda varvet innan när tjeckiska mästaren kom dundrande och sprängde sig. Fortsatte gasa järnet utför och ligga under gränsen uppför. 

Kom till nästa by, Kadov, där sista langningen var. Vi hade inte planerat att langa där, men mamma och Michele hade hunnit dit och stod där ändå. Tog en flaska, drack lite, och kastade den sen. Bakom mig såg jag en ensam cyklist i vita kläder. Ingen jag kände igen. Men han närmade sig snabbt. När han kom ikapp och körde om såg jag att han hade lettiska kläder och nr 33. Han hade kört av kedjan redan i starten och kom nu dundrande ikapp och förbi. Jag försökte inte ens att gå med.

10 kilometer kvar och nu visste jag att varken Sasha eller Caleb skulle komma ikapp, det var för mycket stig och för lite uppför för att de skulle ta in tiden på mig. Jag började ta in loppet och analysera redan där. Varför var jag i den position jag befann mig i? Varför inte bättre? Detta gäckade mig sista milen samtidigt som jag ville sluka upp känslan och omgivningarna. Tillvaron. Sista 5 kilometerna njöt jag ordentligt av de fina flowstigarna längs hela tävlingsområdet. Men det var riktigt skönt att gå imål. 

Jag blev 45:a, +19:23 efter segraren. Jag kan och vill bättre än så och hade som målsättning att vara topp 30 och inom 15 minuter efter. Det var ett galet hårt startfält och en så lättåkt bana gjorde det väldigt svårt för mig. Jag behöver svårare banor för att kunna hävda mig längre upp. Men nu vet jag vad jag behöver förbättra.

Överlag var det en otroligt fin helg med fantastiska nya erfarenheter. I’ll be back. 

Här finns resultat från tävlingen!

Strava: