Hej!
VM alltså, vilken grej!
I söndags, 6 augusti gick XCM-VM av stapeln i Glentress Forest i Skottland. Jag, mamma och pappa åkte dit torsdagen innan och mötte upp förbundskapten Petter och även Richard Larsén och Terese Andersson med familj som vi bodde tillsammans med en dryg halvtimme ifrån tävlingsplatsen.
Tävlingsbanan mätte 96 kilometer och skulle innehålla drygt 3200 höjdmeter fördelat på sex längre backar och några lite kortare.
 |
| Banprofilen |
 |
| Bansträckningen. |
Under fredagen åkte vi bort till målområdet i Glentress för att köra igenom den sista dryga 22 kilometer långa loopen (som ni ser uppe i vänstra hörnet).
Den var otroligt fin och stenhård med i princip bara stigar. Naturen påminde lite om Nove Mesto i Tjeckien, med byggda flowleder lite överallt. Men de flowlederna fick inte vi köra på, utan vi körde lite mer brutal terräng. Jag blev nästan euforisk över hur rolig banan var men var tvungen att påminna mig om att vi redan kommer ha kört 80 kilometer och över 2500 höjdmeter när man kommer hit under tävlingsdagen. Det var skönt att ha avslutningen rekad och klar.
 |
| Starten. |
Lördagen åkte jag ensam till starten för att köra igenom första 25 kilometerna. Det var en lång startbacke men väl uppe var det otroligt fint. Bra vyer, fina stigar igenom massa fårhagar hela vägen bort till punkten längst bort på banan. Där var det grymma utförslöpor i skogarna utför. Lite varierande upp och ner bort till kilometer 25 där första langningen skulle vara. Bestämde mig för att fortsätta 25 kilometer till till langning två. Det började regna ett tag men det påverkade inte den redan leriga banan. Efter 50 kilometer var det langning 2 och där blev jag upphämtad.
Tävlingen:
Starten skulle gå kl 09:00 lokal tid, kl. 10:00 svensk tid. 108 startande i herrklassen som startade en halvtimme innan damerna. Starten gick på en oklippt gräsmatta lätt uppför i ett par hundra meter innan vi vek av ut på asfalt en bit. Kom iväg rätt bra i starten från mitt startnummer 55. Det var asfalt en kilometer ungefär innan vi vek av in på en grusväg som var fylld av vatten och lera. Fältet drogs ut lite men ett par kilometer senare packades det ihop lite igen, när vi gick in på den första stigen och där första backen började. Höll mig lugn
och följde min strategi att inte gå för hårt i backen. Det kändes dock bra och kunde gå med i gruppen jag låg med och det splittrades upp mer och mer här. Backen var drygt 3 kilometer lång och ungefär 300 höjdmeter så en snittlutning på runt 10% men med vissa partier över 20%. Fick ett bra flyt uppför och nära toppen kommer min schweiziske vän Loic Blanc ikapp och ökar farten lite. Jag går med när det börjar gå utför ner mot alla fårhagar. Vi kommer ikapp ett par fransmän som vi slår följe med ett tag. När vi ska vika av ner mot skogen går jag fram i tät och ökade farten utför och fick lucka till fransmännen och Loic och kom ikapp och körde om ett par åkare till innan jag kom ifatt britten James Swadling. Swadling hade bra fart och vi samarbetade bra ner mot första langning efter 25 kilometer. Där nere på de platta, lättåkta partierna kom vi ikapp en liten colombian som hakade på oss.
 |
| Startbacken i höjd och procent. |
Vid langning 1 fick jag en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av pappa att dricka och att hälla på bakväxlarna för att ta bort lera. Snart skulle vi komma fram till den andra av sex långa klättringar. Där var jag 100 % säker på att den 55 kilo lätta colombianen skulle köra ifrån både mig och britten James, som är 20 kilo tyngre. Inledningsvis var backen grusväg och inte jättebrant, så där höll vi ihop alla tre. Sedan vek vi in på stig och det brantade till lite. Därfick colombianen en lucka inledningsvis som vi sedan höll stadigt. När vi hade några minuters klättring kvar passerade jag James och körde ikapp colombianen. På toppen av backen såg jag att klungan bakom inte var mer än 20-25 sek bakom. Där var det 5-6 personer till. Jag fortsatte köra tillsammans med colombianen någon kilometer innan vi vek av ner på en teknisk stig, där fick jag en stor lucka till honom. Höll undan i 10-12 minuter men i botten på backe tre närmade de sig och jag slog av lite för att få hjälp med dragjobbet. Nu var vi en grupp med mig, två britter (James Swadling & Grant Ferguson), colombianen (Sebastian Canaveral), en fransman (Quentin Gardet), en holländare (Wim de Bruin) samt schweizaren (Loic Blanc). Det var mest Wim som höll ett hårt tempo uppför backen och jag kände mig oerhört stark och kunde gå med lätt. Det var skönt att ha kört denna del dagen innan så jag visste vad som skulle komma. På toppen av backen var det lite böljande grusvägar. Ganska snart blev det positionskrig uppför en grusväg för att ha en bra position in på en av Enduro World Series gamla utförslöpor. Wim de Bruin tog täten utför med mig på hjul. Han är en riktigt duktig utförscyklist och jag hade bra flyt bakom honom och vi fick ett tiotal sekunder på den utförslöpan.
Snart kom vi in till Walkerbum och langning 2 efter dryga 50 kilometer och mer än halva loppet. Där stod Petter med en ny flaska sportdryck. Nu kom vi till den del av banan jag inte hade rekat, men jag hade koll på att det skulle vara en av banans absolut längsta klättringar följt av en brutalt brant utförskörning som man tidigare också använt på Enduro World Series. Loic fick stanna vid langningen/tekniska zonen för att byta punktering medan vi andra fortsatte igenom samhället och påbörjade klättringen. Först satte colombianen upp ett hårt tempo men orkade inte så länge utan Wim de Bruin satte upp ett hårt tempo. Vi körde om en annan holländare som stod vid sidan av med punktering. Jag låg klistrad på Wims hjul. Kollade bakåt och såg lite förvånat att både britterna hade det svårt att gå med. Det höjde min moral. Kollade ned på cykeldatorn och såg att jag låg. runt 370-380w på hans hjul och det kändes hyfsat lätt. Fransmannen släpade också lite, tillsammans med colombianen men än då länge hängde de båda med.
När vi närmade oss toppen av berget övergick det från grusväg till stig fick vi syn på en cyklist framför oss. Vi närmade oss och i en kortare utförslöpa innan sista biten upp kom vi ikapp. Han slog också följe resten av vägen upp, men Wim och jag ville förbi innan utförslöpan. Vid det här tillfället hade fransmannen Gardet och colombianen släppt ett tiotal sekunder. Det kändes bra att vara på andra hjul utför här, då jag inte kört denna del.
Utförsåkningen började riktigt bra uppe på den kala delen av berget. När vi passerade oss trädgränsen blev det helt plötsligt en vägg utför, ordentligt brant samtidigt som de täta träden tillförde ett ordentligt mörker. Det var galet mörkt inne i skogen, fick av rena säkerhetsskäl inte ladda på och följa Wims hjul utför. Det var ordentligt halt, brant, lerigt och mycket svängar där vi då och då överraskades med trekvartshjul-höga dropp mitt i hårnålskurvor och lite hala rötter på skrå. Var ordentligt nära en krasch när framhjulet försvann och vänsterfoten direkt åkte ur för att stötta upp i leran och kunde rädda upp det. Tog ett par djupa andetag och fortsatte ner.
Väl nere kom vi ut i ljuset igen och jag hade väl tappat en 10-11 sekunder på Wim när vi kom ut på asfalten igen, där langning tre var och jag fick en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av pappa. Nu var det asfalt i en öppen dal, lätt motvind och lätt uppför. Tittade bak men såg ingen bakom och jobbade mig ikapp Wim. Vi växlade några ord innan vi började jobba tillsammans. Någon kilometer senare får vi syn på Richard Larsén som står vid sidan om och fixar en punktering. När vi passerar frågar jag om han behöver något, "pump" ropade han och jag kastade dit min. Ganska snart ångrade jag mig, då jag skulle vara körd om jag punkterade nu... Men det hade jag inga planer på att göra. Asfalten övergick till grusväg men det fortsatte att gå någon % uppför. Kollade bak och såg att Richard var på cykeln igen och jobbade sig ikapp oss. Jag fick tillbaka pumpen som tur var, sedan satte han upp farten i botten av nästa långa backe.
Wim och jag brydde oss inte ens om att försöka gå med utan han fick köra medan Wim satte upp ett hårt tempo. Jag slet bakom första minuterna innan jag kom in i tempot. Det gick ändå otroligt hårt och jag satte upp delmål. Klarar jag att gå med bakom i 5 minuter. Check. 7 minuter. Check. 10 minuter. Check. Efter lite mer än 11 minuter var jag dock tvungen att sänka effektutvecklingen lite och se honom glida iväg meter för meter. Det var ganska precis halvvägs uppför backen och vi var i ett parti av banan där vi liksom körde på kanten av en öppen kulle och kunde se ett par kilometer framför oss. Såg en hel del cyklister framför men de kunde vara flera minuter framför men fortfarande inom synhåll. När man äntligen vek av den öppna delen av backen återfanns moralen lite och jag ökade lite sista minuterna upp till toppen, och den mast som stod där.
Nu väntade en grym utförslöpa hela vägen ner till tävlingsområdet vid Glentress, bortsett från en kortare backe på dryga 5 minuter. Hade riktigt kul på stigarna som var varierande med både maskinbyggda leder och naturliga stigar. Otroligt fina leder. Efter dryga kvarten kom jag ner till tävlingsområdet och den fjärde och sista langningen med 21 kilometer kvar. Jag hade ögonkontakt med Wim de Bruin igen. Mamma ropade att jag hade en dryg minut upp till Richard också, och att jag låg på en 50:e plats.
Här hade jag koll på sista 20 kilometerna in i mål och jag visste att det var väldigt tuffa, både höjdprofilmässigt och tekniskt. Det skulle vara drygt 700 höjdmeter på detta varv, och de första 550 höjdmeterna är de första 12 kilometerna av dem, med de sista 8 kilometerna nästan bara utför med lite avbrott av korta backar.
Inledningsvis gick det uppför på en fin, maskinbyggd stig varierande brant och lätt. Jag såg aldrig varesig Richard eller någon annan trots att det bara var någon minut mellan oss. Snart kom en kort men svår utförslöpa där jag var grymt nära på att skrota. Under rekogniceringsrundan någon dag tidigare hade jag kört en insideline i en högersväng, kom dit nu på tävlingen och skulle göra samma sak, Det visade sig inte alls vara lika bra nu när man hade betydligt högre ingångsfart och framhjulet gled ut åt vänster. Jag hann precis klicka ur foten och rädda upp. Hade inte varit roligt att lägga sig där bland stenar och annat skit. Fortsatte ned mot ett mer lättåkt parti och tog extra andetag och förberedde mig inför den sista långa klättringen. Den var ganska teknisk och brant, sedan gick man in i en skog och vi körde en stig som gick in serpentiner upp. Det var mentalt väldigt skönt att det var serpentinsvängar. Nästa sväng. Nästa sväng. Nästa sväng. Även om jag inte kom ihåg hur många svängar det var totalt, kunde man ändå bocka av (visade sig nu efteråt att det var 11 stycken). När jag kom ut från skogen ut i det mer öppna landskapet igen såg jag en cyklist framför mig, en sydafrikan. Han såg parkerad ut, väldigt trött. Jag kom ifatt honom ett par minuter senare och fick genast en lucka. 49:e plats. Skönt.
Nu närmade jag mig masten och toppen igen vilket var mentalt väldigt, väldigt skönt. Nu var det i princip bara utför tillbaka ner till mål. Körde på hårt utför med fokus att njuta och ha jäkligt roligt. Det lyckades jag med. Det var mestadels handbyggda stigar utför vilket var otroligt roligt. Med bara en dryg kilometer kvar får jag syn på ännu en sydafrikan som ser trött ut. Tog sikte på honom och kunde gasa förbi i den absolut sista backen som var strax över minuten lång. Därefter körde vi över en byggd bro, när vi körde över tävlingsbanan vi körde på tidigare på varvet. Sedan var det bara att ha ned droppern och ha svinkul på hopplinjen och de doserade kurvorna ner mot målområdet.
Det var en otroligt skön känsla att passera mållinjen. 48:a. Resultatmålet var uppnått och jag överträffade nog mina prestationsmål också. Hela tävlingen körde jag egentligen bättre än jag vågat tro. Riktigt nöjd hoppade jag in i duschbåset i en trailer på området för att duscha, för att bara märka att vattnet var avstängt. Smög ut i handduken och testade vattnet i en annan trailer, det var på. Gick och hämtade mina grejer och flyttade över till nya trailern. Hoppade in och inväntade varmvattnet. Efter några minuter insåg jag att det nog inte kommer något varmvatten. Det var bara att tvätta av en kroppsdel i taget i kylan, för att sedan gå ut i spöregnet.
 |
| Richard, Loic Blanc och jag |
 |
| Jag och Richard efter målgång |
 |
| Jag och Wim de Bruin |
OBS! MER TEXT UNDER STRAVA-AKTIVITETEN!
Komplikationer efter VM-loppet.
Redan efter tävlingen, jag minns inte om det redan var kvällen på söndagen eller måndagen började jag få diarré. Inledningsvis tänkte jag inte något på det, då jag i övrigt mådde bra. Jag trodde att det var min frukost på Edinburgh flygplats med äggröra och vita bönor i tomatsås som spökade. Jag var fortsatt lös i magen under tisdagen och onsdag morgon. Inget jag funderade på, utan åkte upp till Sälen i onsdags för att köra igenom Cykelvasan. Rullade iväg och körde på som vanligt. Runt Evertsberg började jag bli trött, ha svårt att trycka över 250-300w men det trodde jag var för att kroppen var sliten från söndagens tävling och resande. Tog mig till Mora iallafall, tog en varm dusch och fick i mig mer mat. Jag kände mig dock sänkt. Gick på toa ett par gånger på kort tid och mådde inte alls särskilt bra. Väldigt, väldigt trött och jag somnade nog en bra bit innan 10. Jag vaknade dock ett par timmar senare och fick springa på toa. Frös ordentligt också under täcket men lyckades somna om ett tag innan jag fick springa på toa igen. Frös och svettades växelvis och hade väldigt, väldigt ont i magen och feber. Vaknade vid 04 och kunde inte ligga ner raklång för magen gjorde så ont. Fick sätta mig upp i sängen och kunde därefter inte somna om. På morgonen tog jag tempen, 38,2 grader. Feber och ont i magen.
Vid 10-tiden gick jag ändå ner och försökte få i mig lite yoghurt, men det kom upp igen i två omgångar. Vid 14-tiden åkte vi in till Mora Lasarett. Där tog de blodprover, scannade urinblåsan och gav mig ett dropp med vätska och ett med alvedonblandning. Det konstaterades att jag hade vätskebrist, om än inte kraftig (därav droppet). Blodproverna visade en infektion i mag-tarmkanalen orsakad av virus eller en bakterie. Min gissning är att jag på något sätt fått i mig avföring av får, när vi körde igenom alla fårhagar i Skottland. Antingen att det, blandat med lera skvätt upp direkt i munnen eller att det fastnat på vattenflaskan som jag sedan drack ur. Det visade sig att fler än jag visat liknande symptom. Hade kontakt med en britt som också legat inne på sjukhus efter loppet med liknande symptom. Richard hade inte heller mått bra efter VM och det kan också vara samma sak.
Det jag skulle göra var iallafall att jag skulle äta flytande föda ett par dagar, som var lättsmält för magen. Så jag har levt på hallonsaft, aprikoskräm och filmjölk senaste dagarna.
Nu mår jag dock bra och kan äta som vanligt igen. Magen spökar dock fortfarande lite men det är också påväg att gå över tror jag.
