fredag 5 januari 2018

Summering av 2017!

Halloj!

Längesedan sist.

Tänkte nu, några dagar in i 2018, summera mitt cykelår 2017. Både tävlingar och minnesvärda träningspass. Så spänn fast säkerhetsbältet och håll i er, här kommer summeringen vi alla väntat på.

Januari:

I januari kan ju vilken människa som helst lista ut att det inte var någon tävling, vilket gör att jag slipper tänka tillbaka på nån sån. Men iallafall ett minnesvärt träningspass  får inte glömma att nämnas. Ett distanspass i eget sällskap genom tre olika län får representera mitt januari som annars innehöll 58 träningstimmar fördelat på 37 träningspass och 1041km (inkl styrkepass). En bra månad.

Februari:

Februari måste nästan klassas som en av den mest minnesvärda månaden förra året. Inledde månaden med några varv skate på Sätra Brunns konstsnöspår, rättare sagt 50km. Det var kul. Sedan rullade träningen på ett par veckor till innan och och kompanjonen/vapendragaren Isak drog till Cypern i 10 dagar för att där träna på och sedan slaktas av den forne olympiske mästaren från 2012 Jaroslav Kulhavy och andra mediokra cyklister (läs: rätt jävla snabba).

Cypern var en grym upplevelse och att tävla i fyra dagar mot några av de bästa i världen på banor som skiljer sig otroligt mycket från det vi har i Sverige var fantastiskt jobbigt. Klättringar som tog över en timme att komma uppför är inget vi är vana med här, speciellt inte i det okuperade landskapet Västmanland. Kunde köra på ordentligt första 3 dagarna med kunde inte hålla ihop det på XCO:n sista dagen, där jag var alltför sliten.

Mer om Cypern kan ni läsa här:
Tävlingsdag 1
Etapp 2
Etapp 3
Etapp 4



Februari innehöll förövrigt 56 träningstimmar fördelat på 37 träningspass och 1049km. (inkl styrkepass)

Mars:

Mars var en mellanmånad. Hemkommen från Cypern med siktet inställt högt. Sabbades dock av magsjuka i mitten på månaden som tvingade mig till träningsuppehåll i 9 dagar. Månaden innehöll ingen tävling men väl ett minnesvärt träningspass, när jag den 27 mars körde träningstävling kortbent för första gången för säsongen. Shorts i mars, fantastiskt.

Mars innehöll endast 35 träningstimmar, fördelat på 31 träningspass och blygsamma 492km. (inkl styrkepass)

April:

Om februari var en minnesvärd månad var även april det. Ganska exakt halva april spenderades på Mallorca med Sveriges bästa veteranlag inom landsväg, sedan några stackars skogscyklister på smala hjul och likadana kläder. I 14 dagar delade jag och Isak säng på Club Pollenca i Alcudia. En fantastisk anläggning.
Om jag måste välja ut det mest minnesvärda passet från Mallis måste jag nog peka ut den första maxningen uppför Sa Calobra. Har fortfarande mjölksyra från det passet. Det var jobbigt. 31:22min släpade jag mig upp på vilket är helt okej för en tung mountainbikecyklist från åkrarna i Västmanland.

Här får ni läsa mer ingående om alla pass på Mallorca:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4



I slutet på april kördes även säsongen igång i Sverige med SWE-CUP i Säter och Högbobiken i Sandviken. Det är lopp jag helst vill glömma och inte ens bloggade om.

April innehöll 64 träningstimmar fördelat på 40 träningspass och 1408km. (inkl styrkepass)


Maj:

Lidingöloppet MTB: Här kan ni läsa RR.
Maj började hårt redan 6e maj med Lidingöloppet MTB. Ett för mig nytt lopp men inte alls okänt för det svenska folket. (Har man inte hört talas om Lidingöloppet kanske man borde sätta sig ner och fundera på vad man egentligen har lärt sig i livet). Det var ett nervöst lopp då det var första långloppet för året och första gången på Lidingö. De var en väldigt intensiv bana med mycket upp och ner hela tiden och mycket igångdrag och spurter. Hamnade med en klunga där samarbetet fungerade rätt okej och vi körde om placeringarna 12-isch. Jag lyckades ta mig imål på en bra 20e plats vilket jag är nöjd med.



Billingeracet: Racerapport här
Månaden fortsatte bra när Långloppscupen drog igång helgen efter i Skövde med Billingeracet. Även det ett nytt lopp för mig men jag såg fram emot att få köra det. Med en bra placering i bagaget från Lidingö hade jag lite bättre självkänsla in i detta lopp.
Hängde med hyfsat bra i starten och efter ett tag ut på banvallen slaktade jag benen ordentligt och trodde tävlingen skulle vara över, jag var helt rökt. Dippade och kom tillbaka när Bodin och Lagercrantz kom ifatt och lyckades hålla ihop resten av loppet bra. Körde om en trött Isak och Wengelin och självförtroendet höjdes ytterligare. Fortsatte plocka placeringar in i mål och körde om Mattelin med 100 meter kvar till mål och in på en 13.e plats. En grymt skön placering över förväntan.

Borlänge Tour: 
Nästa tävling på tur var klassiska Borlänge Tour. En fantastiskt rolig tävling. Kom 8:a i prologen vilket var väl över förväntan. I XCO:n krigade jag med tillsammans med killar jag normalt sett ser som bättre än vad jag själv är, och kom 11:a, precis bakom dem. Grymt nöjd med det loppet. Sista dagen och XCC:n var kämpig från start, intensivt och jobbigt där jag tappade nån placering i totalen och återigen förlorade en spurt. Överlag en grym helg.



Ottarsloppet: 
Redan på torsdagen efter Borlänge Tour var det dags för Ottarsloppet, ett mindre lopp i skogarna mellan Uppsala och Tierp. Dock starkt startfält. Låg med bra framme tills Micke Olsson och Landström stack. Låg kvar och krigade om 3:e platsen med Jeppman och Kim Eriksson där jag attackerade in på sista stigen och fick en mindre lucka, men orkade inte hela vägen fram och slutade 5:a. Ändå väl godkänt och ett grymt lopp.

Långa Lugnet: Racerapport här
Favorittävlingen på föredetta hemmabanan i Falun. Sommarvärme delux. Var seg i benen efter intensivt tävlande, startbacken var brutal. Fick med mig bra sällskap framåt iallafall och hade grymt skoj hela vägen. Attackerade från min grupp med ca 5km kvar och passerade en trött Landström innan sista nedförslöpan. Kom imål som 10:a vilket var helt fantastiskt. Väl över förväntan. Helt klart maj månads mest minnesvärda timmar i sadeln.



Maj innehöll 44 träningstimmar, fördelat på 40 träningspass och 921 kilometer. 


Juni:

Endast en tävling i juni, vilket var tredje tävlingen i Långloppscupen.

Lida Loop: Racerapport här
Lida loop levde väl upp till sitt namn. Ett riktigt lidande. Max från start vilket gjorde att jag sprängde mig ordentligt. Hittade en bra grupp att köra med, men orkade inte hela vägen. Dalade genom tävlingen och med kramp sista kilometern landade jag på en blygsam 23:e plats.

Juni innehöll 44 träningstimmar, fördelat på 25 träningspass och 943 kilometer.



Juli:

Juli började krokigt med en förkylning strax före Ränneslättsturen i Eksjö.

Ränneslättsturen: Racerapport här
Startade lugnt och växte in i loppet. Visste inte ens 30 kilometer in i loppet om jag skulle hjälpa teamkompis Pär till bra placering i h30 eller om jag skulle köra för mig själv. Det blev det senare och ökade in i det sista. Lyckades äntligen vinna en spurt och kom 17:e. Inte fy skam men inte vad jag letade efter heller.

Mörksuggejakten: Racerapport här
8 minuter i helvetet uppför Vida Blick i Rättvik startar Mörksuggejakten. Tappade en del i backen och kunde sedan ligga med i en bra klunga och kriga oss framåt. Fick halvvägs in i loppet grymt ont i en ljumske men det lättade lite efter ett tag. Så jag kunde bomba på. Jag och en till fick en lucka i sista långa backen med ca milen kvar till mål och vi brummade på och ifatt tre till. Med den dåliga backen i inledningen och med bra känsla mesta delen av resten av racet blev jag inte bättre än 20:a.

Mountainbike SM: Racerapport här
SM gick fantastiskt. Bra mycket bättre än jag hoppats på. En 8:e plats i sprinten och en 13/3e plats i XCO:n. 13e i elit och 3:a i u23. Grymt stöd efter banan och bra ben. Bättre kunde det inte bli.



Engelbrektsturen: 
Dagen efter SM och 40 mil norrut kördes Engelbrektsturen i Norberg. Fruktansvärt sega ben men bet i ordentligt. Gav upp ett antal gången men lyckades på nåt konstigt vis alltid hitta tillbaka. Tillslut attackerade jag och Junell från gruppen och höll ifrån till mål, där jag lyckades vinna spurten och kom förvånad in på en 13:e plats. Sjukt ändå. Årets bästa helg.

Alingsås MTB Challenge: 
Väldigt intensiv månad, juli. Mycket bil och mycket tävlande. Alingsås var två UCI tävlingar, ett XCO och ett långlopp. Ville prestera bra, men det hände ju inte. krokade i en annan och kraschade i starten på XCOt. Jagade upp mig till en hyfsat placering men efter ytterligare en krasch och böjd bakväxel bröt jag. Ny chans dagen efter.
På långloppet hade jag bra ben och kunde mata på som jag ville. Första loopen. Sedan gick luften. Ur mig alltså, inte ur däcken. Var helt orkelös och tog mig med nöd och näppe imål. Körde endast för att fullfölja och inte för någon skämtsam dåligt placering i nedre delen av fältet. Nej, detta var en helg att glömma.

Juli bestod av 49 träningstimmar, fördelat på 38 träningspass och 1057 kilometer.


Augusti:

Med denna negativa spiral och mentala dipp vill jag helst glömma hela augusti. Klart sämsta månaden på året och första gången jag inte orkade eller ville cykla.

Långlopps-SM: Racerapport(isch)
Höll i nästan 5 kilometer. Sedan gick luften ur mig på liknande sett som i Alingsås. Orkade ingenting.  Hatade mig själv, hatade cykeln. Bröt efter ca 20 kilometer och grät. Vad fan händer. Två veckor tidigare var livet på topp. Nu i den djupaste dal jag varit med om.

Cykelvasan: Racerapport här
Vad ska man säga. Förmodligen en av allas stora mål på året. Även mitt. Jag kom dit med medvetenheten om att jag inte var bra. Jag var inte stark. Jag orkade inte. Men jag ville ändå köra. Utan mål. Med fokus att ha roligt på min cykel igen.
Starten gick, och vad gör jag. Jo, jag är med och krigar. Tar i för kung och fosterland och märker att kroppen svarar mycket bättre än veckan innan. Att jag inte var i form märktes ju såklart också, men nu var inte allt lika hemskt längre. Var faktiskt med rätt bra halvvägs in i loppet, när vi passerade Evertsberg. Strax därefter skulle det ju såklart vända, och med 38 kilometer kvar till den klassiska portalen i Mora fick jag kramp. Jaha, där var den skiten över. Trampade, masserade, trampade, masserade. Hade sällskap av Mathias Bohman som även han hade kramp. Tillsammans lyckades vi med nöd och näppe klara skamgränsen på 3 timmar med 2:55-nånting. under all kritik normalt sett men med så mycket kramp jag hade var jag nöjd ändå.

Augusti bestod av blygsamma 40 träningstimmar, fördelat på 28 träningspass  och 749 kilometer.


September:

Bockstensturen: Racerapport här
100 kilometer mountainbike. Det är fan rätt långt alltså. Det är ju inte som man åker runt och skrattar direkt. Höjdpunkten i loppet var efter strax över en mil när jag fick äran att köra först ett tag. Leda ett långlopp i cupen. Wow. Meeeen, det var väl ungefär där denna framgångssaga tog slut. Med typ 85 kilometer kvar. Fick en del dippar och några (inte lika många) toppar under loppet. Krampkänning redan efter 47km, men lyckades ta mig tillbaka till en bra känsla efter det. Men med 30 km kvar kom den på riktigt. Inte mycket man kan göra då förutom att ratta framåt mot mål i en takt som till och med skulle vara imponerande långsam för gammelmormor Elsa. Tog mig iallafall imål som 21:a krigare.

Bergslagsloppet: Racerapport här
Bergslagsloppet var egentligen brytpunkten för mig själv och den negativa spiralen. Äntligen var det kul att cykla igen. Att kunna köra hyfsat fort igen. Jag och Limpan samarbetade bra på hans hemmabana och trots en krasch variant större kunde jag jaga ikapp igen. Trots att det var mer lerbad än cykling log jag. Ända tills Klockhammarloopen då Johan Norén och Marcus Jansson kom ikapp efter at ha kört fel och drog med sig Limpan i Klockhammarbacken. Därifrån och in i mål körde jag solo och blev endast passerad av en stark Mattelin med 5-6km kvar. Slutate 8:a vilket jag värderar riktigt högt.



Västgötaloppet: Racerapport här
Epilogen. De grande Finale. Slutklämmen. Sista kapitlet. Fullbordan. Fler synonymer fanns inte på synonymer.se. Avslutningen på Långloppscupen.
Hade chans på topp 10 totalt med ett riktigt bra lopp. Men med en sjukdom in i tävlingen var det 50/50 att ens kunna starta. Gjorde ändå ett försök och det gick inte bättre än hyfsat första loopen. Ut på andra började det svida i halsen (inte benen, de hade redan svidit ett bra tag). Körde ett tag till men gav sedan upp, ville inte riskera något värre med att tävla med halsont. Blev passerad av Mattelin och Johan Hellman i totalen och kom 12:a. besviken, men hade gjort allt jag kunnat. Även om jag gått imål så skulle de ändå komma före mig i totalen, då de låg före mig i loppet.




SWE-CUP Östersund: Racerapport här
Inga höga förhoppningar inför loppet, mentalt hade jag redan gått på semester. Tråkig bana, tyvärr. Körde mitt bästa och kom 10:a, vilket får duga. Hoppas verkligen de lyckas förbättra banan till SM i juli 2018.

September bestod av 41 träningstimmar, fördelat på 29 träningspass och 659 kilometer.


Oktober:

Oktober var en semestermånad från allt med träning att göra, nästan. Klart jag höll igång men inga planerade pass eller annat. Var på Rhodos en vecka också, det var soft. Fick lite löpning där, några intervaller och distanslöpning.

Tog förövrigt PB på milen efter att ha tyckt att det känts bra efter ett par kilometer, så jag ökade och kutade på 44:32, med första kilometern på 5:00 och andra på 4:46. Det var gött och lite jobbigt.

Oktober bestod av 31 träningstimmar, fördelat på 27 träningspass och 279 kilometer.



November:

Påbörjade november med vinterträningen. Blev en hel del hårda pass men efter bara en vecka in i vinterträningen fick jag en förkylning igen, otroligt frustrerande. Var borta 4-5 dagar.

Höjdpunkten i månaden var utan tvekan Orsa-vistelsen hos Isak där vi hann med två cykelpass, ett skidpass och ett löppass på tre dagar. Alla fyra pass var fantastiska på alla sätt och vis. Cyklade i Narnialiknande skogar täckta i snö, åkte skidor för första gången vilket var kul, och kutade Amperundan på 16 kilometer och 500 höjdmeter på stig, fantastiskt fint.

November bestod av 48 träningstimmar, fördelat på 27 träningspass och 793 kilometer. 


December:

December började bra med hård träning och mycket jobb. Sedan drog mamma och jag till Belgien och hälsade på pappa. Väl där blev det ingen träning på 5 dagar (oups) men vi var och kikade på CX tävling i Koksijde när Van Der Poel och Ferrand Prevot vann, det var häftigt.

Sedan blev det lite träning igen och förberedelse inför Rapha Festive500, där man ska cykla 500km mellan jul och nyår. Pangstartade utmaningen 04:32 på julafton med att cykla 125 kilometer till Södertälje. Dagen efter blev det helt vanlig jobbpendling med lite skarv på vägen hem (33,7 + 44,4km). På annandagen mötte jag upp Johan Lindkvist och matade distans, även denna dag 125 kilometer. Sedan jobbade jag kommande dagar så det blev fördelat på kortare pass. 51,5km + 82,5km + 49,2km. Hade då på 6 dagar klarat utmaningen, det var inte så illa faktiskt. Mycket cykling ensam och i mörkret, men det var inget större problem. Körde på 7e dagen även jobbependling 34,8 + 36,4km för att få lite marginal. Slutade på 583 kilometer och nästan 24 timmar. Bra avslut på ett bergochdalbaneåkande år.

December bestod av 53 träningstimmar, fördelat på 30 träningspass och 871 kilometer.



NU GÖR VI 2018 ÄNNU BÄTTRE.

tisdag 3 oktober 2017

SWE CUP Frösön/För-SM 2018

Halloj!

Nu har det gått några dagar sedan SWE-CUP avslutningen och den sista punkten för min säsong. Den började ju tidigt i februari på Cypern så nu ska det bli skönt att sälja bort cykeln och fokusera på annat och ladda batterierna. Det kommer komma ett längre inlägg lite senare om en säsongssamanfattning.

Åter till Östersund och Frösön.

Jag och mamma tog bilen upp inlandsvägen i torsdags till Persåsen, ca 5 mil utanför Östersund. Ett depåstopp i Orsa hann vi med också. 



I Persåsen bodde vi en kväll innan vi i fredags morgon åkte in till Frösön och provade banan. Lite dåligt skyltat dit så vi snurrade runt lite innan vi hittade rätt.

Körde ett par varv i lugnt tempo för att se hur banan var, och jag kan väl konstatera att den var annorlunda och där och då blev jag inte jätteimponerad faktiskt. Banan var 4,5 kilometer lång med fyra loopar, och enligt min garmin ca 80hm/varv. Ungefär 3,7 kilometer av de 4,5 var lagt på ojämt gräsunderlag och gräsmatta, och de resterande 800 meterna va blandat stig, asfalt och... betongbitar, som kändes ganska spontant utlagt för att få lite mer hinder på banan.

Till lördagen och tävlingen då.

Starten var vid 13:30 vilket gav oss en skön sovmorgon på någon av den gnälligaste och knakigaste träplanks-sängen jag någonsin sovit på. Men den gjorde jobbet och jag sov iallafall. Cyklade efter en tidig lunch (två äggmackor) bort från Frösö camping till Frösö Park, där tävlingen kördes. Snuskigt kallt och blåsigt, men förjävla fint i Norrland på hösten. Hann med ett lite snabbare varv på banan innan start. Kallt som skräcken var det, men tog ändå av mig benvärmarna och handskarna, vilket visade sig vara ett smart val.

Starten gick och jag kom iväg rätt okej, ca 10-11e man. Ville inte överskatta min föredetta sjuka och relativt otränade kropp så öppnade sansat. Efter ett varv ungefär hade farten stabiliserat sig lite och jag kunde hämta ikapp Henrik Enberg och körde tillsammans med honom. Vi turades om att växeldra och ingen av oss vågade eller orkade försöka sig på något ryck under tävlingen. 6 varv skulle vi köra och jag kände efter varvning tre att, fan, tre varv till kan bli lite jobbigt. Som tur var åkte jag inte och tänkte på banan och jämförde den med andra banor, vilket förmodligen hade gjorde den tråkigare än vad den blev. Måste ändå säga att den inte riktigt föll mig i smaken, jag föredrar brantare backar både uppför och nerför, nu var det lättkört utför och i princip slakmotor i gräs uppför med några hinder i form av diken man skulle igenom.



Jag tog på fjärde och femte varvet en gel, och efter första gelen blev jag lite orolig för jag kände att jag började få håll. Men som tur var släppte det ganska omgående och jag kunde jaga ikapp de få meter Henrik hade fått på mig. Hela varv fem drog jag och släppte sedan förbi Henrik. Antog att han inte skulle vilja ligga först i slutet men blev lite förvånad när han plötsligt stannade till och jag for förbi. Smart av honom, dumt av mig kanske. Sista "loopen" körde jag rätt långsamt för att vara förberedd när han skulle attackera. Men det gjorde han inte och jag ville inte vara med om någon spurt över mållinjen, har oftast ganska tråkiga erfarenheter av dem. Så jag chansade i början av sista slakmotan, slog i en högre växel och attackerade allt jag hjärtat och benen höll för. Vågade inte kolla bakåt men hörde några på sidan skrika att jag hade lucka. Hur stor visste jag inte förrän efter hårnålskurvan på toppen av slakmotan och såg att jag kunde slappna av och köra lugnare in måt mållinjen.



Blev 10:a i loppet vilket jag tycker är godkänt, det var ju inget superlopp direkt men efter en veckas förkylning och bara ett par cykelpass veckan innan tävlingen så är jag nöjd ändå.

Nu kan ni ointresserade sluta läsa, om ni inte verkligen vill höra min lite djupare analys av banan.

Jag anser att banan har potential. Bygger man lite fler hinder i form av hopp, dropp, nåt stenparti och några roliga doserade kurvor blir den bättre. Dessutom försöka få till någon mer stig, det är trots allt terrängcykling. Förslagsvis (om ni får) tillverka en ny stig istället för att köra i ett tungcyklat, tråkigt skidspår upp. Jag förstår att det inte går att få till en bana som Isaberg eller Värnamo där, för terräng och området är såpass annorlunda. Men lite mindre gräs, lite mer stig om det går att få till och en sjujäkla mycket hopp och dropp osv. Så banan får en roligare karaktär.

Det var nog allt :)

söndag 24 september 2017

Västgötaloppet och punkt för årets långloppscup

Halloj.

Västgötaloppet i Ulricehamn var den nionde och sista deltävlingen i Långloppscupen. 80 kilometer och strax över 1100 höjdmeter skulle avverkas.

Veckan inför loppet har varit minst sagt krånglig. Vaknade i måndags med halsont, testade ändå att cykelpendla till jobbet i hopp om att det skulle gå över efter ett par timmar. Men det höll i hela dagen och åkte bil med pappa hem. Det halsonda höll i ända till onsdag då det övergick till snor och huvudvärk. Började nu fasa lite inför lördagens tävling. Torsdagen och fredagen kändes ändå okej i huvudet och halsen men med mycket snorande. Åkte ändå ner till Ulricehamn på fredag eftermiddag och ställde upp i förhoppning att klara det och kanske även behålla min 10(!!) placering totalt i cupen. Visste att Erik Mattelin var ett stort hot för den placeringen.

Starten:
På startlinjen stod alla Sveriges snabbaste cyklister förutom Wengelin och Friberg i princip, tillsammans med några av Norges starkaste cyklister. Hårt alltså. De, tillsammans med en blöt, lerig, hård och lång bana skulle ta ut sin rätt. Starten gick uppe på Lassalyckans anläggning, utan startbacke, utan masterstart. Som gjort för en typisk XCO chockstart. Det gick fort första milen. Höll lite extra koll på pulsen och hur den skulle reagera med en veckas sjukdom sedan denna chockstart. Toppar och dalar första halvtimmen innan vi skapade en grupp tillsammans med Axel Höglund, Fredrik Hermansson, Johan Possman och Robert Eliasson. Robert, Axel och Fredrik stod väl för den stora delen av jobbet och det tackar och bockar jag djupt för. Tyckte ändå kroppen kändes fräschare än jag trodde den skulle göra, kunde gå med i de lite längre stigningarna utan större problem, slet desto mer på platten och utför och på stig var det inga problem.

Foto: One More Family/Anders Claesson

Trots att det var rätt kallt med 13 grader och lite regn/dimma fick jag i mig mycket vätska redan första 20-30 kilometerna, vilket brukar vara väldigt ovanligt. Även två gels tryckte jag i mig första tre milen. Fick en ny flaska av mamma i botten på sista långa stigningen på första loopen (borträknat startloopen). Det dokumenterade Linda Tufvesson:



Jag minns backen tillbaka till Lassalyckan som betydligt tuffare än den var. Dock fokuserade jag inte 100% på cyklingen numera, då jag upptäckt att det började svida (mer än vanligt) i halsen. Började oroa mig lite över det. Just halsen är ju så känslig och det är farligt att konditionsidrotta när man har ont i halsen. "Nåväl, det kanske går över om ett tag", tänkte jag när vi gick in på stigarna innan varvning. Johan Possman som hade släpat och åkt lite jojo längs bak i vår klungan tappade. Nu var vi fyra. Axel var först in på stigarna och han och Robert fick liten lucka till Fredrik och mig på hjul. Lyckades efter ett tag ta mig förbi Fredrik och testade att trycka på lite för att gå ikapp. Men då gjorde halsen sig påmind igen. Lite lugnare körning på Fredriks hjul efter vi kört uppför den backe som är känd från världscupen i längdskidor "Kraftledningen". Är ganska säker på att backen gick mer än dubbelt så fort på skidor, för nu var det bara lera. Körde lite fler singletracks innan jag bestämde mig för att kliva av, innan vi försvann längre bort från Start-och mål området.

Stod stilla ett tag vid sidan av banan för att kolla kartan på garmin. Då kommer klungan bakom förbi där Viktor Ludvigsson skriker "Va fan kom igen nu Erik, det här är skitkul ju!". Ville nästan hoppa på dem och fortsätta men gjorde nog det kloka och rullade tillbaka till tälten.

Att min första långloppscup som elit tillslut slutade på en 12:e placering totalt, då både Mattelin och Johan Hellman, (som förövrigt gjorde ett grymt lopp) smet förbi i totalen, gjorde inte jättemycket. Jag visste ju redan innan att det var en chansning att starta och det var nog klokt att kliva av. Visst hade en tiondeplats betytt jättemycket men nu vet jag vad jag kan och vad jag kan sätta för mål till nästa säsong. Både Mattelin och Hellman låg dessutom före mig i loppet så totalplaceringen hade ändå inte blivit bättre om jag fortsatt och fått hjärtflimmer efteråt.

12:a är inte fy skam heller.

Jag vill tacka Långloppscupen för nio fantastiska arrangemang (dock deltog jag bara på åtta av dem) och för att ni fortsätter locka cyklister, från yttersta eliten till glada nybörjare.

Vill även rikta ett stort tack till Cykloteket Racing Team som har blivit som en familj för mig och som stöttar, i medgång och motgång. Fantastiska teamkompisar. Har varit en ära att cykla i CRT kläder och kommer fortsätta vara det kommande säsong.

Nu återstår en sista tävling innan det äntligen är dags för off season och sedan en efterlängtad vinterperiod.

söndag 10 september 2017

Mental seger i Bergslagsloppet!

Halloj!

Idag var det dags för Bergslagsloppet för tredje året i följd. Eller ja, 2015 och 2016 har det ju gått samtidigt som långlopps SM. Skönt nog är det inte en dagsresa bort till Ånnaboda utanför Garphyttan så med en tidig morgon stack jag och pappa dit imorse.

Regnet smattrade hela dagen igår och ökade i natt, så mitt val att välja bort Specializeds Renegade-däck till deras Fast Track var 100 % positivt. Körde ju med Renegade i leran nere i Alingsås och vi alla vet ju hur det gick. Med två nya greppiga däck och två vilodagar av cykeln var jag peppad.
Jag gillar banan i Ånnaboda, den är hård och jobbig, med många höjdmeter och mycket stig. Mina två tidigare starter i loppet har båda slutat med krampfester sista kilometerna men två stycken fjärdeplatser i juniorklassen på SM, så jag vet att jag kan köra bra här.

Lite mildare start än tidigare då vi nu startade uppe vid campingen istället för i botten av slalombacken. Om det var bra eller dåligt låter jag vara osagt. Lugn start första kilometerna och jag låg med långt framme. När stigarna började efter ca en mil började det tyckas på där framme och jag slet ont på första stigen som är lite slakmota. Kunde täppa luckan lagom till nästa stig men där tappade jag ännu mer. Limpan gick om och ökade lite, men jag försökte få ner mina ogenomsynliga Oakleyglasögon i bakfickan så han fick en mindre lucka. Han väntade dock in mig på grusvägarna efter igen. Rätt långt till gruppen framför och rätt långt till gruppen bakom.

När jag och Limpan kom tillbaka till Ånnaboda igen efter första loopen på ca 22km fick jag en ny flaska sportdryck av pappa. Vi låg då och körde om position 6-7.

På den normalt sett roliga stigen strax efter varvningen som man nu inte såg under leran och vattnet fick jag sladd på framhjulet och försökte parera upp det. Olyckligtvis stod det två ungbjörkar i vägen och jag tog en flygtur över styret och kände när jag landade på ryggen ett par meter längre ner hur det knakade till. Tyvärr var det inte ryggen som knakade utan glasögonen som jag någon mil tidigare pulat ner i fickan. Aja, får se om de går att fixa med lite silvertejp. I min iver att ta mig upp och inte tappa alltför många sekunder till Limpan märkte jag inte att flaskan ramlat ur. Osis. Hoppade upp och tryckte på igen och inte många meter senare ser jag Erik Mattelin stå och laga punktering. Plötsligt var det bara fem stycken framför.
Kom efter några kilometer ifatt Limpan igen och vi började samarbeta riktigt bra med långa och snabba förningar. Det var också här jag märkte att jag inte hade någon flaska. Det var ju trots allt ingen solig sommardag och krisade det fanns det ju en hel del vattenpölar att doppa tungan i.

Snart kom vi till ännu en banändring för året, där vi som körde 67km skulle svänga höger in på en stig, medan de som körde 46km skulle rakt på. Tidigare år har vi också kört rakt på och tillsammans med att det vår väldigt små skyltar lyckades vi köra fel. Märkte det rätt fort och vi kunde vända utan att tappa mycket mer än 40-45sek. Var ändå oroliga att de skulle närma sig bakifrån.

Strax därefter kom vi ut i Klockhammar där pappa, farmor och farfar stod med en ny flaska. Äntligen, tänkte jag samtidigt som jag skrek "jag tappade flaskan" till pappa som misshörde och drog tillbaka armen med flaskan. Fick då ingen vätska där heller och jag trodde jag skulle vara rökt. Kunde dock få ett par klunkar sportdryck av Limpan, stort tack!

Tillsammans krigade vi på i lerbadet och jag tror vi hade rätt bra tryck och kände oss jämnstarka. Efter någon mil kom vi återigen in på en ny del på banan. Kul, trodde jag, men icke. I början var det så mycket sten så det var som att köra uppför en lång jävla rullstensås. När den äntligen tog slut trodde jag att vi hade kommit fel och kört in på nån Novemberkåsa bana. En traktorstig fylld med ett par decimeter djup lera och ännu ett par decimeter vatten över det. Givetvis var det ju uppför också. Var tvungen att klicka ur foten en gång för att stabilisera upp mig annars tog jag mig med nöd och näppe upp.

I slutet av stigen är vi helt plötsligt fyra. Vad hände där? Johan Norén och Marcus Jansson hade kommit som spjut bakifrån, när de legat före oss hela tiden och vi hade inte kört om dem någonstans. De hade tydligen kört fel tidigare där långa banan vek åt höger och korta rakt på. Iallafall, farten höjdes ytterligare och jag kände att jag började bli lite trött och seg i huvudet utan vätska sista 30 kilometerna. Tillbaka till Klockhammar och Klockhammarbacken där jag kände att det var bäst att släppa iväg Norén och Jansson, men hoppades att Limpan inte skulle orka med dem. En bit upp i backen fick jag äntligen min flaska sportdryck av pappa. Krigade på ensam och långsamt, visste att det i princip skulle vara omöjligt att köra ifatt de framför, och hoppades innerligt att Limpan inte skulle gilla sällskapet där framme och vänta in mig igen. Men icke. Insåg sedan att jag skulle få köra solo sista 22 kilometerna in till mål och insåg att det skulle bli brutalt jobbigt. Men jag krigade på så hårt jag kunde, men som vanligt när man ligger själv på tävlingar tycker man att man kör riktigt jävla långsamt.

Jag tappade ju stadigt på de framför och jag lyckades hålla ut ända till Flimmerbacken med dryga 6-7km kvar till mål innan Mattelin bokstavligt talat kom utskjuten ur en kanon och drog förbi. (Det var militärövningar intill där de test sköt massa kanoner). Han seglade iväg och jag kollade bak och såg en Falu CK tröja förskräckligt nära bakom. På stigarna efter lyckades jag komma ifatt Mattelin igen då han fastnat i en vattenpöl. Även jag fastnade i den, och den var så djup så jag doppade händerna som jag hade på styret. Helt sjukt mycket vatten. Kunde hålla ryggen på Mattelin ett litet tag iallafall innan benen sa stopp på skidgatorna intill Ånnaboda. Det började passeras fler och fler motionärer som kört den kortare rundan och jag blev ju som alltid lika nervös att man skulle fastna bakom så falu-killen skulle komma ifatt. Men som tur var gick allt smidigt och det var först när jag körde uppför sista lilla gräsknäppan på Ånnaboda stadion jag kunde slappna av lite. Rullade imål som nöjd 8:a men med en mental seger.

Bra känsla, hög puls (två slag över tröskel i snitt i de 2h47min jag var ute) och ingen kramp trots bristande vätskeintag. Hade bra inställning innan och under loppet och hade kul i leran istället för att låta den bryta ner mig. Skönt att känna denna känsla igen!! Dock inte riktigt på samma nivå än men två steg framåt!! Bästa känslan sedan SM i Värnamo.



Nu återstår endast två tävlingar, sista långloppscupen i Ulricehamn den 23:e september, sedan sista SWE-CUP i Östersund sista september. Sedan en efterlängtad off-season!

Strava: