Bockstensturen/XCM-SM 2023

 Hej!

Här kommer sista tävlingsrapporten från årets Långloppscup. Tiden har gått otroligt fort och det känns som om det var nyss vi sparkade igång med Billingeracet i Skövde. 

Bockstensturen i Varberg stod på agendan och det har länge varit mitt absoluta favoritlopp i cupen. Långt, hårt och grymt fin terräng. Tiden och sträckan blir betydligt mer avgörande än övriga lopp vilket gör att hela tävlingen är mer öppen. I år arrangerades även XCM-SM i samband med Bockstensturen vilket lockade ett väldigt starkt startfält. I år var dock banan helt ny, med start och mål ute vid Åkulla Resort, mer stigar, mer backar och en dryg mil kortare (90km). Det lät väldigt lovande, trots att det var synd att missa arrangemanget runt Varbergs fästning. 

Som jag skrev i förra inlägget har jag ju haft en väldigt strulig period efter VM och inför SM. Kunde bekräfta för mig själv i torsdags, två dagar innan start, att mitt skadade knä var tillräckligt bra att trampa med för att kunna tävla. 

Vi i teamet åkte ned från Falun till Varberg på fredagen, dagen innan tävling. Vi kom ned vid 15-tiden och passade på att rulla den sista av tre loopar. Första loopen var 60km, sedan en 15km och till sist en till 15km loop. Vi åkte bort och tog sista kilometerna av andra loopen och hela sista. Banan gick bitvis på stigar och vägar jag kände igen sedan tidigare år, men mycket var som sagt nytt och spännande. 

Bansträckningen

Tävlingen:

Lördag kl. 11:00 startade vi. Vi bodde precis vid tävlingsområdet så vi kunde ta det väldigt lugnt innan loppet. Jag testade att ladda upp med bikarbonat, då inledningen på tävlingen var väldigt hård. Jag chansade att det skulle gå bra, men har inte kört med det på långlopp tidigare. Under uppvärmningen kändes det bra, bortsett från att såret på knät stramade inledningsvis. Det var lugnt att trampa och höll igång, men så fort jag frihjulade eller stod still och sedan började trampa igen blev det stelt och stramt. 

Banprofilen

Starten gick och det var masterstart första kilometern runt ett motionsspår. Vi kom tillbaka till Åkulla efter någon minut och där släppte bilen oss och det var fri fart ut på asfalten. Jag var ganska defensiv inledningsvis på asfalten och sjönk ned något. Höll mig nära David. Sedan svängde vi av asfaltsvägen, 90-grader vänster in på en grusväg som bar utför väldigt fort. Kunde plocka placeringar utan ansträngning på grusvägen in mot första backen och kom in i backen i en bra position. Hemmasonen André Eriksson satte upp farten stenhårt från botten av backen. Jag hade bra ben och och kunde gå med bra in på första stigen. Hade flyt upp och kunde fortsätta in i andra delen av backen. När vi närmade oss toppen såg jag att det sprack av lite bakom mig, David hade en liten lucka fram till oss sedan var det lite större gap. David kom ikapp och jag frågade hur det var, han var lite seg sa han.

Foto: Cykelkanalen.se

Fler kom ikapp bakifrån och efter en dryg mil lugnade det ned sig en aning ut på en grusväg. Passade på att ta en gel. Förstagruppen var fortsatt väldigt stor så såg till att hålla mig långt framme. Det var svårt, för det ville alla. In på nästa stig blev det lite luckor. Det var väldigt halt och lerigt med djupa hål som folk fastnade i. Wengan, Axel och André kom iväg ett tag men hämtades in och farten sänktes igen så folk bakifrån kom ikapp. Efter drygt 18 kilometer var första langning. Jag hade inte hunnit dricka supermycket då farten varit hög, men bytte ändå flaska till en som var ren. Passade på att ta vatten och dricka också för att sedan slänga flaskan. 

Foto: Happyride.se

Det var återigen ett par luckor framför som fick jagas in på stigarna kring Nackhestugan. Vi kom ikapp igen och på en grusväg därefter sänktes farten återigen. En stor grupp kom ikapp så vi var nog närmare 18-20 stycken. Tyckte det var märkligt att så många satt med efter en sån hårdkörning första dryga timmen. Jag själv hade flugit av och kommit tillbaka minst tre gånger redan.

Vi kom till en backe "Väggen", där sattes farten upp rejält. Det började åter spricka av lite, speciellt på efterföljande stig. Jag klamrade mig fast runt 10-12 plats och kunde gå med. Vi kom snart in på stigar jag kände igen som varit med tidigare år. Nu sprack det av för gott för många. På en stig efter drygt 34 kilometer råkade täten
med André, Wengelin, Axel och Edvin köra fel. Vi ropade på dem och de insåg sitt misstag och vände upp igen. Samtidigt satte Larsén in en attack och gick iväg själv. André och co kom snart in på banan igen och ikapp oss. 

Snart började även vi andra bli trötta, farten hade nästan konstant varit hög i 90 minuter. Leo Lounela släppte en lucka fram på en stig som David täppte. Jag, Edvin Elofsson, Emil Lindgren och Johan Norén låg kvar lite för länge och luckan framåt blev större. Vi kom ut på åkrar vid Korndals Gård och såg langning längre fram. Tog en ny flaska sportdryck, hade gjort slut på den förra, samt vatten att dricka och hälla över mig. Det var varmt ute. Norén och Emil satte upp ett hårt tempo och jag låg med på Emils hjul. In på rätt tekniska stigar kom vi ikapp ett par till som släppt. Därefter satte Norén in en växel till och Emil orkade inte gå med ut längs åkerskanterna. Jag var på Emils hjul och var trött. Vi lyckades dock täppa luckan fram till täten igen någon kilometer senare men det hade kostat på. 

Nu tror jag tätklungan bestod av Wengelin, Axel, André, Larsén, Norén, Emil, David, Edvin Lindh, Edvin Elofsson, Anton Olars, jag, Isak Nordin. Nu attackerades det vilt uppför en backe och mina ben sa stopp. Vi hade kört 47 kilometer och jag tvingades släppa täten för gott. 

Foto: Cykelkanalen.se

Jag var uppgiven och det kändes som om jag inte orkade trycka på alls. Funderade på om det var smällen jag fick ta för att jag tog bikarbonat för känslan var helt annorlunda än vanligt. Det var inte så att jag släppte gruppen för att watten var för hög eller att jag slarvat med energiintaget, det bara gick inte att ta i. Fick åka ensam men såg att det sprack upp i mindre grupper framför mig. Jag åkte dock runt med inställningen och känslan att vara jagad. Kollade hela tiden bak och var orolig för folk bakifrån. Annars brukar jag kunna vara hungrig framåt.

De sista dryga 7-8 kilometerna på första 60-km loopen var helt hopplösa. Det var noll kraft, noll fart och svajig inställning. Var helt hundra på att folk skulle komma bakifrån och att tiden framåt skulle försvinna. Kom tillbaka till Åkulla efter 60 kilometer och fick ny sportdryck och vatten. Strax därefter fick jag beskedet att David var ensam framför mig, drygt 30 sekunder. Ett par kilometer senare fick jag syn på honom och kom ikapp. Nu hade min sinnesinställning ändrats en aning från att vara uppgiven och känna mig jagad, till att jaga. Uppmuntrade David att köra med mig, lägga sig på hjul och tänka på totalen snarare än ett resultat på SM. Han orkade dock inte utan släppte någon kilometer senare. 

Ganska snart fick jag även syn på fler ryggar framför mig, när man körde någon kilometer raksträcka på en gammal banvall. Jaktinstinkten tändes igen och trots att jag var tvungen att växla ned ett par växlar för mycket när det bar uppför, hade jag rätt bra flyt på platten och på stigar. Ganska snart såg jag en svartvit klädd Allebikeåkare. Misstänkte först att det var antingen Larsén eller Elofsson, men ju närmare jag kom såg jag på stilen att det var Emil som hade tröttnat. Jag kom ikapp honom ett par kilometer senare och han släppte förbi mig direkt. 

Vid andra "varvning" ute i Åkulla med 75 kilometer kördalåg jag fortsatt ensam. Nu visste jag dock hur sista loopen såg ut jag ingen framför mig och ingen bakom mig. Kände mig peppad på att göra ett bra avslut av tävlingen och förhoppningsvis komma ikapp någon mer trött kille framför mig. Kilometerna tickade långsamt ner och jag närmade mig snabbt banans sista, långa backe. Kände till den väl då den varit med i Bockstensturen alla år jag kört loppet. Inledningsvis på asfalt innan man viker höger in på en grusväg och backen börjar branta till ordentligt. Upplevde att Emil skulle komma flåsandes i nacken i backen och tyckte titt som tätt att jag hörde hans skrikande bromsar, däck mot gruset och växlar som klickade. Tittade bak och såg ingen. Hade inbillat mig. Sa till mig själv att fokusera på mig själv, att ta mig upp så snabbt som möjligt men med kraft kvar att ta mig i mål. Efter någon minut flackar backen ut och man kan dunka i ett par växlar. Över krönet där kikade jag snabbt bakåt. Då såg jag en blåsvart klädd Micke Tjulander komma stormande. Helvete tänkte jag. Jag dunkade i ett par växlar till och ställde mig upp när det flackat av. På något vänster kändes det bra och kraften var tillbaka. 

Jag fortsatte att trycka på utför backen igen och in i skogen på efterföljande stigparti. Återhämtade mig ut på nästa grusväg som var en kort, brant backe innan det bar utför igen. Kände igen mig från tidigare år även här och jag visste vad som väntade. Grusväg utför, stigparti, skarp högersväng, en grusbacke till, lite stig och sedan en sista seg backe som det nu var sprängsten på. Kom ifatt och körde om ett par motionärer som körde kortare sträckan. 

Den sista stigen nerför innan banvallen tillbaka mot Åkulla var grymt kul! Mindre rolig var just banvallen. En banvall i motvind och en snittlutning på 1% är inget man vill cykla på när Micke Tjulander jagar bakom.... Två kilometer kvar visade skyltarna och jag vek vänster in på sista stigpartiet. Körde hårt men kunde slappna av med kilometern kvar. Då var det bara någon form av XCO-bana med sprängsten kvar innan sista 500 meterna på skidspår in till mål. Rullade imål som 10:e man totalt, 9:a i elit och 8:a på SM. Hur kommer det sig? Dels hade jag Edvin Elofsson, vinnaren i H-junior 30 sekunder framför, men även Edvin Lindh, som missat att anmäla sig i tid för SM men fick ställa upp i Bockstensturen, därför räknas tyvärr inte hans resultat till SM.

Med denna placering i sista deltävlingen av Långloppscupen kunde jag behålla min 2:a plats i totalen vilket jag är otroligt nöjd med! Det visar en hög nivå under hela säsongen. Det var dock otroligt tight i totalen för oss bakom Wengan som vann överlägset. 

Jag är även nöjd att bli 8:a på SM trots det strul jag egentligen haft senaste månaden med infektion i magtarm-kanalen sedan krasch med knäproblem.

Pallen i totala Långloppscupen.

Nu återstår endast SWE-CUP i Hallby om två helger, sedan är säsongen så gott som över!

Strava:

Inför Bockstensturen

 Hej!

Bara ett par dagar kvar till årets sista deltävling i Långloppscupen, tillika XCM-SM nere i Varberg, Bockstensturen. De har i år lagt om banan helt, kortat ned från 98 till 90 kilometer, lagt på mer stig och ett par hundra höjdmeter till. Det låter riktigt lovande!

I år startar vi och går i mål ute i Åkulla, och inte inne vid Varbergs fästning. Jag tror det kan bli bra. 

Efter att ha haft en väldigt bra säsong med en genomgående hög nivå var mina förhoppningar och förväntningar höga på detta lopp. Ett hårt och långt lopp med mycket stig passar min karaktär som handen i handsken med chans att vinna.

Efter VM i Skottland i början av augusti, som jag är otroligt nöjd med, kom jag hem dragandes med en bakterieinfektion i magtarm-kanalen. Allt jag åt första dagarna rann rakt igenom mig, och när på onsdagen mellan VM och Cykelvasan cyklade igenom Vasan kände jag mig otroligt trött och orkeslös, speciellt efter ett par timmar. Kom till Mora och på natten till torsdagen hade jag feber och frossa. Var uppe på toaletten flera gånger och växelvis frös och svettades. 

Jag fick kasta in handduken för Cykelvasasprinten under fredagen tyvärr. Istället åkte jag in till Mora Lasarett där de tog blodprover, blodtryck, avföringsprov, kissprov, scannade kissblåsan och gav mig vätskedropp. De konstaterade feber, infektion i magtarm-kanalen samt dehydrerad. Var kvar ett par timmar innan jag kunde åka hem. Fick uppmaningen att endast inta flytande föda ett par dagar framöver. Missade dessvärre även Cykelvasan och fick se på festen live på SVT istället.

På tisdagen 15/8 kände jag mig tillräckligt återhämtad för att dra igång träningen igen. Hade kunnat äta ett par dagar då och mådde betydligt bättre. Jag satte direkt igång med värmeträning för att ta nacksving och försöka boosta upp formen igen. Var dock återhållsam inledningsvis då jag varit lite dehydrerad. Kändes dock ganska bra ganska snabbt så jag ökade på värmebelastningen och träningsbelastningen.

I söndags 27/8 körde jag SWE-CUP i Sigtuna. Hade överlag en bra känsla med bra fart och kunde lite överraskande ta hem andraplatsen efter Axel Lindh. Min första pallplats i SWE-CUP XCO vilket var väldigt kul. Något mindre roligt var dock att jag under varv 3/6 la mig på backen, i låg fart. Tog emot mig med handen och knät men var snabbt uppe. Inledningsvis gjorde det riktigt ont i knät och såg, trots leran, att det blödde. Jag kunde dock fortsätta andra halvan av racet och göra det bra. Efter målgång gjorde tävlingsläkaren rent ordentligt med natriumklorid och limmade sedan ihop jacket, som var rätt djupt. Plåstrades om men inte så mycket mer med det. Körde hem, men väl hemma skrev jag med en kompis som är läkare. Han tyckte att jag skulle åka in till akuten för att få det sytt. 

Åkte in till akuten vid 23 på söndagkvällen och blev mottagen väldigt bra. Sjuksköterskan sa att det var fint limmat och att det var lång kö, så skulle bli kvar hela natten. Han föreslog att jag skulle hem och sedan ringa VC på morgonen. 

I måndags kunde jag gå, men inte mycket mer med det. Cykla gick absolut inte, gjorde på tok för ont i knät och ville inte att limmet i såret skulle släppa. Samma sak på tisdagen. Jacket är dessvärre precis över patellasenan så det är väldigt svårt att böja på benet. Men jag kunde ju inte vara hemma och rulla tummarna, så jag gick ner till velodromen och ställde mig och körde lite intervaller i stakmaskin istället. Bastade även. Onsdagen var det aningen bättre och jag gick ner till velodromen igen för att testa om jag ens kunde trampa runt benet inne på trainern. Det var på håret att jag kunde trampa ordentligt och det tog nog 10-15 minuter på bara 50w innan det var relativt bekvämt. Kunde öka belastningen en aning till runt 120w och hoppet för att kunna starta nere i Varberg på lördag steg, från att tro att det skulle vara helt omöjligt ett dygn tidigare. 

Idag, torsdag, har det cyklats lite till. Det är fortfarande inte helt lätt med att trampa normalt och det stramar runt såret. Men jag ska ner till Varberg och starta och göra mitt allra bästa, trots senaste månadens återkommande käftsmällar. Mitt mål för helgen är att behålla min pallplats i totala långloppscupen. Ett eventuellt resultat på SM får bli en bonus.

2023-08-29

Poddlista - Sport Science

 Hej!

I januari publicerade jag ett inlägg om en poddlista på Spotify där jag samlar många bra och intressanta Podcasts inom området Sport Science. Spellistan blev snabbt väldigt uppskattad och flertalet började prenumerera på den. Jag vill bara säga att jag uppdaterar spellistan kontinuerligt och om du är intresserad av Sport Science rekommenderar jag verkligen att följa den på Spotify.

I spellistan adderar jag informativa poddavsnitt med samma röda tråd - Sport Science. Vissa avsnitt är ren forskning medan andra är intressanta diskussionsavsnitt.

Podcasts som återkommande tar plats i listan är:

- The Real Science of Sport Podcasts med Ross Tucker och Mike Finch

- Magness and Marcus On Coaching med Steve Magness och John Marcus

- Science of Getting Faster Podcast med TrainerRoad

- TrainingPeaks CoachCast med TrainingPeaks/Dirk Friel

- Fast Talk med Fast Talk Labs

_______________________________________

För den ännu mer nördiga inom träningslära har jag ytterligare en spellista som jag kallar "Sport Science Preview". Där adderar jag podcast-avsnitt som jag kanske lyssnat på sporadiskt, alternativt sådana jag inte lyssnat på ännu men som enligt rubriken och/eller avsnittsbeskrivningen har potential att hamna i "Sport Science"-listan. även denna lista är öppen på Spotify och går att hitta HÄR:

Har ni tips eller ideér på poddavsnitt (eller Podcasts) ni anser hör hemma i någon av spellistorna får ni gärna länka till avsnittet i kommentarerna nedan, så ska jag lyssna på dem!

Tävlingsrapport från VM!

 Hej!

VM alltså, vilken grej!

I söndags, 6 augusti gick XCM-VM av stapeln i Glentress Forest i Skottland. Jag, mamma och pappa åkte dit torsdagen innan och mötte upp förbundskapten Petter och även Richard Larsén och Terese Andersson med familj som vi bodde tillsammans med en dryg halvtimme ifrån tävlingsplatsen. 

Tävlingsbanan mätte 96 kilometer och skulle innehålla drygt 3200 höjdmeter fördelat på sex längre backar och några lite kortare.

Banprofilen

Bansträckningen.

Under fredagen åkte vi bort till målområdet i Glentress för att köra igenom den sista dryga 22 kilometer långa loopen (som ni ser uppe i vänstra hörnet).

Den var otroligt fin och stenhård med i princip bara stigar. Naturen påminde lite om Nove Mesto i Tjeckien, med byggda flowleder lite överallt. Men de flowlederna fick inte vi köra på, utan vi körde lite mer brutal terräng. Jag blev nästan euforisk över hur rolig banan var men var tvungen att påminna mig om att vi redan kommer ha kört 80 kilometer och över 2500 höjdmeter när man kommer hit under tävlingsdagen. Det var skönt att ha avslutningen rekad och klar.

Starten.

Lördagen åkte jag ensam till starten för att köra igenom första 25 kilometerna. Det var en lång startbacke men väl uppe var det otroligt fint. Bra vyer, fina stigar igenom massa fårhagar hela vägen bort till punkten längst bort på banan. Där var det grymma utförslöpor i skogarna utför. Lite varierande upp och ner bort till kilometer 25 där första langningen skulle vara. Bestämde mig för att fortsätta 25 kilometer till till langning två. Det började regna ett tag men det påverkade inte den redan leriga banan. Efter 50 kilometer var det langning 2 och där blev jag upphämtad.

Tävlingen:

Starten skulle gå kl 09:00 lokal tid, kl. 10:00 svensk tid. 108 startande i herrklassen som startade en halvtimme innan damerna. Starten gick på en oklippt gräsmatta lätt uppför i ett par hundra meter innan vi vek av ut på asfalt en bit. Kom iväg rätt bra i starten från mitt startnummer 55. Det var asfalt en kilometer ungefär innan vi vek av in på en grusväg som var fylld av vatten och lera. Fältet drogs ut lite men ett par kilometer senare packades det ihop lite igen, när vi gick in på den första stigen och där första backen började. Höll mig lugn
och följde min strategi att inte gå för hårt i backen. Det kändes dock bra och kunde gå med i gruppen jag låg med och det splittrades upp mer och mer här. Backen var drygt 3 kilometer lång och ungefär 300 höjdmeter så en snittlutning på runt 10% men med vissa partier över 20%. Fick ett bra flyt uppför och nära toppen kommer min schweiziske vän Loic Blanc ikapp och ökar farten lite. Jag går med när det börjar gå utför ner mot alla fårhagar. Vi kommer ikapp ett par fransmän som vi slår följe med ett tag. När vi ska vika av ner mot skogen går jag fram i tät och ökade farten utför och fick lucka till fransmännen och Loic och kom ikapp och körde om ett par åkare till innan jag kom ifatt britten James Swadling. Swadling hade bra fart och vi samarbetade bra ner mot första langning efter 25 kilometer. Där nere på de platta, lättåkta partierna kom vi ikapp en liten colombian som hakade på oss. 

Startbacken i höjd och procent.

Vid langning 1 fick jag en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av pappa att dricka och att hälla på bakväxlarna för att ta bort lera. Snart skulle vi komma fram till den andra av sex långa klättringar. Där var jag 100 % säker på att den 55 kilo lätta colombianen skulle köra ifrån både mig och britten James, som är 20 kilo tyngre. Inledningsvis var backen grusväg och inte jättebrant, så där höll vi ihop alla tre. Sedan vek vi in på stig och det brantade till lite. Därfick colombianen en lucka inledningsvis som vi sedan höll stadigt. När vi hade några minuters klättring kvar passerade jag James och körde ikapp colombianen. På toppen av backen såg jag att klungan bakom inte var mer än 20-25 sek bakom. Där var det 5-6 personer till. Jag fortsatte köra tillsammans med colombianen någon kilometer innan vi vek av ner på en teknisk stig, där fick jag en stor lucka till honom. Höll undan i 10-12 minuter men i botten på backe tre närmade de sig och jag slog av lite för att få hjälp med dragjobbet. Nu var vi en grupp med mig, två britter (James Swadling & Grant Ferguson), colombianen (Sebastian Canaveral), en fransman (Quentin Gardet), en holländare (Wim de Bruin) samt schweizaren (Loic Blanc). Det var mest Wim som höll ett hårt tempo uppför backen och jag kände mig oerhört stark och kunde gå med lätt. Det var skönt att ha kört denna del dagen innan så jag visste vad som skulle komma. På toppen av backen var det lite böljande grusvägar. Ganska snart blev det positionskrig uppför en grusväg för att ha en bra position in på en av Enduro World Series gamla utförslöpor. Wim de Bruin tog täten utför med mig på hjul. Han är en riktigt duktig utförscyklist och jag hade bra flyt bakom honom och vi fick ett tiotal sekunder på den utförslöpan.

Snart kom vi in till Walkerbum och langning 2 efter dryga 50 kilometer och mer än halva loppet. Där stod Petter med en ny flaska sportdryck. Nu kom vi till den del av banan jag inte hade rekat, men jag hade koll på att det skulle vara en av banans absolut längsta klättringar följt av en brutalt brant utförskörning som man tidigare också använt på Enduro World Series. Loic fick stanna vid langningen/tekniska zonen för att byta punktering medan vi andra fortsatte igenom samhället och påbörjade klättringen. Först satte colombianen upp ett hårt tempo men orkade inte så länge utan Wim de Bruin satte upp ett hårt tempo. Vi körde om en annan holländare som stod vid sidan av med punktering. Jag låg klistrad på Wims hjul. Kollade bakåt och såg lite förvånat att både britterna hade det svårt att gå med. Det höjde min moral. Kollade ned på cykeldatorn och såg att jag låg. runt 370-380w på hans hjul och det kändes hyfsat lätt. Fransmannen släpade också lite, tillsammans med colombianen men än då länge hängde de båda med. 

När vi närmade oss toppen av berget övergick det från grusväg till stig fick vi syn på en cyklist framför oss. Vi närmade oss och i en kortare utförslöpa innan sista biten upp kom vi ikapp. Han slog också följe resten av vägen upp, men Wim och jag ville förbi innan utförslöpan. Vid det här tillfället hade fransmannen Gardet och colombianen släppt ett tiotal sekunder. Det kändes bra att vara på andra hjul utför här, då jag inte kört denna del. 

Utförsåkningen började riktigt bra uppe på den kala delen av berget. När vi passerade oss trädgränsen blev det helt plötsligt en vägg utför, ordentligt brant samtidigt som de täta träden tillförde ett ordentligt mörker. Det var galet mörkt inne i skogen, fick av rena säkerhetsskäl inte ladda på och följa Wims  hjul utför. Det var ordentligt halt, brant, lerigt och mycket svängar där vi då och då överraskades med trekvartshjul-höga dropp mitt i hårnålskurvor och lite hala rötter på skrå. Var ordentligt nära en krasch när framhjulet försvann och vänsterfoten direkt åkte ur för att stötta upp i leran och kunde rädda upp det. Tog ett par djupa andetag och fortsatte ner.

Väl nere kom vi ut i ljuset igen och jag hade väl tappat en 10-11 sekunder på Wim när vi kom ut på asfalten igen, där langning tre var och jag fick en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av pappa. Nu var det asfalt i en öppen dal, lätt motvind och lätt uppför. Tittade bak men såg ingen bakom och jobbade mig ikapp Wim. Vi växlade några ord innan vi började jobba tillsammans. Någon kilometer senare får vi syn på Richard Larsén som står vid sidan om och fixar en punktering. När vi passerar frågar jag om han behöver något, "pump" ropade han och jag kastade dit min. Ganska snart ångrade jag mig, då jag skulle vara körd om jag punkterade nu... Men det hade jag inga planer på att göra. Asfalten övergick till grusväg men det fortsatte att gå någon % uppför. Kollade bak och såg att Richard var på cykeln igen och jobbade sig ikapp oss. Jag fick tillbaka pumpen som tur var, sedan satte han upp farten i botten av nästa långa backe. 

Wim och jag brydde oss inte ens om att försöka gå med utan han fick köra medan Wim satte upp ett hårt tempo. Jag slet bakom första minuterna innan jag kom in i tempot. Det gick ändå otroligt hårt och jag satte upp delmål. Klarar jag att gå med bakom i 5 minuter. Check. 7 minuter. Check. 10 minuter. Check. Efter lite mer än 11 minuter var jag dock tvungen att sänka effektutvecklingen lite och se honom glida iväg meter för meter. Det var ganska precis halvvägs uppför backen och vi var i ett parti av banan där vi liksom körde på kanten av en öppen kulle och kunde se ett par kilometer framför oss. Såg en hel del cyklister framför men de kunde vara flera minuter framför men fortfarande inom synhåll. När man äntligen vek av den öppna delen av backen återfanns moralen lite och jag ökade lite sista minuterna upp till toppen, och den mast som stod där. 

Nu väntade en grym utförslöpa hela vägen ner till tävlingsområdet vid Glentress, bortsett från en kortare backe på dryga 5 minuter. Hade riktigt kul på stigarna som var varierande med både maskinbyggda leder och naturliga stigar. Otroligt fina leder. Efter dryga kvarten kom jag ner till tävlingsområdet och den fjärde och sista langningen med 21 kilometer kvar. Jag hade ögonkontakt med Wim de Bruin igen. Mamma ropade att jag hade en dryg minut upp till Richard också, och att jag låg på en 50:e plats. 

Här hade jag koll på sista 20 kilometerna in i mål och jag visste att det var väldigt tuffa, både höjdprofilmässigt och tekniskt. Det skulle vara drygt 700 höjdmeter på detta varv, och de första 550 höjdmeterna är de första 12 kilometerna av dem, med de sista 8 kilometerna nästan bara utför med lite avbrott av korta backar.

Inledningsvis gick det uppför på en fin, maskinbyggd stig varierande brant och lätt. Jag såg aldrig varesig Richard eller någon annan trots att det bara var någon minut mellan oss. Snart kom en kort men svår utförslöpa där jag var grymt nära på att skrota. Under rekogniceringsrundan någon dag tidigare hade jag kört en insideline i en högersväng, kom dit nu på tävlingen och skulle göra samma sak, Det visade sig inte alls vara lika bra nu när man hade betydligt högre ingångsfart och framhjulet gled ut åt vänster. Jag hann precis klicka ur foten och rädda upp. Hade inte varit roligt att lägga sig där bland stenar och annat skit. Fortsatte ned mot ett mer lättåkt parti och tog extra andetag och förberedde mig inför den sista långa klättringen. Den var ganska teknisk och brant, sedan gick man in i en skog och vi körde en stig som gick in serpentiner upp. Det var mentalt väldigt skönt att det var serpentinsvängar. Nästa sväng. Nästa sväng. Nästa sväng. Även om jag inte kom ihåg hur många svängar det var totalt, kunde man ändå bocka av (visade sig nu efteråt att det var 11 stycken). När jag kom ut från skogen ut i det mer öppna landskapet igen såg jag en cyklist framför mig, en sydafrikan. Han såg parkerad ut, väldigt trött. Jag kom ifatt honom ett par minuter senare och fick genast en lucka. 49:e plats. Skönt.

 Nu närmade jag mig masten och toppen igen vilket var mentalt väldigt, väldigt skönt. Nu var det i princip bara utför tillbaka ner till mål. Körde på hårt utför med fokus att njuta och ha jäkligt roligt. Det lyckades jag med. Det var mestadels handbyggda stigar utför vilket var otroligt roligt. Med bara en dryg kilometer kvar får jag syn på ännu en sydafrikan som ser trött ut. Tog sikte på honom och kunde gasa förbi i den absolut sista backen som var strax över minuten lång. Därefter körde vi över en byggd bro, när vi körde över tävlingsbanan vi körde på tidigare på varvet. Sedan var det bara att ha ned droppern och ha svinkul på hopplinjen och de doserade kurvorna ner mot målområdet. 

Det var en otroligt skön känsla att passera mållinjen. 48:a. Resultatmålet var uppnått och jag överträffade nog mina prestationsmål också. Hela tävlingen körde jag egentligen bättre än jag vågat tro. Riktigt nöjd hoppade jag in i duschbåset i en trailer på området för att duscha, för att bara märka att vattnet var avstängt. Smög ut i handduken och testade vattnet i en annan trailer, det var på. Gick och hämtade mina grejer och flyttade över till nya trailern. Hoppade in och inväntade varmvattnet. Efter några minuter insåg jag att det nog inte kommer något varmvatten. Det var bara att tvätta av en kroppsdel i taget i kylan, för att sedan gå ut i spöregnet. 

HÄR HITTAR DU RESULTAT FRÅN LOPPET: https://www.tissottiming.com/2023/mtbxcmwch/en-us/default/Stage/1/Results 

Richard, Loic Blanc och jag

Jag och Richard efter målgång

Jag och Wim de Bruin

OBS! MER TEXT UNDER STRAVA-AKTIVITETEN!

Strava:

 
 

Komplikationer efter VM-loppet.

Redan efter tävlingen, jag minns inte om det redan var kvällen på söndagen eller måndagen började jag få diarré. Inledningsvis tänkte jag inte något på det, då jag i övrigt mådde bra. Jag trodde att det var min frukost på Edinburgh flygplats med äggröra och vita bönor i tomatsås som spökade. Jag var fortsatt lös i magen under tisdagen och onsdag morgon. Inget jag funderade på, utan åkte upp till Sälen i onsdags för att köra igenom Cykelvasan. Rullade iväg och körde på som vanligt. Runt Evertsberg började jag bli trött, ha svårt att trycka över 250-300w men det trodde jag var för att kroppen var sliten från söndagens tävling och resande. Tog mig till Mora iallafall, tog en varm dusch och fick i mig mer mat. Jag kände mig dock sänkt. Gick på toa ett par gånger på kort tid och mådde inte alls särskilt bra. Väldigt, väldigt trött och jag somnade nog en bra bit innan 10. Jag vaknade dock ett par timmar senare och fick springa på toa. Frös ordentligt också under täcket men lyckades somna om ett tag innan jag fick springa på toa igen. Frös och svettades växelvis och hade väldigt, väldigt ont i magen och feber. Vaknade vid 04 och kunde inte ligga ner raklång för magen gjorde så ont. Fick sätta mig upp i sängen och kunde därefter inte somna om. På morgonen tog jag tempen, 38,2 grader. Feber och ont i magen. 

Vid 10-tiden gick jag ändå ner och försökte få i mig lite yoghurt, men det kom upp igen i två omgångar. Vid 14-tiden åkte vi in till Mora Lasarett. Där tog de blodprover, scannade urinblåsan och gav mig ett dropp med vätska och ett med alvedonblandning. Det konstaterades att jag hade vätskebrist, om än inte kraftig (därav droppet). Blodproverna visade en infektion i mag-tarmkanalen orsakad av virus eller en bakterie. Min gissning är att jag på något sätt fått i mig avföring av får, när vi körde igenom alla fårhagar i Skottland. Antingen att det, blandat med lera skvätt upp direkt i munnen eller att det fastnat på vattenflaskan som jag sedan drack ur. Det visade sig att fler än jag visat liknande symptom. Hade kontakt med en britt som också legat inne på sjukhus efter loppet med liknande symptom. Richard hade inte heller mått bra efter VM och det kan också vara samma sak. 

Det jag skulle göra var iallafall att jag skulle äta flytande föda ett par dagar, som var lättsmält för magen. Så jag har levt på hallonsaft, aprikoskräm och filmjölk senaste dagarna.

Nu mår jag dock bra och kan äta som vanligt igen. Magen spökar dock fortfarande lite men det är också påväg att gå över tror jag.