Hej!
Om det inte räckte med att läsa min tävlingsrapport från världscupen i helgen har nu även UCI MTB World Series släppt en 16 minuter lång highlights-video från tävlingen.
Där får ni verkligen se vad vi har att göra med :)
https://www.youtube.com/watch?v=6wtFOGULi4Q
Hej på er!
 |
| Kl. 05:52, lördag 28 juni 2024 Megève, Frankrike |
Dags för tävlingsrapport från deltävling två av XCM-världscupen. Första deltävlingen i Nove Mesto kan ni läsa om här.
I förra inlägget gick jag igenom lite tankar och hur banan såg ut, så här tänker jag bara fokusera på själva tävlingen.
Starten skulle gå kl. 06:00 i lördags, vilket innebar uppstigning 04:00 för lite frukost. Vi bodde bara en minut från tävlingsstarten, vilket var otroligt skönt att bara kunna rulla ut från lägenheten och ner till start. Det behövdes inte mycket till uppvärmning, då banan startade på asfalt lätt uppför i ett par minuter, sedan utför ytterligare någon minut innan själva backen kom.
 |
| Höjdkurvan för tävlingen |
När starten gick så kändes det tungt i kroppen. Ingen riktigt pang överhuvudtaget. Övertygade mig själv att det var en bra grej, då jag ändå behövde hålla mig lugn. Fältet var samlat in mot första backen men väl där började det tryckas på ordentligt. Själv höll jag mig lugn enligt plan och körde in i min lunk. Första par kilometerna gick på asfalt. Kände mig fortfarande lite sliten på något sätt och hade svårt att hålla uppe drivet. Men jag hamnade snabbt med några andra som körde ungefär lika fort. Efter ett par kilometer kom vi in på en grusväg, och det planade ut någon minut. Sedan kom det riktigt branta partiet som snittar 14% över ett par kilometer, men som går lite böljande med 25-30% bitvis och flackt bitvis. Riktigt drygt, som ni kan se nedan.
Väl uppe för den brantaste delen och det började flacka ur, kom amerikanen Noah Warren ikapp mig och de tre jag körde lite jojo med. Han hade bra flyt uppför och jag drogs inte med i hans tempo. Har för mig att det var nummer 99 (Pierre Beaurepere), nummer 53 (Pascal Kiser) och nummer 56 (Manuel Joachimstaler) med också.
Min plan var att dricka upp två flaskor med 500 ml sportdryck innan första langning, efter 24 kilometer, nere i byn La Giettaz. Det gick bra inledningsvis, men ganska snart blev jag kissnödig. Brukar aldrig bli det på tävlingar, men nu var intensiteten lägre än vanligt. Var i valet och kvalet om jag skulle stanna och kissa. Jag hade ju ändå över 5,5 timme kvar, samt rätt många liter dryck som skulle drickas upp. Men jag stannade inte där utan fortsatte.
 |
| Sista krönen innan toppen på första backen. |
Precis över krönet kom en kille upp på mitt hjul och ville gå om, men jag ville inte ligga bakom honom utför. Så jag tog kommandot och redan innan 180° kurvan ned på stigen hade han släppt rätt mycket. Inledningsvis var det stig någon
minut, innan det gick utför rakt nedför en slalombacke och vidare ned på en grusväg. Efter drygt 200 fallhöjdmeter gick det uppför en sväng till, men hade bra flyt och kom ikapp ytterligare cyklister. Nu var det stig igen och banans lerigaste parti.
När stigen vände utför ytterligare, för att ta oss i princip hela vägen ned till La Giettaz, kom jag ikapp rätt många som körde långsamt utför. Jag pushade på en hel del, men gick aldrig över gränsen. Kom ned till byn, slurpade i mig det sista ur flaskorna och efter drygt 1:15h fick jag en flaska sportdryck med en gel på, samt en flaska med vatten. Brukar alltid bli så törstig på vatten när jag annars bara tar i mig söt sportdryck.
Banan fortsatte rätt platt längs en flod. Kom ikapp Noah Warren igen och körde förbi honom som verkade ha lite sämre teknik och hade lite problem när det inte bar uppför. Växlade några ord med honom innan jag körde förbi och han försvann bakåt.
.jpg) |
| Väldigt lerigt. |
Denna stig som gick längs floden var väldigt lerig och bitvis gick det inte att cykla, och man fick hoppa av och gå med cykeln i decimeterdjup lera. Vid ett tillfälle hade det varit något form av ras, som hade förstört stigen, men det hade de byggt upp igen genom att skyffla bort lite lera och skapa en liten platå på skrå, där vi fick promenera över med cykeln innan vi kunde hoppa på igen.
Det började luta uppför igen, först asfalt några hundra meter innan det blev grusväg som tog oss upp ca 350 höjdmeter. Hade rätt bra känsla även här och drack och tog en gel. Var fortfarande kissnödig dock och funderade fortfarande på om jag skulle kissa, men gjorde det inte. Såg en kille framför mig (Danny Van Wagoner), och en bakom som hade tagit sig ikapp och om Noah (Benjamin Inauen). Han bakom körde fortare än jag, och kom ikapp efter en dryg kvart och drygade ut mot mig. Han körde ikapp Danny framför precis när vi var klara med grusvägen, och skulle ta oss upp det sista på stig. Här var ytterligare ett parti som inte alls gick att cykla, man skulle uppför någon blöt och lerig bergshäll på skrå. Hoppade av och började gå uppför. Sedan var det sista biten upp på toppen av denna kortare backe. Såg de två killarna framför mig, men de hade fått drygt 30-40 sekunders lucka. Tur för mig att det var riktigt lerig utförskörning, med många hårnålskurvor, men fortfarande på… väg, om man kan kalla det för väg. Det skulle gå att ta sig upp med något form av motorfordon med fyra hjul, men knappt en bil. Men det var heller inte något som kan kallas stig.
Nåja, i botten av backen var jag ikapp dem och kunde återhämta mig, dricka och ta ytterligare en gel. Nu hade vi kört drygt 2:10 timmar och runt 37 kilometer. Vi var i byn Flumet på drygt 850 meters höjd.
Därefter väntade ytterligare en drygt 20-minutersbacke, ca 350 höjdmeter, från byn. Backen inleddes med en trappa vi fick springa uppför, sedan pekade det bara rakt upp och rakt fram. Släppte iväg killarna igen och körde mitt tempo. De fick aldrig någon stor lucka, utan att det verkar som om de körde hårdare inledningsvis i backarna medan jag håller igen, sedan kör vi nästan lika fort fast de är 100 meter framför mig. Nummer 41, Danny Van Wagoner släpper Benjamin och jag och Danny ligger jämnt med varandra medan Benjamin försvinner mer.
Väl uppe för denna kortare backe svängde vi höger nedför en stig. En lerig sådan där de hade byggt som trappsteg utför, innan vi kom ned och skulle korsa en grund flod och med efterföljande flodbank. När jag tränat på banan klarade jag inte av att ta mig uppför flodbanken och det gjorde heller inte Danny framför mig Men jag tog med mig fart genom floden och kunde precis ta mig upp.
 |
| Floden vi skulle över. Vi kom från andra sidan och skulle upp där jag står. |
Var nästan ikapp honom och tog mig ikapp när vi körde utför mot byn Praz Sur Arly och mot langning nummer 2, efter 44 kilometer. Vid langning fick jag en flaska sportdryck med en gel på, en flaska fylld med avslagen Fanta, en strumpa med is för nacken, samt en flaska vatten att hälla över mig samt att dricka lite ur. Fick besked att jag var runt 4 - 4:30 minut efter Axel, vilket jag var nöjd med. Både Richard och Axel hade distanserat mig bara ett par hundra meter in i första backen.
Jag och Danny körde på genom byn, och vände sedan höger och in på en stig som inledde den andra, längsta klättringen för dagen. Här hade han, som vanligt, mer bråttom än jag inledningsvis och drog ifrån några meter och låg sedan där, runt 10-15 sekunder framför mig. Sjukt onödigt tyckte jag. Men stigen tog slut och vi kom ut på asfalt ett par kilometer. Här hade jag kört två gånger dagarna innan, så visste hur det såg ut. Ganska jämnbrant asfaltsbacke, som sedan övergick till grusväg. När vi gick över på grusvägen var en kille påväg ikapp, samtidigt som jag kom ikapp Danny igen, som kört ifrån mig några minuter tidigare. Tror aldrig han bakom kom ikapp ordentligt dock. När vi hade klättrat i drygt 20 minuter, och närmade oss 1500 m.ö.h kollade jag över axeln igen och såg att Axel var runt 15-20 sekunder bakom. Förstod inte hur, då han en halvtimme tidigare varit fyra minuter före. Men han och en annan hade kört fel, insett efter några minuter, och vänt igen. Där hade jag tydligen passerat honom. De hade tappat fem minuter på misstaget.
Vi kom till en lång raksträcka (bild, till höger), som var ganska exponerad mot vind, och det blåste ordentligt med motvind där uppe på runt 1800 meters höjd. Här kom vi till en alpgård med kor och kohagar, och jag tog kommandot nu när det bara var drygt 200 höjdmeter kvar till toppen. Killen vi kommit ikapp släppte oss direkt och ganska snart även mitt tidigare sällskap jag kört med hela backen. Axel hade tappat ytterligare och jag såg honom rätt långt bakom. Jag ökade intensiteten lite. Effekten var nog ganska lika, men vi var högt uppe också. Sista branterna upp mot 2045 meter över havet var riktigt dryga, men jag kunde utöka luckan till min kompanjon.
Det gick inledningsvis utför på grusväg, sedan en kortare backe igen, innan vi skulle ta oss på skrå längs en bergskam på en stig. Skulle över ett dike där bron rasat, men där en stock låg rakt över diket. Tog sikte på den och kunde ta mig cyklande över och fortsatte längs stigen. Började se en framför mig och kunde räkna ut att han var drygt 40 sekunder framför. Det var ytterligare lite uppför, innan det bar utför och sedan nästan 180° ner på en stig som skulle ta oss sicksack nedför en brant slalompist. Jag struntade dock i sicksack och körde bara rätt ned. Det kom en ganska skarp vänster direkt efter vilket jag med nöd och näppe lyckades ta, med den fart jag hade fått med mig.
Någon minut senare var jag ikapp killen och körde om honom direkt. Jag förstår inte hur folk som kan cykla så fort uppför, och som bor i områden likt dessa, kan vara så jävla dåliga på att cykla utför. Spelar ingen roll om det är väg, stig eller grusväg. De måste ha separationsångest med bromshandtagen. Nåja, jag körde förbi och fortsatte ned. Innan jag visste ordet av det var jag nere i Megève igen och tog mig igenom byn bort mot tävlingsområdet och langning 3, efter 71 kilometer.
Två nya flaskor sportdryck med gel på, en strumpa med is nedför nacken och en flaska vatten att dricka och hälla över mig. När vi kom ut på huvudleden genom Megève gasade jag ikapp killen framför, och framför oss hade vi ytterligare en kille som vi körde ikapp någon kilometer senare. Sedan svängde vi upp höger, och en asfalterad vägg väntade oss. Herre-jävlar vad brant den var. Asså det är helt galet. Om jag säger att det tog över 9 minuter att cykla 1,2 kilometer kanske det ger lite perspektiv. Som ni kan se på höjdkurvan längst upp i inlägget så är sista backen uppdelad i två. Första 300 höjdmeterna i ett svep, sedan en lite längre platå när vi skulle runt berget på drygt 7 kilometer så vi kom till sidan med Mont Blanc rakt framför oss.
Efter 80 kilometer var sista allmänna langningszonen, där stod pappa, Malin med fler. Jag hade knappt hunnit konsumera någon dryck de drygt åtta kilometer som varit sedan förra langningen, så jag tog ingenting. Fick rapporter att Richard nu var drygt 4:30 framför. Oj, tänkte jag, då är han rätt trött samtidigt som jag kände mig bra, fortsatt. Några kilometer senare kommer jag till sista neutrala servicen, där står Richard med mekaniska problem. Frågar vad problemet var, och det var en kedjelänk som hade gått av. Vi har inte samma märke, så jag kunde inte hjälpa till. Frågade hur långt det var fram till nästa killar, och det var runt 2 minuter.
 |
| Sista delen upp till sista toppen, 1940 m.ö.h |
Nu väntade några minuter utför, innan den absolut sista backen på drygt 150 höjdmeter väntade. Jag ville ikapp killarna, och gärna förbi med lucka, innan sista backen. Öste på lite för hårt, för i en vänstersväng efter någon minut bara kommer jag ikapp dem. Tyvärr hade jag lite för mycket fart in i svängen och glider ut åt höger och ned i en urgröpt ränna, där vatten brukar rinna. Samtidigt hör jag "brrrrap" från bakdäcket, och jag inser att i kompressionen ner i rännan har jag råkat kränga däcket. Åkte och studsade lite i sadeln för att se om luft försvunnit, vilket det hade och det började vobbla rätt rejält när jag började förhoppa vissa skåror och knölar.
Helvetes jävla skit tänkte jag. Det skulle inte gå att fortsätta hela vägen till mål, de sista 9,9 kilometerna in i mål. Stannade till och började snabbt pumpa. Pumpade på ett bra tag, men hör då att det pyser. Luft hade inte bara försvunnit när däcket krängde, utan jag hade också fått ett minihål i däcket, precis nära fälgen. Helvete, tänkte jag igen då jag slösat någon minut på att pumpa. Letade reda på hålet, vilket tog ett tag, då det var väldigt lite och precis intill fälgen. Tog tag och pluggade hålet, och började pumpa upp igen. Domenico och Simone hade försvunnit för längesedan, och när jag stod där passerade även Benjamin Inauen och Jeremy Conversey. Sedan Danny Van Wagoner och Roman Schindler. Fan, nu var topp 40 definitivt borta. Pumpar på och Axel kommer förbi. Blir ivrig att gå med honom, så jag slutar pumpa, kastar in pumpen i fickan och kör ikapp honom. Det var nog dumt gjort, för jag hade fortfarande på tok för lite luft. Men, vafan. Vi körde på tillsammans, snackade lite inför sista 10-12 minutersbacken och går in i den tillsammans. Vi är peppade av varandra och kör ikapp och om både Danny och Roman.
Jag och Axel kör ihop i en dryg kilometer uppför, av de 1700 meterna som backen var lång. Sedan tvingas jag släppa, meter för meter. Tror Axel fick lite bränsle av att jag tappade, och gasade lite extra. Kom upp på toppen 24 sekunder efter honom (se grafen nedan. Där syns att vi körde lika snabbt i en kilometer och att jag sedan tappade tid.)
 |
| Axels tid är svarta linjen. Min tid är rosa. Backen/höjdmeterna grå bakgrunden. |
Kom imål som 45:a på tiden 6:16:15 (aktiv tid 6:12:50 - så mitt stillastående vid punkan tog 3 min 25 sek). Tittar man så, så hade jag varit i mål som 40:a.
Tankar efteråt:
Jag tror jag är nöjd med loppet. Det är svårt att säga. Jag kände mig mycket bättre i mål än vad jag trodde, och tankarna växlar mellan att jag gjorde allt jag kunde och att jag egentligen hade kunnat köra 10-15 watt hårdare uppför. Men det vet jag ju inte. Det jag vet är åtminstone att näst gång behöver jag inte ha lika mycket respekt för banan. Jag kan köra hårdare från start, jag kan ta i mig mer kolhydrater, jag kanske inte kan cykla fortare utför, men jag behöver inte göra dumma saker. Jag var kissnödig hela tävlingen vilket jag tror påverkade mitt vätskeintag en hel del. Det var irriterande.
Jag fick i mig 5,5 flaskor sportdryck, med 100g kolhydrater i varje, samt 500ml fanta, en flaska vatten och 5 gels, varav 2 koffeingels. Det ger, om jag räknar rätt, ca 650 g kolhydrater, vilket är något över 100g/h. Hade tre flaskor sportdryck kvar orörda, samt en gel. Jag kan definitivt få i mig mer energi.
Strava:
Halloj!
Det är onsdag och jag sitter i vårt AirBnB i Megève, Frankrike. På lördag är det dags för andra deltävlingen i UCI MTB XCM World Series efter första deltävlingen för en månad sedan i Nove Mesto. Här kan ni läsa den tävlingsrapporten.
Sedan det kom ut att världscupen skulle gå här i Megéve, och att den skulle köras i samband med MB race, som enligt egen utsago är världens tuffaste MTB-lopp (sett till höjdmeter per kilometer) har jag nästan haft skräckblandad förtjusning inför loppet.
Tävlingen är 100 kilometer lång och har, enligt dem själva över 5000 höjdmeter (egentligen gissar jag på närmare 4500 höjdmeter) vilket blir i snitt 500 hm/10km. Väldigt tufft alltså. Går man in och kikar lite tider och så från MB race i fjol var det en vinnartid på 6:41h. Det var dock ingen större konkurrens här då, och enligt arrangörerna i år räknar de med en vinnartid på snarare 5:40h. Det ställer jag mig dock lite tveksam till. 6 timmar är nog mer rimligt.
 |
| Banprofil |
 |
| Bansträckning |
Vi har varit här ett par dagar nu och det har tagit mig två pass att köra igenom hela banan. I måndags körde jag mellan kilometer 37 - 71 och igår tog jag sällskap med Lejla kilometer 71 - 102 och sedan skarvade jag på själv och körde första 37 kilometerna också. Så lite uppdelat har jag tagit mig igenom hela banan.
Jag vet inte riktigt vad jag ska känna kring banan. I måndags hade jag min 36t klinga på, men låg på lättaste växeln rätt ofta och runt 50 i kadens. Funkade då, men bytte till 32t inför gårdagens runda vilket var ett vinnande drag. Första och sista delen var betydligt brantare både uppför och utför än mittenpartiet, och hade många lerigare partier där man tvingades att gå. Vissa partier av backarna var mellan 25-30% lutning och när man kommer dit efter 5-6 timmar och 4000 höjdmeter är 32t ett måste, åtminstone för mig.
Banan:
Starten går i centrala Megève och tar oss på asfalt bort mot grannbyn Combloux. Därifrån fortsätter första långa klättringen, först på asfalt 2,3 kilometer (7,1%) till, sedan övergår den till grusvägar som periodvis går rätt uppför slalombackar, med större, lösa stenar. Jobbigt att ta sig upp bara i lugnt tempo. Grusvägarna/slalombackarna är drygt 3,5 km och snittar 11,3 % och maxlutning på 27,8%. Från start av första backen upp till toppen räknar jag med runt 60-65 minuter. 12,8 kilometer lång med 845 höjdmeter som ger ett snitt på 6,5%. Det säger inte hela historian då det flackar av en sväng några kilometer och går lite upp och ned och de första 600 höjdmeterna körs de första 6 kilometerna.
Toppen av första backen är 1930 m.öh och heter Tete du Torraz, La Giettaz (Bild nedan). Sista kilometerna upp regnade det nu när jag testkörde, och det var riktigt brant sista par hundra meterna, och med den lera som blev av regnet tvingades jag gå upp sista biten.
 |
| Tete du Torraz, La Giettaz, 1930 m.ö.h |
 |
| Sista par hundra meterna upp till toppen. |
 |
| Starten |
Hej!
Nu har jag landat hemma i Falun igen efter 6 dagar på Tjeckisk landsbygd. Första världscupen i XCM stod för dörren och min ambition detta år är att köra alla (tre) deltävlingar. Där var Nové Mésto den första, likt i fjol.
HÄR KAN NI LÄSA FÖRRA ÅRETS RAPPORT!
Fredagen var helvila men åkte bort till tävlingsområdet för att kika på U23 XCC-loppen.
Lördagen åkte vi bort till stadion igen och kikade på dam- och herr XCC-loppen, innan vi fick träna på banan en stund. I år hade de lagt till XCO-varvets startloop på slutet av vår tävling. Så istället för att bara gå i mål när vi kom tillbaka till stadion skulle vi köra deras två kilometer långa startloop. Ett bra val tycker jag, och ett bra sätt att få in lite extra publik till oss XCM-cyklister.
Tävlingsdagen:
Det var en tidig start för damerna, 07:00 och vi herrar startade 08:15. Så det blev en tidig frukost, ihoppackning av boendet och avfärd till arenan 06:30. Kom dit lagom till damerna startade. Började värma upp och förbereda mig inför start tillsammans med Axel och Richard.
I fjol kördes det stenhårt från start uppför första backen på ca 5 minuter, och där gick jag för hårt och det kostade för mycket. Fick slita för mycket ett bra tag efteråt innan jag kom in i någon form av bra känsla igen. I år skulle jag inte göra samma misstag. Jag skulle vara väldigt återhållsam med "spikes" i effekt, hellre släppa någon meter och sedan jobba ikapp än att gå med i onödiga fartökningar och slita ut mig på det sättet. Tävlingen är lång och det finns gott om tid att plocka placeringar och avsluta starkt. Se banprofilen nedan. Vi körde två varv på en drygt 60 kilometer lång slinga. Då vi skulle ha målgång mellan damernas XCO-lopp och herrarnas start, så hade arrangörerna adderat XCO-varvets startloop som avslutning på vårt race, vilket jag tyckte vara var positivt. Annars är banan relativt lättkört och icke utslagsgivande sista typ 20 kilometerna hem, men nu kunde man använda XCO-varvet för att avgöra. Dessutom var det redan mycket publik på plats som hejade och kollade på avslutningen på XCM-loppet, vilket även det var en höjdare! Tycker fler borde tänka i samma banor gällande det.
 |
| Banprofilen. |
Jag hade startnummer 56 och vi var 93 startanden. Kom iväg problemfritt i starten längs med ytterkanten. Tappade en del placeringar på skidskyttespåren där det var ordentligt brant, men jag höll mig till min strategi. Startbacken var som tre etapper, fyra branter följt av ett kortare platt/utförsparti och sedan är sista par minuterna på asfaltsväg uppför. Kom ut på asfalten och kände mig riktigt bra och kunde börja trycka på och plocka placeringar och tog mig ikapp tätgruppen som dock inte alls körde lika fort som i fjol. Kunde återhämta mig bra och fick med mig positiva tankar redan härifrån, jämfört med slitet från ifjol. Gick aldrig på rött. Det märktes också när tiden upp var drygt 40 sek långsammare än förra året, i en 5-6 minuters backe.
Jag hade valt redan innan start att jag inte ville ha någon information framför mig på Garmin. Körde med kartan framme, vilket jag kände var otroligt befriande, istället för att se tid, distans, puls och effekt. Kan vara ett tips till er att testa köra utan informationen framför er på tävlingar, för att slippa bli uppstressad av "låga" siffror, hög puls eller annat. Speciellt under längre lopp.
Jag låg med rätt långt bak när vi sedan började komma in på stigarna. Men det var inget jag stressade upp mig över. Det blev lite stillastående in på första stigen men jag höll mig på cykeln och hamnade till slut med en rätt bra grupp med b.la min schweiziska kompis Loic Blanc och amerikanen Noah Warren. Strategin även här var att bara gå med så billigt som möjligt. Ha ett slitsamt ansiktsuttryck när motståndare kollade på mig och om jag kom fram i tät så körde jag rätt långsamt med flit så att de inte skulle vilja ha mig där framme. Det fungerade bra tycker jag. Låg med på hjul och var runt placering 50 skulle jag tro. Stigarna var rätt leriga och vi hade en lägre hastighet än i fjol, vilket gynnade mig. Många halkade omkring i leran, och gjorde sedan dumma saker som att försöka spurta ikapp de små luckor som blev framför, eller om någon framför halkade till så försökte folk spurta om vid sidan av stigen, och slösade otroligt med energi av det.
Nu skulle banans längsta backe avverkas, som börjar med någon minut på stig, följt av sprängsten och sedan en typ av skogsmaskinsväg. Jag var inställd på att eventuellt släppa några sekunder för att sedan köra ikapp utför, på partiet ni ser på bilden på Leo och den till höger. Men jag hade en riktigt bra känsla och kunde ganska lätt gå med. På slutet av backen gjorde jag en fartökning för att gå först in på stigen som var rätt knölig och hal, innan man kom till partiet till höger. Egentligen kan man väl säga att den stigen ser likadan ut som den till höger, men är lätt uppför. Där kunde jag med lätthet köra ifrån de övriga i gruppen baka genom att hålla mig på cykeln. Sedan kom vi till detta kluriga parti, som var lite småhalt, men inte alls lika blött som tidigare i veckan. Kom ned utan problem och såg aldrig mer någon av gruppen jag tidigare kört med.
Kunde köra om två stycken på stigen som behövde springa och kom ifatt ytterligare en, Marius Gros från Frankrike, i botten av backen. Tillsammans hämtade vi in amerikanen Danny Van Wagoner och vi tre sällskapade en bra bit. Danny var riktigt stark på de platta partierna, och Marius, som körde hardtail med hög stolpe, körde hårt uppför. Efter några kilometer till hämtade vi in Pascal Kiser från Schweiz också och han kunde vara med de två andra och göra dragjobb. Själv var jag återhållsam med det genom att ge ett svagt intryck så fort jag kom fram i tät.
Efter drygt 36 kilometer kom vi tillbaka till langningsstället där mamma stod, och jag fick en ny flaska sportdryck. Fick besked att jag även var ca 1:30 min efter Richard vilket jag fick ta som något positivt med tanke på min återhållsamma inledning av tävlingen.
Här kom ytterligare ett kritiskt parti för mig. En asfaltsväg som var runt 1,5 kilometer lång och ganska brant sista kilometern. Här gick det också stenhårt i fjol och det var på gnällen att jag kunde gå med. Marius drog inledningsvis, men tempot var inte tillräckligt högt för Danny, som ökade hårt innan det började branta till. Han orkade dock inte så länge, utan Pascal tog över förningen och körde ett hårt, jämt tempo. Jag låg på hans hjul och fokuserade endast på att gå med. Pascal drog hela vägen upp och jag tog över när vi svängde vänster in på en platt grusväg.
Sista 20 kilometerna på banan innan varvning är relativt lätta. Mestadels utför enligt banprofilen med några kortare backar och motlut. Jag lämnade gladeligen det hårda arbetet till de övriga tre som alla tre verkade köpa min trötthets-bluff. In mot Nove Mesto igen så kom vi ikapp tysken Lasse Reuss precis innan vi gick in på flowstigarna ned mot varvning. La mig sist för att se hur de andra körde utför och det var inte någon imponerande åkning tycker jag. Det skulle inte vara några problem att köra ifrån nästa varv, om det skulle krävas.
Vi kom ned mot varvning och fick en liten skymt av damernas XCO-lopp när vi åkte i motsatt riktning. Kunde dock inte uppfatta hur det låg till då de endast hade kört i drygt 15 minuter räknade jag ut.
Ut på loop 2 och uppför skidskyttebacken under vägen igen. Riktigt brant och istället för att köra 600w för att gå med övriga, körde jag 450w och var ett par sekunder efter vid langning där pappa stod med en ny flaska sportdryck. Han ropade att jag nu hade 1:40min upp till Richard och Axel och det var ju riktigt bra, endast tappat drygt 10 sek på 25 kilometer och med upplevelsen att det gått rätt lugnt. Mina medtävlanden tryckte på rätt hårt i första, ojämna delen av startbacken och jag släppte frivilligt några sekunder för att sedan gå ikapp igen på den asfalterade delen av startbacken. Vi kom ifatt ytterligare en åkare som såg riktigt trött ut. Han lyckades dock gå med resten av vägen upp och bort mot skogen, där han flög av som en vante i den andra backen på stig. Jag låg oturligt nog bakom honom i det skedet och jag insåg lite sent att han släppte, så jag fick bränna lite för att återansluta. Märkte dock att Marius också hade svårigheter att gå med och släppte luckor uppför men återanslöt när det gick lite lugnare, så det var skönt att veta att han skulle vara borta ganska snart också.
Vi började komma ikapp lite damer som hade startat 75 minuter tidigare men det var inga problem att köra förbi. Vi kom tillbaka till langning där mamma stod, fick en ny flaska sportdryck av henne samt en flaska vatten av Richards mamma Birgitta. Tog en gel till med koffein vilket behövdes nu, drygt tre timmar in i loppet. Hade fortsatt en rätt bra känsla även om lite fatigue började komma till oss alla i gruppen. Det var inte samma hårdkörning i backarna längre utan mer ett tempo vi alla började acceptera. Jag tror att fransmannen Marius Gros hade släppt vid det här laget. Det var mest Pascal, Lasse och Danny som gjorde jobbet. Pascal i de längre stigningarna. Kunde göra likadant detta varv som förra. Tog täten in på den tekniska stigen innan stenpartiet utför. Fick lucka direkt trots att jag knappt hade styrfart igenom stenarna, men jag höll mig på hjul. Kom bort till stenpartiet och tog mig ned utan större problem. Var lite långsam kanske, men ville inte göra några misstag.
Kom ned från stenpartiet, kollade bak och såg endast Lasse som var kanske 15 sekunder bakom. Jag fortsatte köra på rätt hårt och han skulle verkligen få bita i för att komma ikapp. Likaså övriga. Lin soloutbrytning höll i drygt 4 kilometer innan Lasse var ikapp och höjde farten rejält. Hade endast 200 meter kvar till toppen av en backe, så jag kunde gå med men vi utökade till Danny och Pascal. Lasse körde riktigt hårt och det började bli riktigt slitsamt att gå med på hjul. På stigarna var det inga problem, men han var grymt stark på lättåkta partier.
Någon kilometer senare fick jag skymt av en grön/turkosfärgad tröja med en åkstil som starkt påminde om Axels. Misstänkte att han antingen var ordentligt trött eller hade något annat problem. Men nu var det i stort sett utför tillbaka till langningen där mamma och Birgitta stod så vi såg inte Axel på ett tag. Tog ytterligare en flaska sportdryck av mamma. Loppets femte flaska med 100g kolhydrater. Hade även fått i mig 4 gels med 30g i. Fick en flaska vatten också och tog djupa klunkar för att bli av med lite söt smak från sportdrycken. Mamma hade dock tagit fel vattenflaska att hälla från till cykelflaskan, och det var kolsyrat vatten i. Hällde över mig lite ändå och drack stora klunkar. Det gillade dock inte magen och jag fick bara någon minut senare en sjuk jävla håll på höger sida. Det var knappt så det gick att djupandas.
Samtidigt kom vi till den 1,5 kilometer långa asfaltsbacken och Lasse satte upp ett högt tempo. Gick med ett par minuter i hans tempo tills vi fick syn på Axel igen, men vid det ögonblicket kom även kramp på insida höger lår, samtidigt som håll från helvetet. Tvingades sänka intensitetet och krampen försvann direkt. Körde riktigt långsamt, men det gick ännu långsammare för Axel som jag kom ikapp på toppen av backen. Han hade dunderkramp och skulle försöka gå med på hjul så länge han orkade. Han sa att det var ytterligare en som var lika trött som honom drygt 30 sekunder framför oss. Efter några minuter kommer vi ikapp honom som visar sig vara Ismael Ventura Sanchez från Spanien. Han lade sig på hjul direkt.
När vi kom in till Kadov med 15 kilometer kvar stod pappa där vid sista langningen. Tog sportdryck av honom och drack lite, men slängde sedan flaskan då jag nästan hade en full kvar på cykeln. Hållen satt fortfarande i, men var inte lika intensiv som tidigare. Pappa ropade att vi hade drygt 3 minuter fram till Richard som var den närmast framför. Jag körde på med Axel och Ismael på hjul ett tag till. Ville sedan få fram Ismael att göra lite dragjobb, men han stirrade på mig med en blick utan livsglädje. Jag behövde nästan sakta ned till stillastående för att han skulle ta över och det gick inte fort. Körde om igen och tänkte att jag skulle höja farten i nästa backe så han skulle försvinna. Men jag var för trött för att fortsätta köra efter backen och både Axel och Ismael var kvar.
Jag körde på över fälten tillbaka mot Nove Mesto och flowstigarna. Direkt när vi kom in i skogen och det gick uppför igen körde jag på rätt hårt, och Axel som låg direkt bakom mig släppte. Då ökade jag ännu mer och Ismael gick om Axel och försökte gå ikapp mig igen. Han var nära, men lyckades inte komma ikapp i sista branta backen innan flowstigarna. Väl ned där kunde jag utöka mot Ismael med 10-15 sekunder till, samtidigt som amerikanen Danny Van Wagoner hade kommit ikapp Ismael också. Jag kom ned till tävlingsarenan igen med endast ett varv på XCO-startloopen kvar med drygt 15 sekunders lucka bak till de två jaganden. Jag var ordentligt trött men lyckades långsamt kriga mig uppför två av de tre backarna. Längst bort på XCO-banan kördes de tre dropp/hoppen på XCO-varvet, innan den riktigt rotiga uppförsbacken där man kan välja höger eller vänsterspår. Väl uppe innan droppen kändes det okej, men när jag hoppade det andra av två hopp så fick jag krampkänning i framsida lår i luften. Lyckades köra nerför sista droppet och tog sedan yttersvängen för att få en lite snällare väg in i backen. Krampkänningen försvann som tur var innan backen men jag kände att det skulle vara kritiskt att ta mig upp cyklandes, för om jag skulle få stopp så vet jag inte hur benen skulle reagera och krampa. Jag tog mig dock upp, även om det gick riktigt långsamt.
Nu var det bara "roots & roll"-sektionen kvar. Där kände jag mig trygg och kunde köra på rätt bra och sedan över bron sista hundra meterna in till mål. Kom i mål på en 33:e-plats, bara dryga minuter efter Richard på 32:a. Jag är riktigt nöjd med min prestation och hur jag lade upp tävlingen, samt även placeringen. Startade som sagt som 56:a och hade som mål att vara topp 40 vilket jag klarade med råge i det hårda motståndet. Efter målgång var det ett snabbt bad i en närliggande damm för att bli lite ren, innan bilen gick mot flygplatsen i Prag.
HÄR FINNS RESULTAT FRÅN TÄVLINGEN!
 |
| Richard Larsén, Therese Andersson, Axel Lindh & jag efter målgång. |
Lite statistik från tävlingen:
Tid: 5:03:56 h
Distans: 120,00 km
Höjdmeter: 2717 hm
Watt: 269w AVG / 309w NP
Puls: 157 bpm AVG / 176 bpm max
TSS: 351
Kärntemperatur, skinntemperatur och höjd nedan:
 |
| 38,25°C average, 38,55°C max @corebodytemp |
Strava: