Tävlingsrapport: Stenbocksturen - 5:a

 Hej!

Inte ofta jag får äran att blogga om en helt ny tävling, och definitivt inte en helt ny deltävling i Långloppscupen! Jag har ju harvat runt i cupen ett antal år nu och kan väl de flesta stenar och bansträckningar som har använts senaste 7-8 åren. Men nu var det nytt och spännande! Jag gjorde det ännu mer spännande genom att inte reka någonting på banan dagen innan, utan det enda jag körde var den två kilometer långa startloopen innan start.

Anledningen till det var att jag känt mig trött och matt, lite hängig ett par dagar. Inget som påverkade vardagslivet men tillräckligt för att jag ville vila från träningen ett par dagar. Kom därför in i tävlingen med två vilodagar på nacken vilket nog aldrig hänt förut. Under uppvärmningen kändes det rent ut sagt röv. Andades som en valross bara vid medelhög intensitet. Kändes inte som en höjdare, men jag tänkte att jag skulle starta och köra på ett tag för att se hur kroppen svarade.

Start. Foto: Cykelkanalen.se

Starten gick kl. 11 och vi gasade på runt startloopen. Öppnade ganska försiktigt och var en bit ner, men kunde avancera fram där det krävdes mindre energi. Låg väl runt 10-12 när vi var klara med startloopen och kände mig tung. Casper gasade på ordentligt framme i tät och in på första stigen. Låg fortsatt en bit ner men hade inte ork att ta mig fram. Det blev mycket igångdrag, dels pga dålig positionering och dels då jag inte hade koll på vad som skulle komma, så jag höll ofta lite säkerhetsavstånd framåt. Efter drygt 8 kilometer kommer vi ut på en grusväg och det lugnar ned sig något. Börjar spinna ur benen lite och hoppades att det skulle börja kännas bättre snart. David meddelade att han skulle om till höger om mig, jag släpper förbi och han gör en dödsdömd attack på grusvägen som snabbt hämtas in. 

Efter 11 kilometer står teamet med dryck, vatten och is och det var dags att börja kyla ned sig lite. Isen jag startade med i nacken hade smält. Hann dock inte ta ny is där, men kunde hälla vatten över mig vilket kylde ned en aning. Direkt efter svängde vi in på en stig och farten trissades upp där framme när lokalkändisarna Edvin och Viktor hade taktpinnen. De fick med sig Wengan och Olars och bakom Olars blev det en liten lucka till Larsén på några sekunder ut på nästa grusväg. Vi körde kanske 200 meter på grusvägen innan vi vek av in på en stig igen. Tog mig förbi Richard och ville täppa luckan fram så fort som möjligt. Körde på rätt hårt uppför och kände att kroppen började svara. Framför ser jag att Olars börjar sacka efter de tre framför. Kommer ikapp Olars när han släppt dem och lyckas köra om och fortsätta jaga. Känner att jag får liten lucka bakåt och hade sjukt bra flyt på stigen. Känns som om jag närmar mig de tre där framme lite, men det är svårt att ta in tid på stigar där Edvin och Viktor kört hela sitt liv på. 

Startloop. Foto: Cykelkanalen.se

Kommer ut på en grusväg och har väl än 5-6 sekunder fram, vilket de lägger märke till och lägger i en växel till. Försökte fortsatt att gå ikapp en bit in på nästa stig, men märker att det tar mycket energi och de får en större lucka igen, så jag ger upp den ensamma jakten, kollar bak och ser ett gäng 10-15 sekunder bakom. Lugnar ned mig lite på stigen och kommer ut på nästa grusväg, där teamet stod och langade igen. Nu tog jag mer vatten och is, och väntade in gruppen bakom. Det var Casper, Olars och Filip Mård som hade kört ifrån övriga med en ganska stor marginal. Vi körde på, nu var det ett ganska långt grusvägsparti. Ingen av oss ville köra livet ur oss, och några kilometer senare kommer Larsén och Norén ikapp oss. Det var drygt 7 kilometer ihållande grusväg. 

När jag märkte att vi närmade oss en ny stig igen avancerade jag fram på vänstersidan, in mot en vänstersväng in på stigen. Richard kollar bak, ser att jag kommer och går själv ut till vänster och trycker ned mig i diket för att vara först in på stigen. Det hjälpte dock inte utan jag var före in ändå. Körde på lite för att han skulle få det extra jobbigt på hjul. Därefter var det ganska lättåkt på grusvägar/stig ett tag och såg ett tag att det var en grupp inte långt bakom oss. Vi vek av upp i en backe med massa sprängsten och där kördes det återigen på i gruppen. På toppen var det en ganska skarp högersväng in på en stig. Filip låg först och fick framhjulssläpp och la sig lite lätt i 5 km/h. Han sa "lol" och reste sig sedan. 

Vid varvning efter 33km. Från vänster: Richard Larsén, Anton Olars, undertecknad, Casper Johansson, Filip Mård (i rött) & Johan Norén. Foto: Cykelkanalen.se

Vi närmar oss varvning efter drygt 33 kilometer och får höra att vi är runt två minuter efter de tre längst fram. Märker också efter en hårnålskurva att gruppen bakom oss inte är mer än drygt 20-30 sekunder bakom. Vi gasar på uppför startbacken igen, tar en ny flaska sportdryck och sedan viker vi av in på stig. Jag kör på och får flow på stigen och det är riktigt roligt. Kommer snart ut vid Boxholm Säteri, en riktigt fin byggnad och omgivning. Härefter var det mycket grusväg en bit framåt, och solen stekte på fint. Vi hjälptes åt alla sec i gruppen, jag, Casper, Olars, Mård, Richard och Johan Norén.

Foto: Cykelkanalen.se

Efter drygt 44 kilometer så övergick grusvägarna mot stig, och där ville Richard vara först in. Jag la mig bakom honom och mös och återhämtade mig på efterföljande stig. Riktigt fin stig faktiskt. Kom snart ut längs Svartån igen och ytterligare en langning, efter ganska precis 50 kilometer. Där någonstans visste jag att dagens "spurtprisbacke" skulle vara och förberedde mig för den. När jag märkte att den närmade sig lade jag mig först in och körde på hårt, för att eventuellt hindra attacker från framförallt Richard och Johan, samt att jag skulle kunna ta hissen bak i klungan om det skulle bli hårdkörning. Jag körde på hårt uppför, och första halvan var rätt brant innan vi vek av lite vänster och det flackade av. Kastade en blick bakåt och såg till min förvåning att jag hade fått en lucka till alla andra. Jag fortsatte köra på hårt hela vägen upp och kände mig riktigt bra. Vek av höger in på en stig och fortsatte köra på. Märkte att de låg en 7-8 sekunder bakom mig på stigen.

Ut på nästa grusväg kikade jag över axeln och såg bara fyra av fem. Bestämde mig för att inte vänta in utan köra på, tänkte att de måste ha släppt av en anledning. Efter någon minut märker jag att Johan Norén bryggar ikapp mig själv, och vi hjälps åt framåt. Han drar på hårt på grusvägen och släpper sedan om mig när vi går in på stig. Jag är lite bättre på stigar än vad Johan är och han släpper några meter. Känner dock att det fortfarande är drygt 12-13 kilometer kvar och visste inte riktigt hur mycket av det som är stig och hur mycket som är grus, så väntar in igen och vi hjälps åt framåt. 

Vid 58 kilometersmärket viker vi av en grusväg och in på en stig. Jag gasar på och får ytterligare lucka. Tänker att nu får det bära eller brista och fortsätter öka på stigen. Kommer ut med 7-8 sekunders lucka ut på en grusväg men fortsätter bomba på ett antal sekunder framför Johan. Grusvägen var drygt 1,5 kilometer och det är svårt att hålla undan för Johan i de partierna, han är otroligt stark och det är inte konstigt att han får köra VM i både Gravel och E-cykling här inom kort. Men jag har fortfarande några sekunder när jag viker höger in på en flowig stig. Det märks att vi är tillbaka nära Boxholm nu, då vi kör precis bakom ett villaområde där någon står ute på gräsmattan och grillar. Grilldoften var god men hade inte tid att stanna. 

Vek höger av stigen och körde nu asfalt som tog oss över Svartån och tillbaka mot tävlingsområdet. När man vek av asfalten och tog backen upp mot tävlingsområdet igen så tänkte jag att nu kör jag det sista. Kom upp, och hade fortfarande några sekunder. Ser dock först då att det är en trekilometers skylt kvar till mål, och alltså ytterligare en sväng runt skidstadion. Var beredd på att vika in mot mål. Det var samma stig som efter startloopen upp, och nu var jag rejält trött efter att ha tömt det sista i backen upp mot skidstadion. Johan kom ikapp och lyckades köra om. Jag orkade inte gå med men var inte många sekunder efter honom uppe på toppen, men han hade en växel till över krönet och försvann. 

Ett par kilometer innan mål, när Johan ställt av mig. Foto: Cykelkanalen.se

Sista två kilometerna var lätt utför och in på skidstadion/tävlingsområdet igen kom jag ikapp ett gäng motionärer. Körde om och var riktigt nära att köra fel och ut på en loop till innan jag i sista sekund såg skylten mot mål till höger. Vejde åt höger och kunde sedan köra sista hårnålskurvan in på upploppet och var 9 sekunder bakom Johan i mål på en femteplats. 

Foto: Cykelkanalen.se

Jag ska inte ljuga och säga att jag är missnöjd med femteplatsen, det är jag inte med tanke på hur jag känt mig inför, och hur min inställning var. Det jag är missnöjd över är att jag tillät mig att sätta mig i den situationen att jag inte ens kunde få en chans att vara med och slåss om topp 3. Hade inte ben och kropp för att sätta mig i bättre positioner i början av loppet och då får man lida sviterna av det senare, tyvärr. 

Foto: Cykelkanalen.se

Med denna femteplats, och att Casper blir 6:a lyckas han hålla undan femteplatsen i totalen med två ynka poäng, medan jag klättrar förbi Hugo upp på sjätteplatsen totalt efter att ha missat både Lida Loop och Ränneslättsturen. Det är jag nöjd med. 

5:a på Billingeracet, bottennapp och 9:a på Mörksuggan, 2:a Engelbrektsturen, 6:a Bockstensturen och 5:a Stenbocksturen är ändå en rätt stabil säsong. 

Pallen Stenbocksturen. Från vänster: Johan Norén, Viktor Lindqvist, Edvin Elofsson, Matthias Wengelin, undertecknad. Foto: Cykelkanalen.se

Resultat Stenbocksturen:

Slutställning totala Långloppscupen

Totala Långloppscupen 2024. Lite felräknat och fel personer på fel platser. Hugo Porath blir 7:a, inte Richard Larsén. Casper Johansson och jag ska byta plats, då jag är 6:a och han 5:a. Övriga korrekt. Foto: Cykelkanalen.se

Strava:

Tävlingsrapport: Bockstensturen / Långlopps-SM

 Hej!

Nu är ett av årets mål avbockat, långlopps-SM tillika Bockstensturen nere i Varbergs fina bokskogar. Ville verkligen ta lite revansch från förra året, där jag inte riktigt var tillfreds med prestationen. Här kan ni läsa fjolårets tävlingsrapport. Hade haft en strulig månad inför förra året, och i år har det sett bättre ut. Har dock varit otroligt stressande egentligen hela augusti, och jag har tvingats dra ned ordentligt på träningsvolymen. Har även behövt avbryta vissa träningspass då jag känt mig på tok för trött för att kunna genomföra något bra. 

Har dock försökt bibehålla det mesta jag kan genom att köra ett lite längre värmeträningsblock, vilket jag tycker funkade oväntat bra.

Nåväl, vi åkte ned till Varberg/Åkulla tidigt fredag morgon för att hinna ned för att köra en sväng på banan för att väcka benen lite, samt träffa en av teamets sponsorer Tripoint som kom och visade en del nya glasögonmodeller de hade på gång som verkar riktigt grymt! Tyckte att jag kände mig oväntat pigg och fräsch på väckningspasset vilket var lite överraskande, men glädjande. Vi bodde hela teamet på Åkulla Outdoor Resort precis vid tävlingsområdet vilket var perfekt. Vaknade av mig själv strax före 07, slapp stressa då starten inte var förrän kl. 11. Hade föredragit att starta redan 09 alternativt kl. 10, då inget hände innan, det är hyfsat lång tävlingstid och många har långa resor hem. Det hade varit bra att kunna komma hemåt ett par timmar tidigare. Men inget att göra åt nu.

Gjorde mig klar och stack ut och rullade lite runt kl. 10, värmde upp och snackade skit med Casper och Hugo. Åkte in mot start 10:40 och stod och väntade. 

Foto: Cykelkanalen.se

Starten gick och vi körde bakom följebilen runt startloopen på drygt 2 kilometer. Höll mig kall och ganska långt fram utan att stressa. När masterbilen släppte ut på asfalten tog sig folk framåt på kanterna och jag kom bak lite i klungan i mitten. Kunde dock ta mig fram hyfsat igen, när vi vek in på grusvägen och utför innan första backen där jag var övertygad om att det skulle gå plattan i mattan. Kom in i backen som runt 10-12a och kunde ta mig upp lite inledningsvis ute till höger. Stod och tryckte på och väntade på laktatsmällen men den kom aldrig. Tog mig hela vägen fram och la mig på hjul på Axel. Satte mig ner och fortsatte veva utan att känna speciellt mycket. Egentligen hela vägen upp för första backen kändes det sjukt lätt trots strax över 500w i 2,5 minut. Det lugnade dock ned sig efter backen och det var väldigt samlat ner mot Kalvsjön och Skärbäcks naturreservat. Försökte hålla mig långt framme. Efter drygt 12 km kom vi ut på en bredare grusväg, passade på att ta en gel och klunk sportdryck och det var ingen som riktigt ville ta taktpinnen. Richard Larsén attackerade och fick några sekunder till övriga men det hämtade vi in ganska snart. Det blev lite positionskrig in på nästa stig och jag la mig på hjul på André Eriksson. Han råkade dock gå på hjul på någon framför och vi båda hindras av det och tappar fart och momentum. Kommer iväg lite längre bak och det spricker upp lite framför oss. Kände att det var en kritisk del av banan och tog en lång, hård förning för att ta oss ikapp igen. Fick tillslut lite hjälp att ta sista meterna av André och vi är ikapp igen in på nästa stig, vilket var skönt. 

Det lugnade ned sig lite igen inför första langningsstället vid Dagsås efter drygt 19km. Tog lig upp lite, fick en ny flaska sportdryck och en strumpa med is att lägga i nacken då kärntemperaturen börjat stiga lite för högt upp. Låg ute långt åt höger och Viktor Lindqvist försökte ta sig förbi mig till höger ute i gräset, men stötte i hans styre i mitt lår och han råkade gå omkull och dra med sig Anton Olars ned i fallet. Tyvärr tråkigt, men de lyckades ansluta igen lite senare. 

Vi kom till langningen vid Nackestugan men då vi redan tagit vår langning så var det lugnt. Det lugnade ned sig lite i gruppen, samtidigt som den värsta hetsen och positionskrigandet avtagit. Det gick avvaktande ett tag fram till en skarp vänstersväng, sedan uppför en hård backe på gräs-underlag. Där kördes det på ordentligt och här fick jag bita i ordentligt för att gå med, och samtidigt sållades det ut folk bakom som inte orkade följa. 560w i 1:24min räckte för att gå med. 

Det kändes fortfarande oförskämt bra och jag började känna mig mer och mer självsäker på mig själv. Det hade dock "bara" gått ca 25 kilometer och det var långt kvar till mål. Nu var vi bara sju stycken kvar i tätgruppen. Jag, Matthias Wengelin, André Eriksson, Richard Larsén, Micke Tjulander, Axel Lindh och Edvin Elofsson. Den senaste milen hade jag märkt av att Edvin hade det lite tufft bitvis, släppte luckor och återanslöt igen titt som tätt. Samtidigt hade även Larsén och Tjulander behövt åka lite jo-jo bakåt ibland, speciellt i skogspartier, så jag tänkte att de också började mattas av en del.  Vi närmade oss langningsstationen vid Korndals gård efter runt 40 kilometer, och Edvin behövde återigen täppa en mindre lucka fram till oss efter gården. Vi körde upp och längs ett par åkerskanter och sedan in i skogen igen en bit. Där var det väldigt nymarkerad stig, eventuellt ingen stig alls. Frågade André lite skämtsamt om detta var den sektion av banan han hade haft ansvar för. Det var det inte. 

Vi kom ut från skogspartiet och vidare till nästa ställe, där många, inklusive vi hade langning. I vår grupp var det bara jag och Edvin som hade langning där, och direkt började det köras stenhårda attacker när vi skulle ta våra flaskor. Både jag och Edvin distanserades med 20-30 meter och fick bränna ett par tändstickor på att komma ikapp. Väl ikapp, rätt sammanbiten tryckte jag ned strumpan med is jag fortfarande hade i handen ner i nacken för att kyla ned. Det blev ytterligare någon attack längre upp i samma backe men vi var samlade. När backen vek av från asfalt till grusväg höjdes tempot rejält och Edvin tvingades ge sig. Jag själv var på håret och distanserades igen med ett tiotal meter men lyckades återansluta igen när vi kom in i skogen på stigar. 

Nu började jag dock känna mig lite rökt, mest på grund av de tändskickor jag tvingats bränna på kort tid. Det var inte lång återhämtning innan nästa längre backe, toppen innan Valasjön. Där var tempot högt men stadigt vilket var fördelaktigt för min del. Nu var vi inne i slutskedet på den första, långa loopen som mäter runt 60 kilometer. Fick lång återhämtning i nedförsbacken ned mot Valasjön och när vi körde tillbaka åt andra hållet än vad vi gjorde direkt efter masterstarten. Vek ned höger mot sjön, och här var det en nygjord stig, man körde inte längre över gräsmattan nere vid sjön utan en ny stig ovanför hela fastigheten. Rätt tungcyklat men det var okej. Det gick hårt igen upp till asfaltsvägen och i backen efteråt. Nu var jag sist i klungan och kämpade för att gå med. Det kördes hårt längst fram, och samtidigt som jag behövde släppa gled Matthias, Axel och André ifrån Richard och Micke också, så det blev två trion. 

Foto: Cykelkanalen.se

Vi kom till varvningen i Åkulla efter 60 kilometer och varvade 13-14 sekunder bakom trion i tät. Hade en vag förhoppning att Richard och Micke skulle klara av att sy ihop säcken igen, men de försvann mer meter för meter. Tog langning igen strax efter Åkulla och tappade i och med det ett par tre sekunder på Richard och Micke. Körde ikapp igen och kunde ligga på hjul på banvallen bort ett tag. Men sedan vek vi in på en brant jävla stig från banvallen upp mot bilvägen, och när Micke ställde sig upp och tryckte på där viftade jag vit flagg. Alla hårdkörningar och luck-täppningar hade gjort sitt trots att jag känt mig odödlig tidigare. 

Kom upp på vägen drygt 10 sekunder efter Micke och Richard och kände att så fort det var platt eller mer lättåkt hade jag fortfarande rätt bra tryck. Lyckades hålla avståndet fram till dem konstant ett tag, men när det vek av utför med ett par grussvängar så kunde jag täppa luckan igen. Det var dock inte långvarigt utan släppte igen i nästa backe, för att sedan inte orka ansluta igen. Lite frustrerande att ligga 50 meter bakom på grusvägarna utan att kunna gå ikapp för att få hjälp. När vi kom ut på banvallen igen såg jag hur Richard kollade bak, såg att jag inte orkat ansluta igen och sedan ställa sig upp och öka farten. Nu var jag själv efter 65 kilometer utan att veta hur långt det var bak till Edvin eller någon annan. Det var bara att borra ned huvudet och ta i där det behövdes, annars ligga på rätt sida min egen gräns för att minimera skadorna. 

När jag kom tillbaka till Åkulla efter varvning 75 kilometer och skulle ut på sista loopen, ropades det att jag hade minuten upp till Micke och Richard. Körde på ut på sista loopen som egentligen kan summeras med lite stig och ett par riktigt dryga backar. Inledningsvis väldigt fina och roliga stigar som sedan övergick till ett par riktigt bedrövliga lerhål. Fula ord sades där så det var tur jag var ensam. Tog mig tillslut igenom eländet och fortsatte vidare mot näst sista, otroligt dryga backe. Väldigt omotiverande att köra ensam upp, det gick oroväckande långsamt och det började även dra lite i insida lår. Ignorerade krampkännigarna som försvann någon minut senare. 

Tittade mig oroligt över axeln hela vägen upp, och när jag inte såg någon kunde jag pusta ut. Nu kändes det som om det var rätt svårt om någon skulle kunna ta sig ikapp. Nu var det bara en backe kvar, som de förlängt sedan förra året genom att lägga till en stig i inledningen av backen. Stig, grusväg med sprängsten och sedan stig igen, innan man var uppe på toppen. Tog mig vinglandes upp och körde de sista kilometerna in mot mål. Började passera folk som förmodligen körde BST30, alla var väldigt trevliga och hejade på, vilket var välbehövligt. 

Tog mig in sista kilometern mot mål i de byggda MTB-stigarna runt Åkulla. I mål som 6:a på tiden 3:29:07, dryga 5 minuter efter Wengan som vann och två minuter bakom Micke på fjärdeplats. Tappade bara en minut till på Micke den sista loopen vilket jag tar som ett gott tecken, men tanke på hur långsamt jag upplevde att jag körde.

Foto: Cykelkanalen.se

Jag måste ändå säga att jag är nöjd och tillfreds med prestationen på loppet. Det var hård konkurrens, stenhård bana och trots bra yttre förhållanden kunde jag inte genomföra loppet bättre, tror jag. 6:a är bra även om jag hoppats och trott på någon bättre placering. Men viktiga UCI-poäng till kommande VM och världscup åtminstone. 

Alla resultat hittar ni här:

Strava: 

Race Rapport UEC XCM-EM, Viborg, Danmark

Hej!

Är hemkommen från en snabbvisit i Danmark. XCM-EM stod på agendan i Viborg. EM skulle egentligen ha körts tidigare i somras i Polen, men blev flyttat till Danmark av någon anledning. Det gjorde inte oss något, en mycket smidigare resa och en riktigt rolig tävlingsbana.

Jag och mamma tog husbilen ned mot Göteborg i torsdags, sov där och tog sedan färjan över till Fredrikshavn. Sedan var det drygt 1:40h kvar ned till Viborg. Anlände på fredag eftermiddag och hittade rätt på teamkompis Oliver Vesterlund och körde ett varv på banan tillsammans med honom. Vi skulle köra tre varv på en 25 kilometers-loop, med 8 kilometer startloop först. Jag var lite skeptisk till upplägget till en början, men när vi kom ut på banan och bara hade kört en dryg kilometer var jag såld. Den var otroligt rolig. Stigarna var som vilken XCO-bana som helst, flowiga och byggda med doserade kurvor, små dropp, punch-climbs osv. Sedan kom ett längre parti upp och ned på gräskullar, vilket var lite smådrygt. Körde över en golfbana och sedan in i djup bokskog innan man tog sig tillbaka mot området med de flesta byggda stigarna igen. 

Bansträckningen

Banan mätte som sagt runt 25 kilometer, och ungefär hälften skulle jag säga var grymma stigar, och ungefär hälften på gräsunderlag runt golfklubben, där det var små kullar upp och ned och ganska öppet och tillgängligt för vindar. Som tur var blåste det inte så mycket.

Gänget innan start.

Starten:

Starten gick inne i Viborg, vid deras domkyrka. Redan där var det rätt kaos, man visste inte krigt vart man skulle vara eller åt vilket håll vi skulle cykla. Vi herr-elit startade 09:00, dam-elit och masterdamer kl. 09:05 och sedan masterherrar 09:10. Redan där kan man ju, utan att dra för svåra slutsatser, att det kan bli problematiskt när man kör en varvbana. Nåväl, vi fick åtminstone starta först, och inte 5 minuter efter samtliga damer som det till en början var planerat...

Axel och jag innan start.

Jag har aldrig varit med om en så kaosartad masterstart. Den var rent av farlig och under all kritik från arrangörernas/UECs sida. Genom stan med massa stolpar, parkerade bilar, avsmalningar, uteserveringar och 90° svängar. Masterbilen körde ryckigt och det blev otroligt mycket start/stopp. Körde utför en backe, sedan en skarp inbromsning då vi skulle svänga vänster ut på en större väg, där trafiken inte var avstängd och vi skulle passera mötande bilar. Nej, det var riktigt jäkla dåligt. När bilen släppte oss var vi svenskar hyfsat samlade, ganska långt bak då folk körde i mötande filer och på trottoarer för att ta sig fram. Det var asfalt i ungefär en minut innan det blev in på en smal stig och tvärnitar där. Riktigt dåligt. Sedan fortsatte startloopen upp och ned på gräskullarna innan vi vek av och körde de sista 3 kilometerna på vanliga varvet. 

När vi närmade oss mål/varvning låg Oliver, Richard och jag samlade med Axel några placeringar längre fram. Det känns bra efter den hektiska starten. Kör igenom ett par svängar, accelererar lite och så PANG. Kedjan gick av. Helvetes jävla röv. Som tur var hände det precis vid den första tekniska zonen, så jag slapp springa någonstans. Alla passerade mig när jag stod där. Mamma och övriga hade inte hunnit dit efter starten ännu, med verktyg och grejer. Ropade runt och frågade om någon hade ett kedjelås att låna ut. Folk började leta och leta och tog fram Shimano kedjor och lås, eller äldre SRAM-delar. Funkar inte. Efter några minuter gräver en hjälte fram ett SRAM T-type-lås och vi får på det på kedjan och jag kunde fortsätta loppet, toksist med flera minuter upp till alla andra. 

Åkte runt och förbannade mig själv i några minuter, innan jag tog ett omtag och fokuserade framåt. Bara för att chansen till en bra placering försvann betyder det inte att man behöver ge upp. Speciellt inte på en så rolig bana, och med en såpass lång tävlingstid som det ändå är. Jag ställde in mig på att köra hårt men kontrollerat, köra ikapp motståndare efter motståndare. Efter en dryg kvart börjar jag se ett par åkare som jag ställer in siktet på. Kommer ikapp och passerar. 1-2. Två åkare inhämtade. Hur många skulle jag klara av att hämta in?

Började komma in i ett bra lunk och kom ikapp ytterligare två åkare några kilometer senare. Körde förbi den första och sedan den andra, Frederic Combert, som tog sällskap med mig ett tag. Brydde mig inte så mycket om honom utan fokuserade på att pusha på mig själv. Efter ett tag säger han att vi kan samarbeta för att köra ikapp fler. Visst, svarar jag men fortsätter att köra på. Ett tag senare kör han förbi och jag lägger mig bakom. 200 meter senare frågar han om jag vill köra om igen, vilket jag gör och sedan ser jag honom inte igen. Passerar första langning och åker sedan in i andra delen av varvet, som mestadels består av flowig, kurvig och asrolig singletrack. Kommer ikapp fler och fler på stigarna och kroppen svarar riktigt bra. Bryr mig endast om min egen prestation och om folk la sig på hjul eller inte struntade jag i. 

Närmade mig tävlingsområdet och får syn på täten, när vi möts vid ett ställe. Tittar ned på klockan och noterar vad tiden är när de passerar där för att sedan kunna räkna ut hur långt efter jag är när jag är där. Den var 1:16:30 ungefär när de passerde. Tänkte att det inte var så farligt, då det inte var så lång sväng för mig innan jag var där. Körde in och körde lite fram och tillbaka på festivalområdet, igenom langning/techzonen där jag körde av kedjan tidigare. Nu var mamma där och jag tog en langning med sportdryck och en med vatten att hälla över mig. Passerade varvning och ut på varv två av tre. Körde förbi två motståndare till, och nu var jag uppe i 10 passager första varvet. Efter att ha varit sist av alla, och 62 startande bör jag vara uppe på 52 plats nu tänkte jag. 

Fick lucka bakåt på de första stigarna och låg 10-15 sekunder framför de tre som jag passerat vid varvningen när vi kom ut på de mer öppna partierna över gräskullarna. Funderade ett tag på att vänta in dem och ta hjälp av dem med dragjobbet, men sedan bestämde jag mig för att köra på själv och om de kom ikapp så kom de ikapp. De kom inte ikapp på gräset och när vi körde över golfbanan, så då tänkte jag att de aldrig skulle komma ikapp igen. 

Ungefär halvvägs in i loppet började motivationen tryta. Fan, är det såhär hela tävlingen ska vara? Ensam med mitt eget huvud utan att se en enda människa. Det dröjde längre och längre mellan varje ikappkörning. Fördelen med att köra själv var att det var väldigt lätt att följa energiplanen till punkt och pricka. Två gel i timmen, varannan innehållande koffein och sedan sportdryck på det. Det kändes fortsatt riktigt bra och det var ingen större dropp i effekten. Nu började dock problemet bli att mastercyklisterna, både dam och herr, var ute på banan också, och jag började komma ikapp dem på stigarna sista kilometerna innan varvning. Oftast gick det rätt bra och smidigt att komma förbi, medan andra gånger blev de arga och ville inte släppa förbi en. Nåja, det spelade ingen större roll.

Vid sista varvning frågade jag mamma hur långt efter jag var, och jag var runt 4-5 minuter bakom Oliver. Det var ändå rätt bra tycker jag. Omkörningarna av mastercyklisterna skedde tätare och tätare, och när de var fler i klunga var det svårt att kunna komma förbi. Sjukt nog kom jag bara ikapp dem på smala stigar, aldrig på öppna gräspartierna. Bortsett från detta tycker jag ändå att jag fortfarande hade bra skjuts i benen på sista varvet. Självklart började jag bli trött och det gick något långsammare än tidigare, men höll ändå ihop det bra. Kom i mål som 45:a, 20:21min efter segraren, ca 16 minuter om man räknar bort kedjebrottet i början. Det är jag nöjd med, en väl genomfört prestation och tävling! Är extra nöjd över att kunna vända uppgivenheten och ilskan till att kunna jaga och ändå göra en bra prestation.

Resultat hittar ni här:

Strava: 

Race Rapport: Engelbrektsturen - 2:a!

 Halloj!

Från vänster: Micke Tjulander, Erik Åkesson, Matthias Wengelin, Hugo Porath & Noel Olsson. 
Foto: Cykelkanalen.se

Jag är väldigt nöjd! En andraplats på Engelbrektsturen bakom Matthias Wengelin är jag väldigt nöjd med.

Jag har inte direkt haft Långloppscupen som högsta fokus i år, när jag vill träna för att vara så bra jag kan vid de tre tillfällena (fyra tävlingarna) i världscupen, samt VM som. Två världscuper har redan körts, och endast en kvar och VM i USA i slutet på september. 

Men Engelbrektsturen. Det är cupens kortaste lopp, både distansmässigt och tidsmässigt, med en hög snitthastighet över 30km/h.

Jag kom tillsammans med Casper Johansson i god tid till Norberg, där det var blåsigt och kylslaget. Det skulle inte vara några förändringar på banan sedan tidigare år, så jag hade i stort sett hela banan klar för mig i huvudet inför start. Värmer upp en sväng med Richard Larsén innan det är dags att dra sig bort mot starten i centrala Norberg. 

Damerna startade 30 minuter innan oss herrar, och vi släpptes in i fållorna direkt efter deras start, vilket är lite dumt då man gärna vill värma upp lite närmare inpå start än så. Det borde räcka med 10-15 minuter innan.

Nåväl, starten gick och det gick ganska hårt första par hundra meterna, innan vi vek in på gräs/grusstigen som tog oss bort till banvallen. Jag låg med rätt bra runt 10-12 man och det gick väldigt lugnt bort på banvallen första par kilometerna. Sedan började folk vilja ta sig fram lite till, när vi närmade oss Klackberg och det började bli lite kritiskt att vara långt fram. Även jag avancerade en aning och tog mig fram runt 6-7 plats när vi körde 180° kurvan och sedan vek upp i första backen. Även här gick det lugnare än vanligt. Vanligtvis börjar det köras på riktigt hårt från botten de ca 90 sekunderna det tar upp, sedan får man återhämta sig utför dryga minuter innan nästa backe på runt 2-2,5 minut tar vid. Men nu gick det relativt lugnt första halvan. Jag hade bestämt mig för att hålla mig så nära Wengelin som möjligt, så när han började sätta fart och ta sig framåt i blåbärsriset till höger om stigen följde jag med honom i hans fartökning. Han ville nog bara vara första utför för han körde på rätt hårt.

Foto: Cykelkanalen.se

Han fortsatte köra en bit in i nästa backe. Jag kände mig oförskämt fräsch fortfarande, och lät Micke Tjulander och Anton Olars gå in framför mig bakom Wengan. Jag kände mig trygg där jag låg, och hädanefter gick det avvaktande igen. Det var en stor grupp tillsammans, jag vet inte ens hur många vi var. Men jag såg till att hela tiden hålla mig bland de fyra första och nära Wengelin. Nästföljande drygt 6-7 kilometerna på grusväg var nästan uttråkande långsamt. Ingen drog hårt och jag låg runt 150 i puls. Det mest stimulerande som hände var att åka och kolla på Olars bakdäck som sakta men säkert förlorade mer och mer luft i en pyspunka. 

Foto: Cykelkanalen.se

Det gick lugnt egentligen hela vägen från Kolningsberg till Stora Malmkärra, där vi gick från en lite mindre grusväg till en större. Där började det tryckas på ordentligt bakifrån och det märktes hur många vi egentligen var i klungan. Det var dock motvind och jag hade bra koll på när den kritiska högersvängen, direkt in vänster på stig skulle komma. Det börjades hetsas ordentligt, jag sa till Oliver i teamet att det kommer en högersväng in på stig snart, innan jag gick ut långt till vänster och tog mig förbi och svepte om på yttern in på stigen och in på Wengans hjul. Han passade på att trycka på på stigen för att eventuellt bli av med någon, vilket vi kanske blev. När första delen av stigen var slut, tog jag en sip sportdryck och Viktor Lindqvist gick om och lade sig framför mig. Vet inte om det var taktiskt eller inte, för när vi kom ut på nästa grusväg släppte han iväg Wengan lite, och jag fick gå om och ikapp när vi närmade oss Väster Djupkärra efter drygt 14-15 kilometer. 

Någon minut senare smyger Viktor iväg lite, Wengan låter honom gå och jag ligger kvar bakom honom. Olars frågar om vi ska släppa iväg honom, jag svarar att jag tänker åtminstone inte köra ikapp. Ingen annan heller tydligen. Men sedan fick Olars nog och täppte luckan fram till Viktor med sin pyspunka. Viktor hämtas in och strax därefter höjer Isak Fjordell Nordin farten och får en lucka som ingen ville täppa. Vi låg ett tjugotal meter bakom honom avvaktande, ingen ville köra hårt.

Vi närmar oss Halvarspenning och vätskedepån där efter drygt 18-19 kilometer. Vi var fortfarande en ordentligt stor grupp, fick inte riktigt grepp om hur många men skulle gissa på över 40 iallafall. Efter ett par hundra meter till hör jag bakom mig att någon går på hjul och sedan massa sladd-ljud och bromsar. Någon hade gått på hjul och ner i backen och fått med sig hela gruppen. Vad jag hört var det kanske 5-6 stycken som lade sig, resterande blev ”bara” hindrade av kraschen. Vet inte riktigt hur många vi var som klarade oss framför, men kanske 14-15 stycken skulle jag tro. Tror dock att vissa som blev hindrade av kraschen kunde ansluta igen. 

Vi började närma oss nästa ”kritiska” del av banan, när vi ska svänga av en mindre skogsväg med två spår, till den s.k. trollstigen. Där brukar det kunna gå fort och eventuellt spricka av något och det är kritiskt vem man ligger bakom. På skogsvägen låg jag direkt bakom Jeppe Dahlström och jag ville ta mig förbi honom innan stigen. Kunde komma förbi och klev in på stigen som femte åkare, i rygg på Hugo Porath. Wengan i front körde på hårt och det märktes. Hugo körde lite stressat och det märktes. Jag sa lite uppmuntrande ord till honom att hålla rullen och vi kom ut från stigen tillsammans, vilket var bra. Lite avspucket bakom där det blivit luckor.

När vi kom till Fragg efter 22 kilometer tog jag en ny flaska sportdryck och en strumpa med is att lägga i nacken. Kunde återhämta mig något och när vi kom bort mot skidspåren/stigen strax före ”Saxbacken” var jag taggad. Visste att en så kort, brant och hård backe på dryga minuten kunde få mig att slita onödigt hårt på efterföljande sprängstensparti. Jag var taggad att köra på uppför Saxbacken och klarade av att gå med utan större problem. På toppen stod Anna Pettersson och hejade och släppte förbi oss åkare som börjat komma ifatt lite damåkare. 

Sprängstensvägarna är aldrig roliga och otroligt mycket jobbiga och krävande än man kan tro. Vågar nästa påstå att det är det jobbigaste partiet på hela banan. Förra året körde Jakob Söderqvist så hårt där så jag trodde jag skulle stryka med. Satan så sprängd jag blev på sprängstenarna då. I år körde Wengan och Micke Tjulander hårt, men inte lika hårt som Jakob gjorde. Kunde gå med och nu var vi betydlig färre i tätgruppen, endast Wengelin, jag, Viktor Lindqvist, Micke Tjulander, Hugo Porath och Noel Olsson. Wengan körde hårt på stigarna/skoterspåren utför tillbaka mot Klackberg och vi började passera fler och fler damer. Tycker överlag det gick smidigt att köra förbi här, till skillnad från på Mörksuggejakten. 

I Klackberg efter drygt halva loppet. Foto: Cykelkanalen.se

Vi kom till depån i Klackberg och såg att vi hade runt 45-50 sekunder bak till nästa grupp. Strax efter Klackberg tog jag ett par flaskor med isvatten och hällde över mig för att försöka hålla nere kärntemperaturen något. Tog täten in på nästa stig och var inte riktigt beredd på att överfarten över asfaltsvägen inte var första stigen över, utan att man svängde över 3-4 meter senare. Jag svängde rakt in i bandet och var tvungen att trassla mig loss. Förlorade inget på det förutom positioner, men det var skit samma. 

Nu väntade Engelbrektsturens kanske lättaste, tuffaste kommande 8 kilometer, med först ”Dansarbacken”, som är en grusbacke på strax över 4 minuter. Dock skulle man väl snarare kalla det för slakmota än backe, då det endast är runt 50 höjdmeter som man tar på de drygt 1500 meterna. Men det brukar kunna gå ordentligt hårt uppför där, men nu var det ingen som ville ta tag i taktpinnen och grilla övriga. Sedan kommer utförsbacke, följt av platt grusväg bort mot Håsjön och Håberget. Uppför Håberget är det backpris och där brukar avgörande attacker sättas in, som minst sållar fältet. Jag var inställd på hårdkörning av Wengelin och Viktor som båda kör för Länna Sport, eller Micke som kanske hade sin sista, bästa chans uppför innan lite mer stig-baserad cykling väntade. 

In mot Håberg låg Hugo Porath och Viktor Lindqvist sida vid sida, bakom dem var Sundet-duon Micke och Noel följt av mig och Wengan. Såg att Wengan började skaka lår strax innan backen och det tog jag som ett tecken att inga watt skulle sparas upp här. Dock skulle han behöva passera alla ute i lösgruset för att ta sig fram, och det gjorde han inte. Inte inledningsvis. Men när försa ”branten” var avklarad körde han. Jag var lite instängd, samtidigt som jag var trött. Viktor gjorde ingenting åt det, inte heller Hugo. Micke reagerade när Wengan redan kommit iväg och gick förbi och började köra, tillsammans med Noel. Jag hakade på dem men Wengan hade redan fått 5-6 sekunder. 

Jag gjorde allt och gick om för att försöka minimera skadan fram och jag tycker helt ärligt att jag lyckades riktigt bra med det. Luckan fram växte inte och det sprack av en aning bakom mig. Låg på samma avstånd mot Wengan upp över spurtpriset men därefter hade han en växel till medan jag var toksprängd. De andra kom in på mitt hjul utför och här hade Wengan en betydligt högre fart. Var riktigt nära att köra av vägen i en svepande vänstersväng som jag trodde var betydligt mindre skarp än den var. Förlorade fart och momentum. Vinkade fram Micke och la mig bakom ett tag. Men sedan tog jag mig fram igen, lagom till vi skulle svänga in på nästa stig. Chanserna att köra ikapp Wengan var nog borta, men jag kanske kunde skaka av mig någon sista 20 kilometerna. Körde på på stigen och kom ut med Hugo på hjul, med 5-6 sekunder bak till Micke, Noel och Viktor. Jag och Hugo började köra men märkte att de var påväg ikapp igen. Slog av lite på tempot när de anslöt. 

Foto: Cykelkanalen.se

Därefter började Micke köra som en galning på stigarna bort mot Nordansjö. Började känna lite krampkänningar komma smygande i vänster vad, samt i höger insida lår. Men jag låg klistrad på hans hjul med Hugo bakom. Märkte att Noel, och främst Viktor hade det kämpigt på stigarna när det gick hårt, vilket var bra. Vi kom till langningen vid Nordansjö och jag tog sportdryck och isvatten. Jag körde på allt jag kunde på stigen längs med ”kanalen”, men farten var tydligen inte tillräckligt hög för Micke dundrade förbi och höjde tempot. Vi började köra om fler och fler damer, men såg inte längre Wengan framför oss. I denna farthöjning började jag dessutom få en ordentlig håll, sån håll som smärtar något otroligt. Kunde knappt tänka på annat än att ta djupa andetag. Kunde inte köra hårt på grusvägarna utan ”myglade” lite, i väntan att det skulle släppa något. Efter ett tag släppte det, men då kom vi till sista stigbacken upp mot Konstkanalen. Där tog jag ett bättre spår än Micke, kom förbi och körde mitt tempo. Det klarade han inte av, så han körde förbi igen och höjde tempot. Nu hade min håll avtagit något, men vänster vad, höger insida och vänster baksida var illa ute när det kom till kramp. Insidan krampade redan, men övriga balanserade på en väldigt tunn tråd. 

Vi hade lyckats bli av med Viktor och Noel dinglade runt 15-20 meter bakom. När vi kom in på elljusspåren runt Nordansjö igen var krampen ett faktum. Kunde dock trampa bort det mesta av den. Vid tidspasseringen vid Nordansjö hade vi tappat hela 1:45 minut på Wengan, men nu var det bara knappt 10 minuter kvar, och majoriteten av det på banvallen tillbaka mot Norberg. Jag kunde knappt hålla över 300w i mina förningar för att försöka motverka krampen. Micke drog betydligt hårdast av oss. Jag började tänka på avslutningen. I en spurt tar nog Hugo mig 9/10 gånger, men Micke borde jag kunna slå, trots kramp. Var nästan inställd på en tredjeplats som bäst, men med stora möjligheter att bli fyra. Hugo och Micke kändes så grymt starka. 

Sista kilometern innan mål går vi in på stigen genom gruvparken. Sista 500 meterna kom vi ut på asfalten och skulle ta oss runt kyrkan. Micke låg först, jag bakom och Hugo bakom mig. Vi vek ner 90° höger längs kyrkan. Hugo drog igång tidigt till vänstern, och ville ta innern. Han tog sig förbi mig, och jag förflyttades automatiskt ut mot yttern. Micke såg Hugo och stängde honom lite, samtidigt som jag märkte att jag kunde svepa dem båda på yttern och ha en betydligt högre utgångsfart. Vi var fortfarande bara halvvägs runt kyrkan men det fick bära eller brista. Jag fortsatte spurta. Nästa vänstersväng. Sneglade bak, såg Hugo några meter bakom. Tog sista svängen in på upploppet och fortsatte spurta. Kollade bak igen och såg att han inte närmade sig, och jag rullade över mållinjen som 2:a och som segrare av en spurt, sjukt nog. Lite tur måste man ha i livet. 

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

En andraplats är ett nytt personbästa för min del och det är jag riktigt nöjd över! Är även nöjd över spurten, att jag agerade på instinkt och det funkade. Wengan hade distanserat oss med över 2 minuter sista 20 kilometerna, så det skulle mycket till att rå på honom även om jag hade klarat av att gå med uppför Håberget. 

Från vänster: Micke Tjulander, Erik Åkesson, Matthias Wengelin, Hugo Porath & Noel Olsson. 
Foto: Cykelkanalen.se

Resultat: Från Engelbrektsturen

Strava: